Dagens datum 26 juni: SS-Unterscharführer Emil Dürr visade den 26 juni 1944 prov på extremt hjältemod under strid då han på egen hand angrep en eldkastarstridsvagn.
Den 25 juni 1944, i Normandie, inledde brittiska styrkor Operation Epsom. Denna operation var en del av Slaget om Caen. Det primära målet var att erövra byarna Saint-Manvieu och Cheux strax väster om Caen och som sekundärt mål att nå fram till floden Odon ca 4-5 km söder om byarna och där erövra ett antal broar och vinna fotfäste på andra sidan floden. Det tredje steget var att fortsätta till, och gå över, floden Orne och därefter skära av tyskarnas förbindelselinjer söder om Caen och omringa staden.
För offensiven i detta begränsade område runt de två byarna hade de allierade en styrka på 60 000 man och 600 stridsvagnar. Eldunderstöd kunde ges från 900 artilleripjäser och från krigsfartyg. 15 skvadroner med jaktbombplan för markunderstöd var också tillgängliga.
Innan, och under, anfallet skulle det samlade artilleriet och fartygsartilleriet lägga en ”bombmatta” som sakta kröp fram med förödande verkan över den av tyskarna hållna terrängen.
Unga SS-män från ”Hitlerjugend” i Normandie som precis erhållit Järnkorset.
Denna överlägsna styrka skulle i stort sett koncentreras mot 12:e SS-Panzer Division ”Hitlerjugend” som höll det område som omfattades av Operation Epsom. SS-divisionen ”Hitlerjugend” hade varit i extremt hårda strider ända sedan dagen efter den allierade invasionen och var kraftigt försvagad. Uppskattningsvis var britternas övertag på detta frontavsnitt 4-1 i soldater och 10-1 i stridsvagnar.
Soldaterna i ”Hitlerjugend” utgjordes till stor del av 17-18 åringar, dock med mycket god utbildning och helt uppfostrade i nationalsocialistisk anda. Befälen i divisionen höll absolut första klass med solid krigserfarenhet. 12:e SS-Panzer Division ”Hitlerjugend” var helt enkelt en av de allra främsta elitstyrkorna under kriget och dess uppförande i strid kännetecknades av taktisk skicklighet, aggressivitet och fanatism.
Bocage, den terräng som var typisk för Normandie.
Trots de allierades enorma övertag hade tyskarna en fördel av terrängen, då landskapet i området dominerades av åkrar omgivna av täta buskage och skogsdungar som gjorde det svårare att överblicka slagfältet och lättare att camouflera försvarsställningar. Terrängen minskade stridsavstånden avsevärt och striderna kom att kännetecknas av bakhåll och blodiga närstrider.
Stridsvagnen måste förstöras!
SS-unterscharführer Emil Dürr, 24 år, var en av de SS-soldater som på morgonen den 26 juni befann sig i byn Saint-Manvieu. Han hade den 23 juni erhållit Järnkorset andra klass och redan dagen därpå Järnkorset första klass för hjältemod i strid. I byns park hade bataljonen som Dürr tillhörde upprättat sin stridsledningsplats.
Brittiska soldater avancerar mot Saint Manvieu genom dimma och rök.
I gryningen öppnade det brittiska artilleriet en förödande eld mot de tyska försvarsställningarna. De tyska positionerna framför Saint-Manvieu hade redan erövrats när artilleribombardemanget som varade i tre timmar, koncentrerades i och runt byn. Tätt bakom den framkrypande artillerielden följde brittiska stridsvagnar och soldater.
Skyttevärn fylldes igen, kulsprutorna krossades, män slets i stycken. Ammunitionsförråd flög i luften, telefonstolpar rasade ner med ihåliga brak och ledningarna revs ner sjungande över gatorna … hus fattade eld, väggar rasade in. Jorden gnydde av sina otaliga sår rivits upp i marken. Tre timmar senare, när fiendens artilleri tystnade och endast granatsplitter visslade och tjöt genom luften, kom fiendens stridsvagnar genom röken, genom stanken och dimman. De bröt igenom ställningarna och fortsatte in i byn. Likt en flock vargar omringade de parken. En handfull män i stridsledningsplatsen kunde räkna till 15 stridsvagnar.
Stridsvagnarna hotade bataljonens stridsledningsplats i parken och om de bröt igenom vid denna tidpunkt fanns det inget som skulle stoppa dem från att nå floden Orne i söder och erövra den sista bron.
Den som hade armar kvar att kämpa med sändes in i striden, budbärare och skrivbordssoldater med flera. Om fienden rullade över bron, tänkte soldaterna, om de bryter in i parken, då skulle det vara över … Bataljonens stridsledningsplats hade plötsligt blivit en viktig bastion – och det fanns inga tunga vapen. De hade k-pistar och gevär, pansarskott och magnetminor. Och endast en handfull män.
Men två tyska granatkastare fanns fortfarande kvar i parken. Och deras besättningar hade 25 granater kvar. Dessa avfyrades mot stridsvagnarna och infanterisoldaterna som tog skydd omkring dem. Granaterna lyckades skapa förvirring bland britterna. Prickskyttar kröp fram genom buskagen och bakom murarna och sköt mot befälen över stridsvagnarna som stuckit fram sina huvuden ur luckorna lite för tidigt.
Några av stridsvagnarna vände om. De trodde att styrkan i parken var mycket starkare och vågade inte försöka bryta igenom. Men lugnet varade inte länge, stridsvagnarna besvarade elden och öppnade eld från alla rör.
En stridsvagn med eldkastare dök upp och chefen för SS-soldaterna ropade till sina män att den måste förstöras.
Unterscharführer Dürr hade hört ordern. Han tvekade inte. ”Jag gör det” sade han och försvann.
Han rusade upp mot stridsvagnen med ett pansarskott och avfyrade det, men granaten lyckades inte tränga igenom pansaret. Han blev beskjuten av en kulspruta och träffades av ett skott i bröstet. Trots detta sprang han tillbaka och hämtade ännu ett pansarskott. Under intensiv beskjutning avfyrade han sin andra granat. Denna träffade stridsvagnen i larvfötterna och slet av bandet.
En brittisk ”Crocodile”-stridsvagn utrustad med eldkastare.
Han gav sig dock inte. Han sprang tillbaka och hämtade denna gång en magnetmina. En kamrat försökte stoppa honom, men han brydde sig inte. Han rusade återigen fram mot stridsvagnen under häftig beskjutning.
Han lyckades fästa magnetminan på stridsvagnen och skulle precis försöka komma undan då han såg hur minan ramlade ner på marken. Med ett språng var han tillbaka och försökte få den att fästa genom att trycka den mot stridsvagnens pansarplåt.
Sedan kom smällen, en blixt, flammor sedan mörker framför hans ögon… När han träffade marken såg han stridsvagnen brinna. Han ville rusa upp, men kunde inte, som paralyserad låg han på marken. Han försökte en gång till, men kände en stark smärta i benen. Han tittade ner på sina blodiga ben och hans hjärta blev kallt av chock.
Dürr kravlade tillbaka mot stridsledningsplatsen. Hans kamrater drog in honom i värnet och bar sedan iväg honom till en sjukvårdssoldat, men hans skador var för omfattande.
Fyra timmar senare dog han. Inte ett ord av klagan hade yttrats från hans läppar. ”Ni får inte låta dem komma in i parken sade han.”
Den 24 augusti 1944 erhöll Emil Dürr postumt Riddarkorset för sitt extrema hjältemod under strid.
Medlemmar i SS-Panzer Division ”Hitlerjugend” begraver en kamrat i Normandie.
Emil Dürr, närvarande!
Hoppa till huvudinnehåll
