HISTORIA Förr fanns det straff för att ta en kvinnas mödom eftersom det blev svårare att gifta bort henne om hon inte var oskuld. Det fanns även dödsstraff mot de som vanhelgade äktenskapet genom att vara otrogna.

Något som ansågs vara vanhedrande var att ha utomäktenskapligt sexuellt umgänge. Årtiondena innan 1600-talets början hade Erik den XIV och brodern Johan den III skärpt lagstiftningen. Den tredje brodern Hertig Karl, sedermera kung som Karl den IX, sa att han tyckte att horsbrotten var något av det värsta han visste. Hor är dåtidens benämning på utomäktenskapligt sexuell umgänge där den ena parten var gift eller bägge två.

Hor var skäl för skilsmässa och det ansågs inte bara vanhelgande av äktenskapet, det gick emot samhällsordningen. Brottet var grövre om en kvinna begått det för mannen var hennes målsman. Som målsman förde han hennes talan i domstolar eller inför andra myndigheter, den gifta kvinnan representerades alltså av hennes man. Var kvinnan inte gift, var detta faderns uppgift. En annan aspekt var att den gifta mannen riskerade att omedvetet behöva ta hand om sin frus älskares potentiella gökunge. På medeltiden hade en man således rätt att döda både frun och hennes älskare om han tog dem på bar gärning.

En kvinna ansågs inte ha samma rätt om hon skulle ta dem på bar gärning, men hon fick en del av bötesintäkterna när straff utdömdes mot hennes man. Lagstiftningen såg inte lätt på kvinnans manliga älskare, enligt Erik den XIV skulle sådana dömas till döden. Brodern Johan den III lagstiftade själv att dubbelt hor skulle straffas med döden, dubbelt hor var när bägge två var gifta, enkelt hor var när en part var gift. Det enkla horet bedömdes olika, men även det kunde resultera i dödsstraff. I realiteten blev dödsstraffet omvandlat till dryga böter, det kunde vara uppemot en årslön för en man i borgarståndet.

Anders i Jerslätt

I boken Missdådare tar Annika Sandén upp hur den lokale mäktiga mannen Anders i Jerslätt anklagades för flera fall av hor. Ogifta kvinnor vittnade mot honom, hans straff blev lindrigt med tanke på vad det kunnat bli. Men han fick inte längre vara kvar i församlingen tills det att han hade gjort sig ren. En ceremoni där personen skulle bekänna sina synder inför hela församlingen, sedan skulle man be församlingen om nåd och om lov att få komma tillbaka. Då detta kunde anses som förnedrande fick välbeställda möjligheterna att undvika detta, i sådana fall fick personen istället göra det inför prästen på sitt gods.

Anders i Jerslätt fick inte dödsstraffet. Men många lägre instanser utdömde dödsdomar, högre juridiska instanser benådade ofta förbrytarna från straffet och valde ett lägre straff. Anledningen till att lagarna inte ändrades var att kungamakten önskade ha kvar lagarna för att använda dem när de ansåg att det var nödvändigt.

Eftersom Anders i Jerslätt var en horbock stod han snart återigen inför skranket. En av anledningarna var att han skapat sig fiender som mäktig bonde och riksdagsman. Han dömdes nu till döden för hor och mord. Han slutade sina dagar som halshuggen och begravd i galgbacken. Att bli begravd i galgbacken ansågs vara förnedrande då detta inte var vigd jord.

Karin i Strå

Karin i Strå, så kallades kvinnan som återigen gick upp för trapporna till den stora rådssalen. I den hade hon tidigare blivit dömd för hor, skvaller, slagsmål och andra brott. Herremannen och rättens ordförande Börje Jönsson hade gjort klart vad han tyckte om henne. Rätten dömde henne år 1603 till förvisning från staden. Ett synnerligen strängt straff för en ensam människa på den här tiden då sådant kunde leda till döden när man fråntogs den folkliga gemenskapen. Det fanns fall där den dömde trotsade domen efter ett tag och återigen började leva i staden.

Motiveringen till förvisningen var: ”det hor och ogudaktiga leverne och skick, hon har hållet och än håller först med den ena och sedan med den andre.”

Karin i Strå hade inlett sexuella relationer med män som lovat henne en bättre tillvaro. Hon hade själv inga problem med att förföra män som var på fyllan och truga dem till giftermål. En annan kvinna som likt Karin i Strå dömts för hor upprepade gånger hade dömts till kåkstrykning. Detta innebar att man fick slita ris, straffet var det vanligaste för kvinnor som inte hade några pengar att betala med. Lösaktighet var något fult i samhället, därför var det oerhört allvarligt att kalla någon för hora.

Mökränkning

Brottet mökränkning är när en man har haft sex med en ogift kvinna. Kvinnans ära ansågs vara ”sargad”, vilket försvårade för hennes familj att anordna henne ett bra giftermål. Därför utställdes böterna för en mökränkning till flickan som ”kompensation och upprättelse”.

När kvinnor blivit på tjocken som ogifta uppstod problem mest för henne men även för mannen ifråga. Kvinnan riskerade att föda en oäkting om inte giftermål genomfördes. Den som var fadern skulle hon bekänna inför församlingen och då riskerade mannen straff för sin och hennes brottslighet. Straffet kunde reduceras om mannen gick med på att gifta sig med henne. Ibland gick det så långt att kvinnan pressades på vem fadern var när hon förlöste barnet i barnsängen av de andra kvinnorna. Oäktingar var mindre skyddade, i ett fall argumenterade en man för att han inte skulle betala mökränkning för mödomen han tagit eftersom den tillhörde en oäkting.