ANTIKVARISKT • Artikel från Sverige Fritt, nr 2 1945. Skriven av Hj. Hellefors.

Antikvariskt

Nordfront publicerar klockan 09:00 varje tisdag en antikvarisk artikel. Artiklarna är hämtade från äldre tidningar och skrifter. Syftet med publiceringarna är att digitalisera och bevara material som annars riskerar att falla i glömska, samt att berika våra läsare med en unik insyn i äldre tiders tankar och samhällsdebatt.

Sitter du på material som skulle lämpa sig för att publiceras i det här projektet? Kontakta då redaktionen@nordfront.se, gärna med en tydlig förklaring kring vad du vill att vi publicerar, varför och en färdigskannad kopia av materialet.

Gror bragdens ära blott på stridens mark,
där tapper krigarn fuktar den med blod,
kan ej den vapenlöse hälsas stark
och visa hjältemod?

Dessa Runebergs ord i ”Landshövdingen” kunna i bokstavligaste mening tillämpas på den man, om vilken, då han nu fyller 80 år, det med större fog än om någon annan kan sägas, att ingen nu levande svensk kan blicka tillbaka på ett liv, så fyllt av fredliga hjältebragder, som Sven Hedin. Utan att föregripa framtidens dom om hans livsgärning i den geografiska forskningens tjänst kan man väl utan överdrift våga påstå, att han är sin samtids störste upptäcktsresande. Jämför man honom även med dem av hans föregångare, som särskilt ägnat sig åt utforskningen av inre Asien, så framträder han också huvudet högre än dem alla – Przjevalskij, hans närmaste föregångsman, icke ens undantagen.

Om Sven Hedin kan man verkligen säga, att han var född till forskningsresande. Detta latenta anlag röjde sig första gången under skolpojkstiden, då han redan vid 17 års ålder för ett föredrag i Geografiska Sällskapet i Stockholm av dr C. Nyström ritade en stor karta över Przjevalskijs resor i Asien. Detta var år 1882. Men redan ett par år tidigare, då Nordenskiöld och Palander med ”Vega” återkommo från sin berömda kringsegling av den eurasiska kontinenten, gjorde ”Vegas” ankring på Stockholms ström och det festliga mottagande, de båda djärva sjöfararna fingo, ett så starkt intryck på den unge skolgossen, att hans framtidsväg redan då öppnade sig för honom.

Men det var icke avund, som dikterade hans beslut. Denna eljest typiskt svenska åkomma har Sven Hedin alltid varit fullständigt fri ifrån. Det är istället hjältedyrkan som besjälat honom alltifrån hans gosseår. Oförbehållsamt erkännande av andras storhet och förtjänster jämte personlig älskvärdhet mot dem han kommer i beröring med äro framträdande drag i Sven Hedins öppna och ärliga väsen. Det är väl detta, som är orsaken till att han, ehuru han ofta färdats genom osäkra trakter, aldrig varit beväpnad eller medvetet dödat någon levande varelse. Sven Hedin äger den vapenlöses hjältemod. Hans enda vapen har varit hans människokännedom och människokärlek samt en självbehärskning, som avväpnar varje motståndare.

Det är överflödigt att här uppräkna Hedins många resor på kända och okända vägar genom den väldiga kontinent, som sträcker sig mellan tvenne världshav. För alla bildade är detta förut bekant. De viktigaste av alla hans många geografiska landvinningar sedan 1893 torde emellertid vara upptäckten av Transhimalaya, Indus-Bramaputras källor och lösningen av Lop-nor-problemet. Om alla dessa resor och äventyr har han utgivit såväl digra vetenskapliga verk som mera populärt hållna skildringar. Det har sagts om Marco Polos reseskildringar från Asien, att de voro en av de mest lästa skrifterna vid medeltidens slut. Men ingen forskningsresande från denne berömde italienare och ända fram till våra dagar torde ha haft en större läsekrets än Sven Hedin.

De flesta av hans populära skrifter äro rikt illustrerade både med fotografier och teckningar av författarens egen hand. Här kommer en annan sida av hans rika begåvning till synes. År 1920 utställde Sven Hedin på Konstföreningen i Stockholm en samling på omkring 700 nummer, bestående av egna verk, men detta var blott ett urval – 1/3 av alla hans teckningar. En forskningsresande måste vara beredd på allt. Om kameran skulle strejka eller gå förlorad, är det nödvändigt att kunna rita. Och den konsten kan Sven Hedin. Sina konstnärliga anlag, arv från fadern, utbildade han redan under skoltiden, då han bl.a. illustrerade österländska sagor och senare Franklins och Nordenskiölds färdbeskrivningar. T.o.m. Jules Verne har lockat honom. Som den äkta konstnär Sven Hedin är i dessa bilder kan han med mycket små medel nå en estetisk verkan: med några streck kan man återge en rörelse hos en kamel, åsna eller häst. Icke mindre träffsäker är han som etnolog och folktypsskildrare med sitt ritstift. Vilken hög artistisk nivå Sven Hedin nått som landskapsskildrare, därom vittna kanske vältaligast och vackrast de utsökta akvareller, varmed han illustrerat sin reseberättelse från Grand Canyon i USA. Som kartritare intager han även en förnämlig plats.

Utanför sin rent vetenskapliga verksamhet har Sven Hedin medhunnit åtskilligt annat. Man skulle kunna förmoda, att en man, som rest så vida kring, sett så många länder och lärt känna så många människor av olika raser samt så långa tider varit borta från sitt fädernesland, så småningom borde ha blivit kosmopolit. Men så är ingalunda fallet. Sven Hedin är en helhjärtad svensk, och sin nitälskan om sitt fosterlands ära och välgång har han ådagalagt i en del skrifter av politiskt-historiskt innehåll, vari han i kritiska tider manat sitt folk till självbesinning och samling kring nationella ideal inför överhängande faror. (”Ett Varningsord”, 1912, ”Andra Varningen”, 1914, ”Sveriges Öde”, 1918, m.fl.) Men hans maningar, som städse visat sig ha varit befogade, ha tyvärr i det stora hela förklingat obeaktade. I sin ålders höst har han med obruten andlig kraft och framsynthet åter tagit till orda, då fäderneslandet är i yttersta fara. I alla dessa skrifter är det en man förutan fruktan och tadel, som talar till sitt folk, en man som kanske mer än de flesta genomskådat den mänskliga dumheten och det politiska hasardspel och förräderi, som hotar att ödelägga vår världsdels urgamla odling och vår nordiska stams förnäma traditioner. Om vårt folk i dessa skickelsedigra tider skulle lyssna till någon enskild man, så borde det vara till en personlighet som Sven Hedin, vars erfarenheter av livet och människorna gå vida utöver vanliga mått.

Finns det någon egenskap, som dominerar i Sven Hedins rika och mångsidiga väsen, så är det hans sällsynt utpräglade trofasthet. Såsom han genom hela sitt långa forskarliv blev sin ungdoms kärlek – det stora outgrundliga Asien – obrottsligt trogen, så har han ock genom alla skiften förblivit det land och det folk en osviklig vän, där han erhöll sin vetenskapliga utbildning av några av den geografiska forskningens främsta stormän före sekelskiftet: Tyskland. Om någon genom rent personliga förtjänster och en rakryggad karaktärsfast hållning bidragit till att även under nuvarande världskris upprätthålla svenskhetens anseende i Tyskland och det tyska folkets liksom ock den tyska regeringens aktning och respekt för Sverige, så är det just Sven Hedin. Med hela sin pondus som storsvensk och europeisk kulturpersonlighet har han in i det sista verkat i de svensk-tyska kulturförbindelsernas tjänst och för en bättre svensk förståelse av den bittra ödeskamp, som Tyskland påtvingats och nu måste utkämpa ensamt för hela den västerländska kulturkretsen mot österns och västerns barbariska imperialism. Det är betecknande, att det sista större verk, som föreligger av Sven Hedins hand, är den just i dagarna utgivna svenska upplagan av ”Amerika i kontinenternas kamp”, ett av de värdefullaste bidrag vi äga på svenskt språk till belysande av USA:s skuldbelastade roll i det pågående våldsdramat.

Sven Hedin har sedan flera år tillbaka måst avstå från sin verksamhet som forskningsresande. Det tragiska världsläge, som kriget skapat, och hans egen genom ålder och överansträngning starkt försvagade synförmåga hava här rest obevekliga hinder. Han har emellertid alltid haft lyckan att äga ett hem, ombonat av hans närmaste anförvanters kärleksfulla omsorger om hans egen trevnad och välbefinnande, därifrån han nu i sin höga ålder kan blicka tillbaka på ett sällsynt bragderikt liv, som följt honom själv och hans fosterland med ära och berömmelse. Han är den snart ende kvarlevande av den svenska generation, som inom skilda områden av vår nationella odling skapade en svensk storhetstid, som få andra folk av samma storlek kunna visa motstycke till. En lycklig människa! Må det förunnas Sven Hedin att leva och verka bland oss ännu många år: en föresyn för det nu uppväxande släktet i manlighet, ädel trofasthet och dådkraft!