KRÖNIKA • Tobias Lindberg resonerar kring samhällsproblemet med cigarettrökning.

Människor röker.
De röker trots skam. Trots hutlösa priser. Trots vämjeliga och avskräckande bilder på paketen.

Och statens experter låtsas bli förvånade.

Sanningen är enkel och obekväm:
Som dagens system är uppbyggt så tjänar inte bara industrin, utan även staten, pengar på beroende, lidande och död.

Ju mer beroendeframkallande cigaretten är – desto bättre för de som tjänar pengar på systemet.
Ju mer det röks – desto mer pengar till staten och aktieägarna, till samma elit som aldrig själva betalar priset.

Det är därför vi har skyhöga skatter men ingen skillnad på innehållet i cigaretterna.
Det är därför kemiskt manipulerade cigaretter beskattas exakt lika som mindre skadliga alternativ.
Det är därför den mest aggressiva, snabberoendeframkallande tobaken vinner.

För när priset pressas upp till vansinne, till stor del på grund av hur beskattningssystemet för tobak är utformat, vad händer då?

Industrin svarar inte med “snällare” produkter.
Den svarar med hårdare kick per krona eftersom tobaksskatten minskar vinstmarginalen.

Och vem betalar?

Inte eliten.
Inte moralpredikanterna.
Utan människor som redan sitter fast.

De betalar mer.
De blir sjukare.
De dör tidigare.

Det är ett system som gör människorna som är beroende till dubbla förlorare – ekonomiskt och hälsomässigt.

Och samtidigt gör vi något absurt.

Vi accepterar vejping.
Trots kemikalier.
Trots beroende.
Trots att ingen på allvar kan säga vad långtidskonsekvenserna blir.

Vi säger: det är inte bra – men det är mindre dåligt.

Det kallas skademinimering.

När det gäller alkohol gör vi exakt samma sak.
Öl är inte sprit. Vin är inte hembränt.
Styrka spelar roll. Risk spelar roll.
Där tillåts differentierad skatt, en skatt som sätts i proportion till dokumenterad eller sannolik skada på individ och samhälle.

När det gäller läkemedel och opioider gör vi det igen.
Staten säljer lagliga substanser som orsakar enorm skada – men kallar det “kontrollerat”.

Men när det gäller tobak i cigaretter?

Då låtsas vi att allt är lika farligt.
Då vägrar vi se skillnader.
Då slår vi med slägga – och kallar det folkhälsa.
Där är skatten platt, motsatsen till differentierad, där tar vi ingen hänsyn till om något är mer eller mindre skadligt.

Det är inte folkhälsa.
Det är fegt och bekvämt hyckleri.

Saken är den att det faktiskt går att tillverka cigaretter som är klart mindre beroendeframkallande och skadliga än de folk röker idag. Dessa skulle kunna vara som kubanska cigarrer fast i cigarett-form.

Fermenterad tobak, naturligt papper och filter, inga kemikalier och ingen plast.

Sådana cigaretter skulle inte vara ofarliga. Inte bra. De skulle vara mindre dåliga.

Med ett förändrat skattesystem, där sådant som hur produkten påverkar beroende, hälsa och miljö vägs in, så skulle de mindre skadliga och mer naturliga cigaretterna snabbt kunna bli de mer lönsamma.

Även en cigarett tillverkad av fermenterad tobak, naturligt papper och naturfilter skulle vid massproduktion sannolikt inte kosta mer än 10–15 kronor per paket att tillverka jämfört med 5-10 kronor per paket för vanliga cigaretter – en marginell skillnad i ett system där slutpriset domineras av skatt.

Hela industrin skulle snabbt svänga om och börja tillverka de mer naturliga cigaretterna. De går på vad som ger mest vinst.

Beroende, skador och död skulle minska. Folkhälsan skulle bli bättre.

Ingen säger att rökning är bra.
Ingen säger att vi inte ska förebygga, hjälpa folk att sluta eller bygga ett bättre samhälle.

Vi ska förebygga.
Vi ska hjälpa människor att sluta.
Vi ska bygga ett bättre samhälle där färre behöver självmedicinera med nikotin, alkohol eller droger överhuvudtaget.

Allt det kan – och ska – göras, men det kan göras parallellt med att vi minskar skadan för de som är fast i det idag. Inget utesluter det andra.

Så länge människor fortfarande röker, är frågan:

Varför har vi byggt ett system som aktivt premierar den mest giftiga och beroendeframkallande formen av rökning?

Svaret är:

För att våra politiker saknar mod.
För att staten tjänar pengar på det.
Och industrin ännu mer.