ANTIKVARISKT • Artikel från Vägen Framåt, 3 september 1950. Författad av Per Engdahl.

I en föregående artikel har den svenska fornhistorien och det svenska rikets uppkomst, sådant det ter sig hos vissa moderna historiker redovisats. Det har påvisats, att det svenska väldet i själva verket uppstått genom en sammansmältning mellan två huvudområden, av vilka det ena haft sitt centrum i Mälardalen och det andra på Västgötaslätten. Frågan uppstår nu, huruvida dessa riken haft olika politiska och sociala förhållanden och i vad mån sådana olikheter påverkat den svenska historiens utformning.

De uppgifter som Tacitus lämnar om Sveariket, och som framställa sveonerna som ett folk, regerat av en särskilt på sjöstridskrafter stödd militärmonarki, få sin bekräftelse på flera punkter. Det har sålunda påvisats, att sådana ortsnamn, som gå tillbaka till försvarsanstalter eller administrativa förhållanden, härstamma från Mälardalen, medan det sydligare ortsnamnsskicket saknar ett dylikt underlag. Ordet Husaby går exempelvis tillbaka på de kungsgårdar, som tillsammans utgjorde sveakonungens egendom och underlaget för statens finanser, det s.k. Uppsala öd.

I Mellansverige har synbarligen ingen motsvarighet till häradshövdingarna längre söderut förekommit. Det götaländska häradet motsvaras av det svealändska hundaret, men man känner icke till förekomsten av hundareshövdingar. Tvärtom synes de uppgifter, som söderut handhades av häradshövdingarna, i Mälardalen ha handlagts av personer, som närmast hade karaktären av kungliga befallningsmän. Även detta tyder på en skillnad i det svealändska och det götaländska samhällsskicket. Fakta pekar i en bestämd riktning. Medan götarnas rike har haft ett utpräglat aristokratiskt kynne, har Mälarstaten varit en stramare organiserad militärmonarki.

Till denna olikhet kommer den av flera forskare påpekade skillnaden i kultur. Götariket låg närmare kontinenten. Släktskapen mellan götarikets befolkning och de sannolikt från dessa trakter en gång utvandrade goterna skapade förutsättningar för en fortlöpande förbindelse mellan de gotiska stammarna i medelhavsvärlden och det gamla moderlandet kring Vänern och Vättern. Genom dessa förbindelser stodo götarna i livligare kontakt med folk, som nått väsentligt längre i kultur. Svearnas förbindelser gingo företrädesvis österut till Baltikum, den preussiska kusten och till det inre Ryssland. Gentemot det kontinentala Europa voro de på ett helt annat sätt isolerade. Vi har alltså att föreställa oss ett kulturellt mera högtstående götarike i växande konflikt med ett primitivare sveavälde, vars militära kraftkoncentration till sist fällde utslaget.

Forntidens bristfälliga kommunikationsväsen försvårade i hög grad likriktningen av ett rike. Om götariket som vissa forskare anta, gått under vid mitten av 500-talet, har därmed icke det götaländska samhällsskicket plötsligt ersatts av ett svealändskt. Sociala vanor, som i själva verket gått årtusenden tillbaka till den yngre stenålderns megalitiska storbondekultur, ha levt kvar, och så snart Mälarmonarkin visat tecken till svaghet, har man på Västgötaslätten passat på tillfället att hävda sin sociala egenart.

Sven Tunberg har trott sig märka en kvarleva av denna motsättning i den begynnande medeltidens eriksgata. Ordet eriksgata betyder enligt Tunberg ”enrikesgata” och dess bakgrund är behovet av en handling som symboliserar riksheten. Själva kungavalet, som förrättades vid Mora stenar i Uppland var ursprungligen helt en mellansvensk angelägenhet. Det är först så småningom som de sydligare landskapen blevo representerade i valförsamlingen. Sedan konungen valts, skulle hans provinser betyga honom sin trohet. Därför red han ut på sin eriksgata. Men syftet var tvåfaldigt. Konungen skulle också på eriksgatan bekräfta de olika landsdelarnas privilegier, eller om man vill använda ett modernt uttryck, deras provinsiella autonomi. Det är ej tvivel underkastat, att man här måste uppfatta mötet med västgötarna som det viktigaste. Och vad ville västgötarna? Ja framförallt att få sina speciella rättsförhållanden bekräftade. Det gällde lagmännens och häradshövdingarnas ställning. Konungen fick lova att icke ingripa i deras traditionella befogenheter.

Det synes alltså föreligga vissa fakta, som tyda på, att den motsättning mellan ett monarkiskt-demokratiskt och ett aristokratiskt-republikanskt styrelsesätt för att använda Fredrik Dagerrots terminologi, vilka löpa genom en stor del av den svenska utvecklingen, ursprungligen går tillbaka på olikheten mellan svea- och götarikena, att den monarkiska linjen för sveatraditionen vidare, medan den aristokratiska politiken går tillbaka på götaländska förhållanden.

Vi skola i en följande artikel konstatera, hur dessa samband bekräftas genom ett studium av striden mellan 1100-talets konungar av den erikska ätten och den aristokratiska oppositionen och hur striden mellan svear och götar får ett sista uppflammande i tvekampen mellan de s.k. äkta folkkungarna och den politiska maktgrupp, vars främste företrädare blev Birger Jarl.

Den tredje och sista artikeln i ämnet kommer i nästa veckas antikvariska artikel på Nordfront.