IDEOLOGI. Även om Oswald Spengler var obefogat fientlig till NSDAP, så gav efterkrigstiden honom rätt i många av hans förutsägelser. Petri Mikkonen resonerar kring detta i denna artikel.

Jag kan inte påstå att jag håller med Oswald Spengler i allt som han hävdar. Faktum är att det är mycket jag inte håller med om när det kommer till Spenglers politiska övertygelser samt andra idéer som han hade. Vi kan ta hans cykliska syn på historien som exempel: Håller jag med honom gällande den? Jag kan endast säga att det är en intressant och inspirerande teori och aspekt, men är den verkligen riktig? Därom vet jag intet. I det stora hela är det mig också likgiltigt ifall historien är linjär eller cyklisk, även om jag förstår att det vore till stor hjälp om man visste hur det förhåller sig. Men jag kan inte se att det vore avgörande för kampen om historien är det ena, det andra eller någonting helt annat.

Inte heller känner jag mig alltid säker på vad Spengler egentligen vill få sagt med sina ord om socialismen, då han framför en alldeles egen definition. Likadant är det med hans rasbegrepp som snarare är filosofiskt ”aristokratisk” än biologisk. För Spengler är det viktigaste att man är ”av ras”, vilket betyder, om jag läst honom rätt, att man äger de rätta egenskaperna och kvaliteterna. Biologin spelar mindre roll, om den nu inte avfärdas helt och hållet.

Det är som sagt inte särskilt mycket jag sympatiserar med Spengler. Hans historiska teorier (se Västerlandets undergång) är ytterst intressanta, men lämnar mig som nutida läsare med blott ännu mer frågor. Är allting redan förlorat eller kan vi resa oss igen? Och vilka vore ”vi” enligt Spengler, som inte godtar det biologiska rasbegreppet? Likväl skriver han ofta som vore han införstådd med just begreppet om ras och därtill godtog det, vilket gör hans sista verk – Avgörande år – något svårtytt. Ty filosofen talar om de ”vita folken” och han talar om ”ras”, samtidigt om han tycks vilja förneka de biologiska grundvalarna för dessa begrepp.

Klasskampen + raskampen = ”antirasism”
Spengler har dock som en av få filosofer och akademiker skrivit om det kommande raskriget, om de färgade rasernas resning och den vita rasens undergång. Oavsett hans övriga ståndpunkter kan vi inte låta hans varningar förbli ohörda. När man läser Avgörande år slås man av två till synes motstridiga faktum. För det första verkar Spengler missbedöma sin samtid, men för det andra tycks han se framtiden som vore han en profet av rang. I princip avfärdar han nationalsocialismen, samtidigt som han ser vad som komma skall längre fram i tiden.

Exempelvis skriver han att ”klasskampen” och ”raskampen” kommer att ingå i en union:

”Den andra (dvs. raskampen) har först i världskriget tagit en markerad början och vinner mycket raskt fast tendens och gestalt. I de närmaste årtiondena komma de båda att kämpa bredvid varandra, kanske som bundsförvanter: det blir den svåraste kris, som de vita folken – antingen de äro eniga eller icke – gemensamt måste genomgå, om de ännu vilja hava en framtid.”

Vänstern i västvärlden har blivit ett redskap i den icke-vita raskampen.

Såväl klasskampen som den leninistiska antiimperialismen har sedan dess genomgått mutationer, och det är nog inte oriktigt att säga att den så kallade antirasismen är deras oäkta avkomma (till vilken Trotskij också donerade). Jag har ingenting till övers för imperialism eller imperialistiska krig, men vänstern har sedan länge gått vilse i sitt motstånd mot dessa fenomen – med god hjälp av den judiska Frankfurtskolan och dess antivita agenda.

Det har gått så långt att man valt att stödja så kallad ”omvänd rasism” och ”omvänd kolonialism”; till exempel stödjer man idag de färgades kolonisation av Europa. AFA säger sig vara emot kapitalism, men när har de kämpat mot den? Istället väljer de att jaga invandringskritiker och sverigedemokrater (motståndsmän brukar de inte våga ge sig på) och deras antikapitalistiska kamp har hittills sträckt sig till krossade butiksfönster.

Men för att återvända till ämnet: Spengler såg också att muslimerna började avancera i kolonierna:

”I Afrika är det den kristne missionären, framför allt den engelska metodisten, som i all oskuld – med sin lära om alla människors likhet inför Gud och det syndiga i rikedomen – plöjer marken, på vilken den bolsjevistiske aposteln står och skördar. Dessutom följer den islamitiske missionären i hans spår med vida större framgång både norr- och österifrån och tränger redan fram mot Sambesi (Nyassalandet).”

Just Malawi och länderna kring floden Sambesi har inte blivit övertagna av islam, men idag finns det gott om islamistiska grupperingar i Afrika, varav de mest kända torde vara Boko Haram och al-Shabab. Men det som är av betydelse här är att afrikaner och islamister numera håller på att invadera Europa, samt att de välkomnas hit av inte bara vänstern utan alla politiska partier som blivit infekterade av kulturmarxismen, vilket inbegriper liberaler och högerpartier.

Därmed kan man säga att han hade rätt i sina profetior: ”klasskampen” har verkligen allierat sig med ”raskampen” – mot den vita världen. Idag ser vi att de som har makten välkomnar, tillsammans med sina vänstersympatiserande fotsoldater, miljoner sinom miljoner rasfrämlingar till Europa. Detta delvis på grund av ”de universella mänskliga rättigheterna” som härstammar från Upplysningens och jakobinernas tid, och som bland annat ledde till att negrerna i Haiti slaktade den vita befolkningen på ön.

Spengler var även insiktsfull vad gäller hur våra mellanrasliga relationer ser ut i verkligheten.

”Haren lurar kanske räven. Människan kan icke lura människan. Den färgade genomskådar den vite, då han talar om ’mänsklighet’ och evig fred. Han vädrar oförmågan och den felande viljan att försvara sig.”

När senast har ett europeiskt land vågat markera tydligt mot ett icke-vitt land, om man bortser från osämjan som nu pågår mellan Turkiet och Nederländerna? Man vågar inte markera, ty vi lever i en tid där ”de” i kulturrelativismens namn inte får kritiseras, samtidigt som man paradoxalt nog menar att det inte finns någon skillnad mellan ”vi” och ”de”.

Där fungerar samma mekanismer som när den liberala människorättsaktivisten Amanda Kijera blev gruppvåldtagen av negrer på Haiti, dit hon åkte för att bevisa att haitierna inte alls är ociviliserade – för att därefter skylla våldtäkten på vita män. Ett till närliggande exempel är en kvinna som blev våldtagen under den ödesdigra nyårsnatten i Köln och först hävdade att även tyska män deltog i våldtäkterna. Hon ville antagligen inte vara rasist och utpeka rasfrämlingarna som de enda gärningsmännen. Kvinnan tog dock senare tillbaka sitt påstående och bad om ursäkt.

Ett pacifistiskt folk går under
Spengler sade att livet är krig, och vem kan väl påstå något annat? Hans ord:

”Kan man taga farväl av livets mening och dock behålla det? Behovet av fellahaktig ro, av trygghet mot allt, som stör dagarnas lunk, mot ödet i varje skepnad synes vilja detta: ett slags mimicry gentemot världshistorien, då mänskliga kryp ställa sig som döda inför faran, the happy end på en tillvaro utan innehåll, i vars tråkighet jazzmusik och negerdanser celebrera en stor kulturs dödsmarsch.”

Redan på hans tid hade pacifismen trängt djupt in i folklagren: ”Det (barbariet) är utdött blott där, varest de sentida städernas pacifism vältrar sin dy över generationerna, en trött åstundan efter ro till varje pris…”.

Ty om Västerlandet väljer att lägga ner vapnen, så medför inte det att andra folk kommer att följa vår exempel. Det ser vi inte minst nu när Turkiet återigen påminner oss om ”heligt krig” på europeisk mark samt när president Erdogan uppmanar turkar bosatta i Väst att skaffa så många barn att de kan vinna den demografiska striden – ty turkarna är Europas framtid, enligt honom. Man kan utifrån de orden dra slutsatsen att vapen knappast dragits för sista gången mellan turkarna och européerna. Fienden är mitt ibland oss, och de ser Europas svaghet så tydligt att de tror sig enkelt kunna ta över med hjälp av blott barnvagnar.

Jag väljer att avsluta med ett citat ur Avgörande år:

”Den vita världen regeras övervägande av dumbommar – om den regeras, vilket man kan betvivla.”

/Petri Mikkonen


  • Publicerad:
    2017-03-22 00:01