INRIKES • Försöken att skildra livsmedelsförsörjning i termer av intressegruppers självintresse blir allt mer krampaktiga i takt med den inhemska mjölkproduktionens tillbakagång och våra makthavares tilltagande prat om självförsörjning och krisberedskap.

Mjölkproduktionen i den del av Sverige som motsvaras av landskartans nordligast belägna två tredjedelar kan snart vara helt obefintlig. Antalet mjölkgårdar har här minskat med femtio procent sedan 2010. Tjugo till fyrtio mjölkbönder tvingas lägga ned varje år. Detta får allvarliga konsekvenser för landsdelens och därmed hela landets livsmedelsförsörjning – och följaktligen även dess kris- och krigsberedskap. Detta är inte första säsongen som Norrmejerier belyser – och varnar för – utvecklingen. Men kravet på ett ingripande från allra högsta instans är denna gång på ett annat sätt än tidigare ovillkorligt.

Den norrländska mjölkbondens ekonomiska villkor befinner sig för närvarande någonstans i övergången mellan orimlighet och omöjlighet. Detta under det att hans utgifter rusar iväg medans det så kallade nationella stödet står blickstilla. Norrmejeriers återstående cirka 250 medlemmar kräver nu att det nationella stödet indexuppräknas för att anpassas till kostnadsutvecklingen.

— Snart har vi inga mjölkbönder kvar i Norrland. Det hotar vår livsmedelsförsörjning. Regeringen måste agera nu, fastslog Norrmejeriers ordförande mjölkbonden Göran Olofsson i SVT i december och påtalade det absurda i alla försök att begränsa denna problematik till en yrkesgrupps intressefråga.

Importberoendets konsekvenser

Mjölk är det ensamt mest betydelsefulla baslivsmedlet och därför av nöden för ett land att göra sig så produktionsmässigt självförsörjande på som bara möjligt. I en kontext, där det krighetsas i Sveriges riksdag och av landets regering är därför enligt Olofsson de inblandades brist på engagemang i mjölkförsörjningsfrågan att betrakta som en både obegriplig och oförlåtlig underlåtenhet.

Mjölkimport innebär, vid sidan om den uppenbara risken för ett kristida sinande av flödet, även en väsentligt försvårad implementering av principer som de styrande i dagens Sverige säger sig hålla heliga:

Djurhållningen håller i de sannolika exportländerna en erkänt lägre standard än den i Sverige och närproducerat hålls för att vara överlägset fjärrproducerat i det av politikerna så omhuldade ”klimathänseendet”.

Krisens allvar, regeringens svek och vikten av omedelbart ingripande

Svenska mjölkbönder, särskilt de i Norrland, står inför en kris som hotar både deras överlevnad och vår allas nationella krisberedskap. Om regeringen inte agerar nu, riskerar vi att förlora en betydande del av vår inhemska mjölkproduktion – och därmed vår trygghet i livsmedelsförsörjningen.

Orden kommer från Gerhard Bley, vd för Norrmejerier samt ovan nämnde mjölkbonden Göran Olofsson, styrelseordförande i Norrmejerier och återfinns i en av dem båda gemensamt författad artikel publicerad i Dagens Industri på fredagen. I den flera sidor långa texten står vidare bland annat följande att läsa:

Sverige står inför en akut kris inom mjölkproduktionen i Norrland. Villkoren för våra norrländska mjölkbönder har försämrats dramatiskt och konsekvenserna är förödande. Sedan 2010 har antalet mjölkgårdar i Norrland halverats. Kostnadskrisen, drivet av inflation, stigande räntor och höga energipriser, har slagit hårt mot bönderna. En kraftig minskning i mjölkinvägning förväntas under 2025, då till och med fler mjölkproducenter än normalt kommer att lägga ner sin verksamhet. Vi har vid flera tillfällen lyft det akuta läget med regeringen men möts av passivitet. Denna ovilja att agera riskerar inte bara att slå undan benen för en redan pressad näring – det hotar också den långsiktiga livsmedelsförsörjningen i en av landets mest unika regioner.

Norrland är inte som resten av Sverige. Här finns förutsättningar som gör mjölkproduktion idealisk. Kor trivs bra i det kalla klimatet och ger högkvalitativ mjölk. Samtidigt har bönderna här längre avstånd till allt, kortare växtsäsonger och högre produktionskostnader. Medan andra regioner kan satsa på spannmål eller grönsaksodling, är mjölken det som håller de norrländska gårdarna vid liv. Att tappa mjölkgårdar innebär – utöver förlorade arbetstillfällen – att vi som land blir mer beroende av importerade produkter. Det är en risk Sverige inte kan ta i en tid där globala leveranskedjor redan är sårbara.

För att rädda den norrländska mjölkproduktionen krävs omedelbara politiska åtgärder. Det nationella stödet för mjölkproduktion har inte inflationsjusterats på senare år och utgör en allt mindre andel av det totala mjölkpriset. En höjning av det nationella stödet är därför både nödvändig och rimlig.

Norrländsk mjölkproduktion är inte bara en regional fråga. Det är en nationell angelägenhet. Vill vi verkligen vara landet som ser sina landsbygdsproducenter falla medan regeringen tittar på?