KRÖNIKA • Vårt folk har genom historien bemästrat ny teknologi och satt den i sin tjänst. Men i dag tycks rollerna ha bytts, där teknologin har bemästrat den gamla människan som förvandlats till något nytt. Simon Holmqvist reflekterar över hur smarttelefonen i grunden förändrat vårt sätt att tänka, känna och fungera i samhället.

När jag var 12 år gammal så dök en ny slags elektronisk leksak upp, kallad Tamagotchi: En liten grå oval enhet med tre knappar och en pixlig, lågupplöst LCD-skärm där ett digitalt husdjur föddes, levde och i värsta fall dog – det senare om man missade att kela, mata eller städa upp efter den. Vi sprang på toaletten under lektionerna för att hinna med vår Tamagotchi, vilket det känslomässiga band som vissa barn skapade till den digitala varelsen garanterade.

Det är det första jag kommer ihåg som liknar dagens smarttelefon.

Skillnaden är att Tamagotchin var något vi tog hand om – en separat entitet – medan smarttelefonen är nödvändig för vår egen förmåga att leva och verka i det moderna samhället.

Medan Tamagotchin var en pryl har smarttelefonen snarare blivit en protes.

Man skulle till och med kunna gå så långt som att hävda att människan förvandlats till en hybrid. Vi kan inte föreställa oss en tillvaro utan en smarttelefon och utan den känner vi oss annorlunda, amputerade till och med. Samhällets funktioner kräver också att vi ständigt har den nära. För hur ska vi kunna kommunicera, betala, bli sedda, ihågkomna eller ens relevanta bortom dess funktioner?

Alternativen, som brevskrivande, fasta telefoner, fysisk media, eller bankkontor som tar emot kunder och kontanter är antingen redan avskaffade eller på väg att bli det.

När de stora berättelserna inte längre är kompatibla

Många klassiska berättelser, romaner, filmer eller pjäser, uppskattas i generation efter generation till stor del med tanke på sin tidlöshet. Men ofta kan dessa berättelser bara med viss svårighet och stora revideringar passa in i vår tid. Romeo och Julia hade exempelvis kunnat leva i 1970-talets Nordirland, men hade händelserna utspelas i vår tid hade man behövt tillföra flera nya dimensioner – utan sociala spel kopplat till skärmdumpar, lästa meddelanden, blockeringar, doxningar, stories som försvinner efter tjugofyra timmar och liknande hade berättelsen inte varit trovärdig.

Att vår samtids digitala logik präglar kulturen så starkt säger något om hur tekniken format vår sociala verklighet – och denna omvandling har pågått länge.

Man kunde märka det redan under 00-talet när tjänster som Facebook och Youtube lanserades. Jag minns att det inte gick många dagar mellan upptäckt och daglig konsumtion – från början på sin dator men snart även på telefonen. Sedan kom nya varianter – Twitter, TikTok, Snapchat – som med hjälp av superalgoritmer fick oss att scrolla lite till, titta lite till, alltid rädda att missa något viktigt eller relevant.

Denna utveckling har inte bara påverkat vad vi konsumerar, utan också hur vi uppfattar och värderar innehåll.

Idag konsumerar vi i allt högre utsträckning nyheter och kultur filtrerat genom andras åsikter, eller genom ständigt pågående konflikter i samhället. När en ny film kommer har vi redan spenderat tillräcklig tid med att indoktrineras i vad vi ska tycka om den att det blir ganska överflödigt att ens se den. Och när vi läser nyhetsrubriker i förbifarten har vi redan fattat på förhand vad det handlar om.

Det är en evighetsloop av algoritmer och snabba dopaminkickar som egentligen saknar ett verkligt mål eller mening, förutom att hålla kvar skärmen framför våra ögon.

Vårt beroende av smarttelefonerna har inte bara förändrat oss, utan även världen runtomkring oss. Som arbetandes med media märker jag själv hela tiden hur det i grunden skapat ett helt nytt medielandskap. På Nordfront har vi sedan många år kunnat konstatera att korta nyheter med dramatiska och klickvänliga rubriker får flera gånger fler läsningar än tänkvärda, längre artiklar om ideologi eller kultur.

Samma fenomen som hur TikTok-videor på några sekunder utan verkligt innehåll sopar mattan med seriösa och talangfulla kreatörer på Youtube. Förutsättningarna bestraffar därför den som lägger tid och energi på innehåll och belönar den som gör det enkelt och tanklöst.

Sekundärskärmar och doom-scrollande

På Netflix har manusförfattarna beordrats att fördumma filmer och tv-serier till den grad att komplexa nyanser, visuella ledtrådar och outtalade intentioner förbjudits. Eftersom 94 procent av alla som konsumerar Netflix samtidigt doom-scrollar sina telefoner behöver dialogen vara övertydlig och innehålla uttalade beskrivningar av vad som pågår hela tiden för att den distraherade människo-smarttelefon-hybriden ska hänga med och inte stänga av.

”Det där är inte sekundärskärm nog”, har blivit en vanlig feedback bland de som producerar filmer och tv-serier, med betydelsen att skärmen på konsumenternas smarttelefoner alltid är ohotad som primär.

Det är inte så att jag skriver den här artikeln för att jag själv står över slaveriet under tekniken, eller för att jag som en reaktionär gubbe suckar drömmande om fornstora dagar med tankar på hur bättre allt var förut.

I själva verket är det så att jag i skrivande stund stirrar lite ångestfullt på min egen telefon, och tänker på alla meddelanden och notifikationer – otaliga i mitt huvud – som jag borde ha hunnit med för flera timmar sedan. Men samtidigt har min tillfälliga paus från telefonen åtminstone för stunden hindrat mig från att reflexmässigt googla varje flyktig tanke som dykt upp.

Så delas ofta vår vakna tillvaro upp: Tiden med smarttelefonen, då vi är klistrade i den virtuella världens grepp, och tiden utan då vi känner oss amputerade och har dåligt samvete för att någon förväntar sig att vi ska läsa, svara eller bara följa med.

Skärmtid eller revolution?

Samtidigt har skärmen blivit ett nödvändigt verktyg för att ta en paus från en kaotisk omvärld. Speciellt för alla oss som är introverta som ofta saknar alternativ för att spara energi under påfrestande sociala situationer. Även om det anses ofint att stänga av omvärlden med sin telefon i sådana sammanhang accepteras det, medan det skulle anses som antisocialt och oerhört udda att ta upp exempelvis en bok eller för den delen en bärbar spelkonsol.

Kanske är det just reflektionen i sig – att vi stannar upp och ifrågasätter vår relation till skärmen – som är det första steget mot att gå från hybrid till människa igen. För på något sätt måste vi ta kontroll över teknologin och bemästra den igen, snarare än att låta den bemästra oss.

Om vi misslyckas är jag rädd att vi alla missar revolutionen för att vi var för upptagna med att hålla koll på Elon Musks senaste tagningar på X.