KRÖNIKA. Ett osynligt moralministerium regisserar en social teater där svenska folket frivilligt deltar, menar Henrik Pihlström.

När jag nyligen promenerade längst kajen på Skeppsholmen i Stockholm hamnade jag jämte två väninnor, i omkring 40-års åldern, som jag mer eller mindre frivilligt kom att observera. Deras samtal verkade kretsa kring ämnen som arbete och bostäder, uttalat på lättsam stockholmska med somliga välartikulerade finesser. En elegans fanns i deras anspråkslösa lediga kläder och utstrålning. Hela deras stil fick mig att tänka att de spelar en social roll där de identifierar sig med sina yttre levnadsfaktorer.

Det sociala spelet som väninnorna kanske undermedvetet tillämpar följer vissa icke uttalade normer och koder. De förväntas att vara på ett visst sätt för att passa in inom ramen för en prestigebetonad social gemenskap som de anser sig tillhöra. Vem som helst kvalificerar sig inte i denna gemenskap, därför kan de som lyckats passa in intala sig att de ”är” någonting.

Jag lägger inte in några privata värderingar i hur folk går klädda, om deras jacka är köpt på Dressmann eller för en prislapp med flera nollor i en stilfull modebutik. Det jag däremot undrar är hur social tillhörighet och prestige inverkar på den egna personligheten, eller rättare sagt gömmer undan den egna personligheten. Knappast är det en ny frågeställning men kanske väl behövlig.

Jag utgår ifrån att det är kutym i väninnornas gemensamma krets att rösta borgerligt och ta till sig resonemang och värderingar som understödjer högerpolitik och likaså politisk korrekthet. Risken för att bli utfryst från den sociala gemenskapen gör att man stänger av sina hjärnfunktioner. Man vill inte se orsakssamband som leder till insikter som blir svåra att uttala vid den politiskt korrekta middagsbjudningen.

Skeppsholmen

Skeppsholmen i Stockholm.

Jag vill hävda att svenska folket på individnivå är extremt hunsade av sociala förväntningar. Även personer som vid första anblick utstrålar pondus och självsäkerhet kan vara livrädda för att uttrycka sig kontroversiellt. I själva verket är det många som ”byter åsikt” som en kameleont skiftar färg för att smälta in i miljön. Det blir för dessa papegojakaraktärer en dygd att vara politiskt korrekt, att vara en god demokrat som reflexmässigt uttalar modeklichéer och intetsägande floskler.

Media, politik, näringsliv och samhällsinstitutioner lyder under ett osynligt moralministerium. Ministeriet regisserar en social teater där svenska folket lydigt spelar den rollkaraktär som de tilldelats. Till skillnad från vanliga skådespelare tar de sina rollkaraktärer på sådant allvar att de fullständigt tappar bort sig själva.

Det blir pinsamt att vara självreflekterande och se sig själv i spegeln för då skulle man inse hur ynklig och lättmanipulerad man i själva verket varit. Med kanske halva livet i backspegeln skulle man tvingas erkänna att man levt i en lögn och aldrig vågat strida för det som är rätt och sant. Därför fortsätter man att förneka det uppenbara och bestå i sin förutsägbara låtsasidentitet. Någon omvändelse kommer vi aldrig att se annat än hos det fåtal som fortfarande har något kvar av sin personlighet.

Jag är nog inte ensam att ha observerat många personlighetstransformeringar och läsarna till denna krönika kan säkerligen bidra med liknande vittnesbörd. Exempelvis kan jag minnas många från min ungdom som uttryckte ett starkt ogillande över den multietniska situationen och hade en klar syn på verkligen som de levde i. Efter att ha tillbringat tid med universitet, arbete och familj hade samma personer blivit politiskt korrekta och en skugga av sitt forna jag. Somliga skulle förstås säga att dessa personer hade ”mognat”. Den tragiska sanningen är de glömt bort sig själva under processen.

Jag tror att personlig utveckling är viktigt. Tyvärr förväxlas begreppet utveckling med något som kan liknas vid en politiskt korrekt grönsaksodling. En samhällssjuka som också förvirrar är fixeringen på social prestige och materiella attribut. Personlig utveckling bör snarare kopplas till förmågan att genomskåda manipulationer, uthärda svårigheter, att se samband utan politiskt korrekta glasögon. Och så vidare.

Starka personligheter skulle aldrig välkomna den den biologiska krigföringen som vi utsätts för genom påtvingad massinvandring. De starka personligheterna skulle enkelt genomskåda makthavarna och trotsa auktoriteter. Svaga personligheter som vill passa in i sociala förväntningar är givna offer för Systemets kontroll och sluga manipulationer. Att den sistnämnda gruppen blivit störst är uppenbart.

Jag vill uppmuntra till provokationer mot alla som har berikat sig genom att vara politiskt korrekta – från malliga sossekarriärister till snobbiga liberaler. Dessa utpräglade pk-iter bör upplysas om att de är nollpersonligheter som enbart speglar makthavarnas förväntningar. Vi bör välkomna deras förolämpningar och se deras hånfulla, förvridna ansikten som ett betyg på att vi själva gör det som är rätt.

Maktens mest energiska anhängare är just de som har de svagaste personligheterna. Det är också dessa som njuter av att bestraffa sina meningsmotståndare. Jag gissar att översittarmentaliteten handlar om att de själva är rädda. Därför måste det bli vår uppgift att vända på psykologin. Den politiskt korrekta föreställningen kommer att möta några målmedvetna mötesstörare och moralministeriet kommer att drabbas av en djup förtroendekris.


  • Publicerad:
    2014-11-05 21:26