SIONISM • Med ännu ett deltagande i årsdagsfirandet följde förre statsministern och sittande fredsinstituts-ordföranden Löfven upp de tal till den judiska statens försvar, som han tidigare levererat vid evenemanget. Hans närvaro värderades högt av ambassadören.

Den 14 maj 1948 löpte det brittiska av Nationernas förbund tilldelade klass A-mandatet över distriktet Palestina ut. Den form av förmynderi, som nu alltså skulle överges, var enligt förbundet förbehållet den som nått en så pass hög nivå av politisk och ekonomisk utveckling att dess återstående tid som underordnad begränsar sig till den, som krävs för en genomförd uppbyggnad av en nybliven nations institutioner för självstyre. Inom ramarna för sitt mandat hade Storbritannien ålagts att kombinera två oförenliga åligganden:

  • å ena sidan skulle man ”införa självstyre och skydda de civila och religiösa rättigheterna” för den befintliga palestinska majoritetsbefolkningen.
  • å andra sidan fick man det uttryckliga uppdraget att implementera den så kallade Balfourdeklarationen genom att i samma territorium skapa skapa ett "nationellt hem för det judiska folket”.

Detta innebar att två nationella rörelser fick stöd från samma mandatmakt/förvaltare, som i praktiken saknade verklig suveränitet över det område som man på papperet förfogade över. Storbritannien lydde under Nationernas förbunds permanenta mandatskommission, som nagelfor varje steg taget av förvaltaren och jämförde det med en upprättad mandat-traktat.

Nationernas Förbund.
Foto: © Yann Forget Wikimedia Commons (CC BY-SA 3.0)

När Nationernas förbund upplöstes i april 1946 var det meningen att mandatsystemet skulle uppgå i det trusteeship-system som det nybildade Förenta Nationerna (FN) hade inrättat. Det nya systemet hölls för att vara mindre ”kolonialt” än det gamla, samt för att ha den underordnades självständighet som ett ovillkorligt mål.

Storbritannien ansåg sig emellertid inför övergången oförmöget att fortsätta sitt förvaltarskap, varför FN:s generalförsamling valde att gå ut med en icke bindande rekommendation (resolution 181 II, 1947) rörande en uppdelning av Palestina i två stater, enligt vilken palestinierna skulle avstå 56 procent av sitt territorium till minoritetsgruppen judar och dessutom under internationell övervakning dela disponerandet av staden Jerusalem med denna grupp.

Ett rättsligt vakuum

I den officiella historieskrivningen läggs stor vikt vid det ”rättsliga vakuum, som man menar inföll i och med mandatets upphörande vid midnatt den 14–15 maj 1948 – och som förklaras berättiga det folkrättsvidriga grundandet av den judiska staten Israel genom ockupation av palestinsk mark.

Åren som förflutit sedan dess har för palestiniernas del som bekant präglats av den judiska statens aggression i form av ytterligare ockupation, mord och etnisk rensning. Utöver detta har grannländer – som för närvarande Libanon, Syrien och Iran – utsatts för Israels angreppskrig.

Den stora katastrofen

Sedan den judiska staten Israels bildande 1948 högtidlighåller palestinier varje år den femtonde maj minnet av al-Nakba, ”den stora katastrofen” – de ”utvalda” invadörernas bortdrivande av hundratusentals palestinier från den mark man bestulit dem på.

Foto: Public Domain.
Judiska ockupanter bedriver etnisk rensning av palestinier den 15 maj 1948.

Samma dag- fast enligt en judisk kalender som omfattar både sol och måne och därför infaller på ett avvikande datum – firar det officiella Israel sin tillblivelse. I år firades onsdagen den 22 april landets 78:e ”självständighetsdag”.

På plats vid Stockholmsambassaden, när högtidligheterna redan på tisdagskvällen inleddes, fanns som vanligt stamgästen, den förre innehavaren av Sveriges politiska roder (2012-21) – tillika nuvarande ordföranden för Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI) – Stefan Löfven (S).

Likt sin föregångare på samma ministerpost (1996–2007) Göran Persson (S) har han på ett unikt sätt tagit ställning för den judiska staten. Medan Persson 1999 blev den förste sittande svenske statsministern sedan 1962 att avlägga ett officiellt statsbesök i Israel, gjorde sig Löfven 2018 unik med att i samma position helt öppet delta i samma stats i Sverige belägna ambassads ockupationsfirande. Efter att väl ha anslutit till denna ”70-årsjubileums-fest” gjorde han ett ytterligare avsteg från den diplomatiska etiketten genom att som en av evenemangets stora celebriteter i ett passionerat tal bedyra sitt lands lojalitet till ”födelsedagsbarnet” Israel – ett ställningstagande för sionismen som hyllades av Israels dåvarande ambassadör i Sverige IIlan Ben-Dov.

Vad det nyligen inträffade firandet av 78-årsjubilet beträffar redogör den nu sittande ambassadören Ziv Nevo Kulman i sociala medier om glädjen i att ha fått uppleva det tillsammans med svenska sanna vänner – och lyfter i sammanhanget fram den svenske före detta statsministern Löfven.

Få svenska medier lyfter som tidningen Proletären fram den symboliska innebörden i handslaget och det fortsatta umgänget mellan fredsforskningsinstituts-ordföranden och en krigsbrotts-förnekande företrädare för den terrorstat, vars folkrättsvidriga tillblivelse de två såta vännerna tillsammans högtidlighåller.