ANTIKVARISKT Artikel från Fria Ord, 17 april 1954.

Sven Hedin-utställningen på Liljevalchs konsthall öppnades på onsdagen inför konungen och ett stort antal, inbjudna av ordföranden i Nämnden för Sven Hedins stiftelse, professor Arne Westgren. Utställningen, som anordnats av Sven Hedins Stiftelse och som kommer att pågå en månad, har formats till en minnesutställning över Sven Hedins gärning som forskningsresande och vetenskapsman.

Denna utställning torde utan gensägelse vara den största i sitt slag som anordnats i Sverige och här få stockholmarna en totalbild av vår store svenske forskningsresandes livsgärning och verk. Och den är i sanning imponerande. Det är inte endast ett urval ur Stiftelsens egna samlingar, som här för första gången utställas för allmänheten, utan även delar av de väldiga samlingar, som genom Sven Hedins initiativ tillförts svenska museer och andra institutioner. Ett begrepp om utställningens kvantitativa omfattning får man därav, att alla utrymmen i Liljevalchs konsthall måst tagas i anspråk för densamma, alltså även källarlokalerna.

Och som sagt: det hela gör ett fantastiskt och överväldigande intryck. Här i utställningshallarna får besökaren verkligen uppleva Fjärran Östern i etnografi och konst, samtidigt som utställningen även ger en klar bild av Sven Hedins forskningsdåd, alltifrån den första resan genom Persien, Mesopotamien och Kaukasien år 1885 till den sista forskningsfärden genom Centralasien åren 1934-35.

Från dessa och alla mellanliggande forskningsfärder visar utställningen talrika och fascinerande minnen av olika art, ett ofantligt omfångsrikt material av målningar, teckningar, skulpturer, textilier och arkeologiska föremål.

Ja, utställningen är så rik, så omfattande och i sin helhet så fängslande att det hart när är ogörligt att i en kort tidningsartikel kunna sammanfatta intrycken – i all synnerhet som de samlats under en kort pressvisning.

Men en del bilder stå dock klara. Bl.a. den utomordentliga rekonstruktionen av Sven Hedins arbetsrum, där han under de sista 23 åren av sin levnad skrev sina bokverk. Den imponerande raden av böcker i hyllorna bakom skrivbordet – alla hans egna – är ett minnesmonument över en stor man så gott som något.

Fängslande är inte minst den avdelning, som omfattar utrustning, instrument m.m. från Sven Hedins expeditioner. Här finnes bl.a. det kinesiska tält med utrustning, som Sven Hedin använde under sin sista forskningsresa. Men detta tält, som är av den typ som brukas av handelskaravaner och av mongoler på längre färder, ställes helt i skuggan av det praktfulla tempeltält från torgoterna i Karashar, Östturkestan, som stammens överhuvud Sintjin Gegen Khan skänkte kung Gustaf V år 1928.

Den kollektion av teckningar, som inrymmes i utställningen, är även imponerande och ger rika belägg på att Sven Hedin även var en framstående tecknare, särskilt de talrika bilderna ur tibetanernas liv frappera genom sin djupa inlevelse. Av alldeles speciellt intresse är det urval som hemförts av lamaitiska målningar som hemförts av Sven Hedin eller medlemmar av hans expeditioner. Den är ett femtiotal nummer stark och torde väl vara det mest egenartade i fråga om konst som någonsin utställts i Sverige.

Men det roligaste på hela utställningen är emellertid svenskt, nämligen Sven Hedin i Taklamakan-öknen, vaxfigur från saliga Panoptikon vid Kungsträdgården, något hopkrympt under årens lopp. Vaxgubbens kläder, stövlar och kikare äro emellertid autentiska och buros av Sven Hedin under ökenfärden.

Dessutom finns det ett annat minnesmärke över Sven Hedin, som tronar mitt i en av hallarna, ett konstverk av verklig konstnärlig halt och effekt, nämligen Carl Milles förslag till monument över den store forskningsresanden och vetenskapsmannen. Ett förslag som väntar på sitt snara förverkligande.

Utställningen, som ordnats på ett i allo förtjänstfullt och vördnadsfullt sätt av docent Gösta Montell, vilken sedan år 1929 varit Sven Hedins närmaste medarbetare, är ett evenemang av sällsynt art, som ingen bör försumma att se.

En värdig utställning över en stor svensk och hans livsverk, som hör historien till.