KRÖNIKA • Fordons och olika främlingars intrång i hans livsrum hotar den norra igelkotten och beståndet krymper. Kristoffer Boström förklarar varför han ändå ser en ljus framtid för den 65 MILJONER-plussare som vi betraktar – och vill behandla – som vår mutualistiska symbiont.

Totalt finns det cirka 26 arter inom familjen igelkottsdjur. Forskarna jobbar fortfarande med klassificeringen och på att försöka sätta in eventuella art-kandidater i deras respektive utvecklingshistoriska sammanhang. Den norra igelkotten (Erinaceus europaeus) har Sverige, Norge, Danmark och Finland som sin naturliga hemvist. Ingen av dess nära grannar – varken den tidigare som en underart till denna betraktade Sibiriska igelkotten (Erinaceus roumanicus) eller den relativt nyupptäckta arten Östlig igelkott (Erinaceus concolor) – tycks ha etablerat sig här (ännu). Givet vår nordiska igelkotts tillbakagång i kombination med de två grannarnas expansion är det dock enligt vissa forskare endast en fråga om tid innan det händer.

Efter att tidigare av SLU Artdatabanken ha klassificerats som ”Livskraftig” hamnade nordiska Erinaceus europaeus 2020 på bankens erkända officiella rödlista över arter, som antingen drabbats eller bedöms riskera drabbas av utrotning. Klassificeringen blev den lägsta, ”nära hotad”. I mars 2026 höjdes emellertid allvarlighetsgraden i och med den nya kategoriseringen ”sårbar”. De två ovan nämnda grannarna har däremot konsekvent behållit sin ej rödlistade klassificering ”Livskraftig”.

Fem rödliste-kategorier föreligger:

1. Nationellt utdöd
2. Akut hotad
3. Starkt hotad
4. Sårbar
5. Nära hotad

I april lade Naturvårdsverket fram förslaget att den norra igelkotten tilldelas status som nationellt fridlyst art, något som regeringen senare i en promemoria föreslog bör kunna träda i kraft den första juli. Arten är sedan tidigare genom rådande jaktlagstiftning klassificerad fredad som vilt, vilket innebär en reglering av de omständigheter under vilka man får fånga, flytta eller döda dessa igelkottar.

Igelkottsveckan

År 2025 erhöll SLU Artdatabanken dessförinnan aldrig skådade mängder data att processa. De iakttagelser av över fyrtiotusen levande och närmare tre och en halv tusen döda igelkottar, som då hamnade på bankens bord, togs emot med stor entusiasm av forskare utsvultna på data. Förklaringen till tillskottet låg i att Världsnaturfonden (WWF) och Nordens ark föregående år för första gången arrangerade den sedan dess årliga Igelkottsveckan, under vilken allmänheten uppmanas att inrapportera sina observationer av detta djur.

WWF:s artdatachef Terese Wätz ser initiativet som rätt i tiden och framhåller det naturliga, kostnadseffektiva och framgångsrika i konceptet att ”engagera folk i något som ligger dem varmt om hjärtat”.

— Jag tror att det är en art som de flesta har en relation till och tycker mycket om. Många har haft dem i närheten när de växt upp och sett att de har försvunnit, säger hon.

Hot och åtgärder

Bland följande åtta antingen realiserade eller förutsedda hot mot den norra igelkotten ska de tre första ses som de tyngsta. Listan representerar i övrigt ingen rangordning, inte heller de tre högst placerade emellan.

• Intensiferat trafikerade vägar.
• En kommande konkurrens om föda och utrymme från - och hybridisering ("artblandning") med - den sibiriska och östliga igelkotten.
• Habitatsförlust genom förändrade och numera igelkott-ovänliga miljöer i parker och trädgårdar.
• Sjukdomar som dödliga Wobbly Hedgehog Syndrome (WHS).
• Gifter: Vid sidan av PCB och DDT, vilka lagras i kroppsfettet, är de medel, som dödar de snäckor igelkottarna intar, värst. Välmenande människors serverande av mjölk till de laktosintoleranta igelkottarna kan också vara ett underskattat problem.
• Robotgräsklippare är effektiva kott-dödare, särskilt nattetid när de taggade är aktiva.
• Igelkotts-lustmord företrädesvis utförda av människor importerade från den globala södern.
• Förmenta klimatförändringar påstås störa vissa igelkottars vintervila till den grad att de avlider.

Till de övergripande preventiva åtgärderna för att motverka dessa problem kan det datainsamlande och det sammanställande av en röd lista, som SLU Artdatabank bedriver, räknas.

Några få av de här listade problemen åtgärdas på ett i någon mån systematiskt sätt. Naturvårdsverkets, Länsstyrelsernas, Naturskyddsföreningens och SLU:s ageranden tar främst sikte på återskapande av igelkottvänliga miljöer samt på generell biologisk mångfald. De parker och trädgårdar som vi en gång lockade våra igelkottar till har i stor utsträckning försetts med konstruktioner som gör det svårt eller omöjligt för dem att gräva och/eller gömma sig. Borttagandet av finmaskiga staket är ett steg i rätt riktning. Återetablerandet av ”vildare” trädgårdsmiljöer gynnar också på ett mer indirekt sätt igelkottar genom det bevarande av småbiotoper som det innebär.

Varningsskyltar har satts upp på vissa vägar. Konceptet med igelkottsgångar under vägar ska eventuellt importeras från Storbritannien. Naturskyddsföreningen och SLU går ut med uppmaningar och rekommendationer till allmänheten. Andemeningen kan vara:

Servera aldrig mjölk till en igelkott!

Krattor och räfsor hör våren till, inte hösten! Och en gräsmatta måste inte tömmas på löv!

Var innovativ, tillvarata det igelkott-bostads-byggmaterial som uppenbarar sig i din trädgård!

Om du måste ha finmaskiga stängsel - klipp då här och var upp en lagom stor öppning där nere!

Om du nu till nöds måste ägna dig åt vårligt gräsmatte-snaggande, gå inte fram som en bärsärk! Du skulle ångra en mosad gömd igelkottbebis.

En uråldrig samverkan

I Svensk Naturs reportage ligger i en påtagligt tom bur något slags bylte och skräpar. En kvinna uppenbarar sig, går fram till objektet och börjar dra i vad som visar sig vara en hoprullad filt. Fram träder en uppenbart yrvaken brunbeige taggig gestalt med en förvånad min på sina läppar. Som jordvarelse är han en förhistorisk relik, en 65 MILJONER-plussare, vars existens förefaller ha sett sina bästa dagar. Viltrehabiliteraren Angelica Magnusson ser lycklig ut när hon lyfter upp igelkotten Glenn och presenterar honom. Med sin arts 300 000 år på nacken och en egen flerårig utbildning i ryggen har hon beslutat sig för att viga sitt liv åt sådana som han. Hon påminner:

— Vi tänker oss att mammuten fanns för så otroligt länge sen. Men igelkottarna kom 57 miljoner år innan den vi nu kallar en mammut.

Det var betydligt senare som den, som skulle bli ett av våra mest populära nyttodjur, för första gången uppenbarade sig på (idag) svensk mark. För cirka tiotusen år sedan kom den med sina karaktäristiska fem till sjutusen taggar försedda norra igelkotten till de områden som nu utgör landets södra och mellersta delar. I modern tid huserar han som alla vet i hela landet, – i synnerhet efter 40- och 50-talens av entusiastiska norrlänningar genomförda igelkottsleveranser till vår nordligaste landsdel. Arten är sedan länge väletablerad även i Danmark, Norge och Finland – i de två senare fallen i likhet med Sverige med reservationen att beståndet minskar väsentligt norr om polcirkeln.

I det förindustriella Sverige betraktades han som hustomtens väl omhändertagna husdjur och tjänare med uppgift att beskydda inte bara honom, utan samtliga på gården från olyckor såsom bränder och vilda djurs angrepp. En vild björn tillskrevs han till exempel förmågan att oskadliggöra genom att först hoppa in i dess mun och sedan ut ur det hål han bitit i den som en konsekvens därav döende bjässens mage. Häxor var han känd för att hålla på långt avstånd.

I de senare växande städerna med sina förorter utvecklades i hustomtens frånvaro en mer direkt form av samverkan mellan de två däggdjuren. Av människorna konstruerade miljöer som trädgårdar och parker gjorde det till exempel lätt för igelkottar att finna daggmaskar, skalbaggar, larver och andra marklevande smådjur – favoritföda som också av människorna betraktades som skadedjur, vilkas antal därigenom hölls nere. De mindre skadedjurens, till exempel sniglarnas, antal decimerade igelkottarna genom direkt uppätning.

Detta slags ”symbios” med människorna har för igelkottarnas del samtidigt inneburit en rad nya successivt framväxande hot såsom trafik, miljögifter, importerade tvåbenta kott-lustmördare och, nu senast, robotgräsklippare. Enligt SLU:s ryggradsdjursexpert Henrik Thurfjell är trafikerade vägar med deras enligt honom dryga trettio procent sedan länge den i särklass vanligast dödsplatsen/-orsaken för igelkottar. Där stannar dock hans teorier om olika faktorers andel av förklaringen till att en för landets norra igelkott-bestånd positiv trend vände för sex år sedan.

Det tyngsta skälet

Men hur ska vi då tro att framtiden ser ut för denne vår uråldrige följeslagare? Inom biologin skiljer man mellan tre typer av symbios: mutualism, där båda parter gynnas av sin samverkan; kommensalism, där en part gynnas och den andra varken gynnas eller missgynnas; samt parasitism, där ena parten gynnas på den andras bekostnad. Det borde vid det här laget stå klart för var och en att vår relation med igelkotten är ömsesidigt gynnande eller mutualistisk?

Vi må tro att vi som civilisationsbyggare står över den här typen av primitiva allianser, men i själva verket ingår vi som biologiska varelser dem med tusentals olika mikroorganismer. Nu föreslår jag inte att vår interaktion med den norra igelkotten utgör symbios i någon vetenskaplig mening. Men vi är båda biologiska varelser med symbioserfarenheter samlade under miljontals år och vi har i årtusenden hjälpt varandra.

Och biologin lär oss att av de tre typerna av symbios är den ömsesidigt gynnande den som allra hårdast sammanbinder de två kontrahenterna: Det borde väl tala för vår obenägenhet att stillatigande bevittna vår väns hotande undergång?

Men det är egentligen inte på denna misstänkt kvasivetenskapliga grund som jag ser en framtid full av livskraftiga nordliga mångtusentaggade forntidsreliker. Utan snarare för den kärlek till dem jag känner i mitt hjärta och ser i mina fränders ögon. Och det ansvar som detta medför.