ANTIKVARISKT • Artikel från Vägen Framåt, 16 juli 1950. Författad av Per Engdahl.

Det svenska folkets uppkomst är en historia, som i stort sett är höljt i dunkel. Några skrivna vittnesbörd om våra tidigaste öden existera icke. Blott arkeologins ofta svårtydda antydningar förmå kasta ett sparsamt ljus över långa och betydelsefulla årtusenden av svensk utveckling. Oscar Montelius, den svenske fornforskarens fader i modern tid, hävdade uppfattningen om svenskarna som ett enhetligt folk, vilket sedan istiden befolkat vårt land.

Det var denna föreställning om ett enda folk, som gick igen i sådana uttryck som Viktor Rydbergs bekanta diktrad: ”Av ariskt blod, det renaste och äldsta.” Att svenskarna i stort sett äro ättlingar av människor, som tillhört vad vi brukar kalla den nordiska rasen, torde också hittills stå tämligen oemotsagt. Men att det folk eller rättare sagt de stammar, som kommo dragande uppför kusterna och som trängde vidare genom ådalar och över de stora sjöstråken mot landets inre, allteftersom iskanten kröp allt längre mot norr, sedan ostörda skulle fått bo kvar och utveckla sig i vårt land, det förefaller i dag allt annat än sannolikt.

Ända fram till tiden omkring år 3000 före Kristus behärskades vårt land av den äldre stenålderns primitiva jägar- och fiskarkultur. Men med denna tid börjar jordbruket på allvar göra sin inmarsch, och kulturens centrum förläggs till Västergötland. Det är från det tredje årtusendet, som de stora stendösarna finnas bevarade, stormannagravar, som tyda på ett organiserat samhälle med markerad social klasskillnad.

Frågan uppstår nu, om denna s.k. megalitkultur blott är ett verk av kulturella impulser från Västeuropa, eller om den förts hit av ett invandrarfolk, visserligen rasligt stambefryndat med landets ursprungliga befolkning men dock ett främlingsfolk. Redan på ett tidigt stadium har man hävdat teorin om den s.k. megalitiska invandringen, och danska fynd ha på allra sista tiden direkt pekat i denna riktning. Det markerade gränsområdet mellan den västsvenska megalitkulturen och det östsvenska område, där den äldre stenåldern i stort sett dröjer kvar, tyder på en gräns mellan icke blott två kulturområden, utan också två folkslag.

Om det alltså finns skäl förmoda, att den yngre stenålderns kulturella uppsving blivit en frukt av invandrare med högre kultur än landets ursprungliga bebyggare är man idag tämligen enig om att tusen år senare en faktisk invandring ägt rum. Det gäller stammar, som kallas båt- eller stridsyxefolket. Meningarna gå isär om den väg, på vilken denna invandring skett. Somliga hävda, att stridsyxestammarna kommit över Bornholm och östra Skåne och sedan dragit norrut mot Mälardalen, där de grundat ett eget rike. Andra göra gällande, att de kommit österifrån över havet och antagligen tagit vägen om sydöstra Finland. Möjligen kunna båda teorierna vara riktiga. Huvudmassan har kommit den finska vägen, medan mindre delar av invandringen skett från sydöst. I varje fall står det klart, att megalitkulturen i Västergötland fortsätter obruten trots den nya invandringen, medan Mälardalens uppsving däremot börjar sätta in under det andra årtusendet före Kristus.

Vid utgrävningen av en gravhög i Håga i Uppland, vilken bl.a. kronprins Gustaf Adolf deltog, trodde man sig undersöka en kunga- eller stormannagrav från vikingatiden eller seklerna närmast dessförinnan. De föremål, som påträffades, visade emellertid, att det rörde sig om en bronsåldersgrav, sannolikt från omkring 1000 före Kristus. Bronsåldern är i själva verket en direkt fortsättning på den yngre stenålderns kultur. Bronsföremålen voro på grund av sin dyrbarhet oåtkomliga för gemene man. Bland de breda lagren fortsatte man med stenredskapen. Bronsen tillhörde överklassen. I det dansk-skånska området liksom i Västergötland synas megalithövdingarna ha övertagit bronsen som insegel på sin makt. I Mälardalen finns det däremot ingen högre stenålderskultur. Där är det med bronsåldern, som en verklig samhällsbildning, en stat i egentlig mening börjar skapas. Det finns anledning att sätta tillkomsten av denna Mälarstat i förbindelse med stridsyxefolkets invandring. Fynd av svenska bronsåldersföremål i Ryssland ända bort vid Volgakröken ha visat de vidsträckta handelsförbindelser, som det dåtida Sverige redan hade organiserat. Föremålens beskaffenhet visar, att de kommo från Mälardalen. Dessa fakta, sammanställda vid kungagraven i Håga, ge vid handen, att det första sveariket torde ha uppkommit vid denna tid, alltså tusen år före vår tideräknings början, och att detta rike var en utpräglad handels- och sjömakt.

Bronsålderskulturen gick under i den klimatförsämring som ägde rum omkring år 500 före Kristus. Ungefär samtidigt dök järnet upp i Norden. Under tvåhundra år försvinna fornfynden så gott som totalt. Den förutvarande rikedomen ersattes av en frusen fattigdom. På 300-talet blir det emellertid bättre, men nu är det Götalandskapen – främst Väster- och Östergötland, som träda i förgrunden. Här framträder ett enhetligt område med en gemensam järnålderskultur. Vid tiden för Kristi födelse börjar goterna uppträda vid Svarta havet och antika historiker återge deras tradition, enligt vilken de kommit från ön Skansa långt i norr, den ö, som Jordanes kallade ”folkens moderssköte”. Till ungefär samma tid förlägger man Tacitus skildring av svearna, skriven 98 efter Kristus. Svearna framställas som en stam, där konungen spelar en helt annan roll än hos andra germanfolk, en stam, mäktig i män och vapen och försedd med stora flottor. Det finns anledning förmoda, att den Mälarstat, som byggdes upp under bronsåldern, och som miste sin yttre storhet med fimbulvinterns klimatförsämring, dock fortlevt och bevarat sin statliga egenart genom de kalla århundradena. Det är denna Mälarstat, som nu framträder i den romerska historikerns berömda skildring.

Omkring ett halvt årtusende senare, alltså början av 500-talet, finna vi dels enligt isländska källor, dels enligt det fornengelska Beowulfkvädet, svear och göter i våldsam närkamp. Denna strid slutar med götarikets undergång. Mälarstaten lade under sig dess område på ömse sidor Vättern. Det sträckte sig ner mot Småland, Öland och Blekinge liksom Gotland infogades i dess maktsfär och sydöstra Finland liksom den baltiska Östersjökusten gled in under dess spira. Detta är den historiska bakgrunden till de klassiska inledningsorden i Magnus Erikssons kungabalk: ”Sveriges rike är av hednavärld av Svea och Göta land samman kommet”.

Vi skola i en följande artikel undersöka, på vad sätt detta det svenska rikets dubbla ursprung kommit att påverka utformningen av det svenska samhället och den svenska traditionen.

Den andra artikeln kommer i nästa veckas antikvariska artikel på Nordfront.