ANTIKVARISKT • Artikel från Stormfacklan, 15 januari 1938. Skribenten är okänd.

Antikvariskt

Nordfront publicerar klockan 09:00 varje tisdag en antikvarisk artikel. Artiklarna är hämtade från äldre tidningar och skrifter. Syftet med publiceringarna är att digitalisera och bevara material som annars riskerar att falla i glömska, samt att berika våra läsare med en unik insyn i äldre tiders tankar och samhällsdebatt.

Sitter du på material som skulle lämpa sig för att publiceras i det här projektet? Kontakta då redaktionen@nordfront.se, gärna med en tydlig förklaring kring vad du vill att vi publicerar, varför och en färdigskannad kopia av materialet.

Vid riksföreståndaren Svante Nilsson Stures död 1512 valdes hans son Sten Sture, i historien kallad Sten Sture den yngre, till hans efterträdare. Sten Sture var då endast 20 år gammal. Hans val till riksföreståndare genomdrevs av allmogen, som gärna såg en son av deras ”käre herr Svante” som Sveriges ledare. Men riksrådet uppsatte en motkandidat av ätten Trolle, en släkting till den mäktige ärkebiskopen Gustav Trolle. Mot böndernas fasta hållning förmådde dock herremännen intet. Sten Sture skildrades som en verklig ”riddare utan fruktan och tadel” och styrde riket med kraftfull hand. Han tog bl.a. upp kampen mot påvekyrkans maktlystna prelater i Sverige, främst då mot ärkebiskopen Gustav Trolle, som alltsedan riksföreståndarvalet var hans fiende. 1516 kom det till öppen brytning mellan riksföreståndaren och ärkebiskopen. På en riksdag i Arboga förklarade riksens ständer enhälligt ärkebiskopen förlustig sitt ämbete. Detta hade till följd att Sverige av påven belades med interdikt (en form av bannlysning, som begagnades mot hela länder) och bannlysning utfärdades mot riksföreståndaren och de av riksrådet, som varit med om att avsätta ärkebiskopen. ”Men”, säger historieskrivaren Olaus Petri, ”de svenske aktade sådant bann och interdikt intet”.

Den avsatte ärkebiskopen hade flytt till Danmark och uppeggade dess konung, Kristian II, till ett angrepp på Sverige. Den katolske prelaten eggade en annan makt att angripa sitt eget fosterland! Den danska hären ryckte 1518 upp mot Stockholm för att belägra staden, men vid Brännkyrka möttes den av en svensk bondehär under riksföreståndarens ledning. Det därpå följande slaget slutade med att danskarna måste fly ombord på sin flotta, som därefter lade sig på vakt utanför Stockholm. I slaget vid Brännkyrka fördes svenskarnas huvudbaner av den unge ädlingen Gustav Eriksson Wasa.

Man började nu underhandla om fred, men för att våga gå i land och underhandla ville den danske konungen ha sex förnäma svenskar som gisslan. Bland de sex, som begåvo sig till den danska flottan som gisslan var också den unge Wasa. När svenskarna väl voro ombord avseglade danskarna svekfullt till Danmark med dem där de nu sattes i dansk fångenskap. Danskarna rustade sig nu ett par år och ryckte därpå våren 1520 in i Västergötland. Sten Sture drog emot dem med en svensk här och på isen av sjön Åsunden vid Bogesund stod slaget. Där blev riksföreståndaren sårad i striden och måste bäras undan. Då svenskarna sågo sin ledare falla sviktade de och därmed var nederlaget givet.

I en släde ilade den sårade riksföreståndaren mot Stockholm för att ordna dess försvar mot de efterföljande danskarna, men han nådde aldrig fram. På Mälarens is den 3 februari 1520 avled den siste av de tre stora riksföreståndarna av Stureätten. Hans så korta regering blev av stor betydelse för Sveriges utveckling och det nationella konungadöme, som senare upprättades av Gustav Wasa. Samme Wasa, som strax efter riksföreståndarens död som flykting ilade fram genom skogarna till Dalarna för att kalla allmogen där till den stundande frihetskampen.