Dagens datum 20 juni: Den 20 juni år 451 ska enligt en del historiker vara den dag då romerska och med dem allierade gotiska styrkor utkämpade ett stort slag mot hunnerna på katalauniska fälten i Gallien.

karta

År 451 befann sig det västromerska riket i sin sista fas. Germaner från norra Europa hade under flera hundra års krigföring och kolonisering skaffat sig allt större makt i det alltmer försvagade romarrikets tidigare provinser. Det en gång så stolta galliska folket var nu en bara en spillra och kuvade, först av romare, sedan av germaner. Romarna själva tvingades förlita sig i stor utsträckning på germanska legoknektar för att överhuvudtaget kunna försvara sig.

Västgoterna, som ursprungligen utvandrat från delar av det som idag utgör Sverige, var vid tillfället härskare i delar av Gallien (ungefär dagens Frankrike) och i delar av Spanien. I öster hade de asiatiska hunnerna invaderat Europa och den därpå följande folkvandringen, främst av germanfolk väster- och söderut hade ytterligare ökat trycket mot romarriket. Allianser och intriger, kejsarmord och krig avlöste varandra i rask följd.

Kristendomens olika, med varandra stridande sekter, hade blivit den dominerande religionen under denna tid som kännetecknades av tilltagande kaos, barbari och osäkerhet. Ju mer den gamla ordningen förföll ner i kaos, desto mer stärktes den kristna religionen som en sista tröst för massorna.

img-2

Attila, hunnernas härskare, hade samma år invaderat Västeuropa med en väldig armé och härjade i Gallien. Delar av Gallien behärskades fortfarande av romarna, men i norr härskade de germanska frankerna och i sydöstra delarna styrde västgoterna. Hunnerna sågs som ett allvarligt hot mot alla betydande folk i Gallien vilket gjorde det möjligt för den romerska befälhavaren Aëtius att skapa en militärallians med bland annat västgoter och franker.

I koalitionen mot hunnerna var de mest betydande grupperna, förutom romarna själva, västgoterna under sin kung Theoderik, de nordiska burgunderna, under sin konung Gundioc och de saliska frankerna under konung Merovech, merovingerättens grundare.

I Attilas väldiga armé ingick trupper från underlydande folk som tidigare hade besegrats av hunnerna i öster. De två mest betydande folken i Attilas armé var de germanska gepiderna under sin konung Ardarik och östgoterna under de tre bröderna Valamir, Vidimer och Theodimir. Både gepiderna och östgoterna var mycket nära släkt med västgoterna och hade även de en gång i tiden utvandrat från Norden. Ett annat folk som ingick i Atillas armé var herulerna som också de anses ha kommit från Norden.

Den 14 juni ska Aëtius och Theoderiks samlade här ha nått fram till Aurelianum (Orléans). Staden hade en tid innan belägrats av Attila och delvis intagits när hunnerna fick reda på att en fiendearmé närmade sig. Då Attila inte ville bli inringad och belägrad av sina motståndare inuti en stad utan föredrog att slåss på öppna fält drog han sig tillbaka österut för att finna en geografiskt fördelaktig plats där ett slag kunde utkämpas.

katalauniskaframs

Aëtius och Theoderik förföljde hunnerna och hann ikapp dem vid katalauniska fälten där slaget skulle komma att utkämpas. På kvällen innan den 20 juni utkämpades en första strid mellan den frankiska styrkan och gepider, lojala till Attila, som enligt Jordanes ska ha lett till 15 000 döda på vardera sida, en siffra som antagligen är överdriven men ändå säkert återspeglar en mycket blodig sammanstötning.

Slaget på de katalauniska fälten var ett mycket stort slag, med för den tiden enorma styrkor. Det blev också mycket blodigt. Slaget började klockan tre på eftermiddagen och inleddes med en kamp om en ås med branta sidor som dominerade slagfältet. Mycket av striden kom att koncentreras där. Koalitionen hade grupperat sig så att romarna var placerade på den vänstra flanken, de mindre pålitliga alanerna med flera i centrum och västgoterna på högra flanken. Hunnerna hade format en stor vagnborg längst bak och grupperade sina hunner i centrum och de allierade folken på flankerna.

Hunnerna försökte ta kontrollen över åsen men slogs tillbaka av romarna. Hunnerna lyckades dock förmå alanerna i mitten att vika. Samtidigt ryckte västgoterna fram på högra flanken och drabbade samman med Attilas huvudstyrka. Hunnerna började retirera tillbaka mot vagnborgen och omringades.

Den våldsamma striden fortsatte in på natten. Under striderna hade västgoternas kung Theoderik stupat och hans son, Thorismund, förirrat sig in i hunnernas läger men undkommit ut igen efter att ha blivit undsatt av sina egna. Det var först i efterhand västgoterna upptäckte att deras kung var försvunnen och sedan fann honom död.

Jordanes skrev att västgoterna nu ville hämnas sin stupade kung genom att storma hunnernas läger. Den romerska befälhavaren Aëtius ska dock ha övertalat Thorismund att inte göra det. Enligt Jordanes berodde detta på att romaren Aetius fruktade att om hunnerna krossades fullständigt så skulle västgoternas makt växa sig så stark att de skulle utgöra ett större hot än hunnerna. Bättre var då ur romarnas synvinkel att en försvagad Attila tilläts komma undan så att maktbalansen inte rubbades till västgoternas förmån.

Den omringade Attila lär under tiden ha varit övertygad om att allt var förlorat och förberett sitt självmord. Aëtius övertalade istället Thorismund och västgoterna att bryta belägringen av hunnernas läger och återvända hem. Attila trodde dock från början att det hela var ett trick för att få ut hunnerna på öppna fältet och stannade därför kvar i lägret i flera dagar innan han påbörjade marschen österut och hem.

Slaget vid Katalauniska fälten var det största under denna tid och man tror att ca 100 000 man deltog på båda sidor. Jordanes uppger otroliga förlustsiffror på 165 000 döda och en annan samtida källa anger 300 000 döda. Även om dessa förlustsiffror är överdrivna måste antalet döda ha varit mycket högt.

Slaget var också mycket betydelsefullt då det bröt myten om Attila och hunnernas oövervinnlighet. Efter detta slag visste germaner och romare att Attila kunde besegras.

Thorismund återvände till Toulouse och blev konung över västgoterna. Han mördades av sin bror år 453 som sedan tillträdde tronen som Theoderik II. Västgoterna erövrade alanernas rike i Gallien några år senare som införlivades i västgotiska riket.

Attila återvände till sin huvudstad i det som är nuvarande Ungern. Han återupptog kriget mot romarriket året efter. 453 dog han och hans enorma rike gick under då Ardarik, kungen över gepiderna, ledde en upprorsallians som krossade Attilas son Ellak och dennes hunniska armé i slaget vid Nedao.

Aëtius själv blev mördad av den romerske kejsaren Valentinianus III som lär ha varit avundsjuk på Aëtius för hans anseende, bland annat för hans seger vid Katalauniska fälten.

Artikeln publicerades ursprungligen 2013-06-20.


  • Publicerad:
    2018-06-20 00:00