GRANSKNING • I del fyra av serien där Peter Andersson granskar Sverigedemokraterna går han igenom Sveriges suveränitet i förhållande till EU och Nato. Även det omfattande DCA-avtalet diskuteras och i slutändan kan det konstateras att Sverigedemokraterna i praktiken inte står bakom svensk suveränitet.

Del 1
Del 2
Del 3
Del 4
Del 5
Del 6

Detta är del fyra av artikelserien och handlar om Sveriges suveränitet. Nedan följer en sammanställning av partiets ståndpunkter i frågan. För den som vill läsa hela principprogrammet finns det här.

Sveriges Suveränitet

Sammanfattning från partiets principprogram i frågan

Sverigedemokraternas mest centrala principer är att all makt ska utgå från folket.

Partiet förespråkar att Sverige ska behålla kronan som sin nationella valuta.

Det är av yttersta vikt att internationella samarbeten präglas av mellanstatlighet och respekt för de olika staternas suveränitet.

Sverigedemokraterna delar upp internationella samarbeten i två kategorier: överstatliga och mellanstatliga. Man anser att det räcker med mellanstatliga samarbeten.

Partiet ser med stor skepsis på samarbeten som tar sig överstatliga former, att det bildas en politisk union vars konstitution står över medlemsländernas. Man menar att det då inte längre är de enskilda folken som styr politiken i det egna landet. Ländernas olikheter leder till obalanserade maktförhållanden. Varje folk känner bäst till sina egna intressen och är därför bäst på att värna dessa.

Genom bilaterala- och internationella avtal, samarbeten och försvarsallianser såsom Nato, stärker Sverige sin säkerhet och värnar Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska intressen.

Sammanfattning av partiets hållning till EU

Sverigedemokraterna har särskilda principer gällande sin hållning till EU. Nedan följer en sammanfattning av dessa och för den som vill läsa allt finns det här.

  • Partiet står i nuläget bakom Sveriges medlemskap i EU men vill ha en omfattande och oberoende utvärdering av landets medlemskap i unionen.
  • Man vill kraftigt begränsa EU:s makt till enbart frågor som tydligt är gränsöverskridande.
  • Sverigedemokraterna vill utvidga de politiska områden som kräver en enhällighet inom EU i syfte att stärka medlemsstaternas roll. Omröstningar med kvalificerad majoritet (att det krävs fler än 50 procent för att något ska gå igenom, till exempel 2/3 eller 3/4 andelars majoritet) som beslutsform bör bara ske i samarbetets kärna när det gäller frågor som rör gränsöverskridande handel med varor och tjänster.
  • Partiet lovar att man ska verka för att hindra EU från att få mer beslutsmakt över Sverige och istället verka för att landet återtar makten över nationella, regionala och kommunala beslut. Detta kan ske genom:
    1) Att man röstar nej till maktförflyttning från riksdagen till EU.
    2) Att driva krav på folkomröstning innan makt förflyttas till EU.
    3) Att driva kravet att regeringen ska driva varje beslut där riksdagen i en subsidiaritetsprövning funnit att EU-kommissionens förslag strider mot fördragen (bindande överenskommelser mellan två eller flera stater) till EU-domstolen för prövning.
  • I syfte att medlemsländerna ska behålla sitt ägarskap över fördragen ska unionen fortsatt vara beroende av finansiering från medlemsländerna. Därför kommer Sverigedemokraterna verka för att:
    1) Fördragens skrivningar om budgetbalans respekteras och att ansvaret för nationella ekonomiska beslut inte kollektiviseras.
    2) EU:s budget inte ökar mer än inflationen.
    3) Framtida satsningar ska ske genom besparingar på andra områden.
    4) Hindra skuldfinansiering liknande återhämtningsfonden, även kallad ”Coronafonden”.
    5) Förhindra nya skatter eller andra finansieringsformer till EU som medlemsländerna inte har kontroll över.

Utöver sina principer kring EU skriver partiet också mer specifikt om hur de vill förändra EU inifrån. Nedan följer en sammanfattning av denna och för den som vill läsa allt finns det här.

  • Med hänsyn till partiets generella syn på massinvandringen och dess konsekvenser vill man säkra Europas gränser.
  • EU:s klimatpolitik är dålig då den gör livet svårt för vanligt folk i Sverige samtidigt som andra bygger ut sin kolkraft. Sverige ska inte behöva ta ansvar för andra länders smuts.
  • Partiet vänder sig emot EU-byråkraternas makt över Sverige, över sådant som vilka bilar vi ska köra, snus, våra skogar och jakten.
  • Sverige ger mer till EU än vad vi får tillbaka. Vi ska inte behöva ta ansvaret över andra länders dåliga ekonomi.
  • Sverigedemokraterna anser att det finns flertalet bra saker med EU som frihandel, möjlighet att resa och studera fritt inom EU. Partiet påpekar dock att EU-valet för dem inte handlar om dessa företeelser utan man menar att det handlar om att försvara vår frihet.

Partiets åtgärder mot den här EU-problematiken sammanfattas nedan:

  • Nya krav på mer makt och pengar till EU ska föregås av folkomröstning.
  • Verkningslös och kostsam symbolpolitik för klimatet ska rivas upp.
  • EU ska bygga murar och asylprocessen ska flyttas utomlands. Kommer man till EU illegalt ska ens möjlighet till uppehållstillstånd och bidrag förverkas.
  • EU:s bistånds- och handelspolitiska kraft ska användas för att tvinga länder att ta tillbaka sina medborgare genom återvandring.
  • EU ska verka för att stoppa islamiseringen av Europa, genom att bland annat stoppa bidrag till islamister och genom att stänga moskéer där antidemokratiska och våldsbejakande budskap sprids.

Sverigedemokraternas hållning till Nato och DCA-avtalet

Partiets syn på Nato är idag positiv. Redan innan Sverige gick med i krigsalliansen hävdade man på sin hemsida att vi skulle bli tryggare som en del av Nato genom påstådda kollektiva säkerhetsgarantier genom dess artikel 5. Detta då SD menar att Ryssland har visat sig beredd att genomföra storskaliga invasioner i Europa och att tröskeln för krig med supermakten blir högre genom vårt medlemskap i Nato. Sverigedemokraterna stödjer DCA-avtalet.

Konkret förd politik

Sverigedemokraterna har sedan partiet kom in i riksdagen varit ett utfryst parti. Andra partier har samarbetat i syfte att begränsa Sverigedemokraternas inflytande. Man har vuxit i varje riksdagsval till att under valet 2022 få 20,54 procent och därmed utgjorde man det näst största partiet i riksdagen och det största partiet inom Tidösamarbetet. Under Tidöregeringens år vid regeringsmakten har flertalet politiska åtgärder på området om suveränitet genomförts. Fokuset nedan är på nationell nivå. Sådant som berör EU tas ej upp här utan tas istället upp på diskussionsdelen, då det är på en nivå ovanför svensk politik. Notera att detta är de större dragen, inte varje enskild åtgärd och även vad regeringen har flaggat för att man vill göra tas upp.

  • I november 2022 röstade riksdagen igenom en grundlagsändring med innebörden att vissa journalistiska granskningar och publiceringar kan bli (beroende på om det röstas igenom efter valet 2026) olagliga om de kan "skada Sveriges förhållanden till andra stater eller organisationer". Rent konkret kan det bli olagligt att offentligt granska negativa aspekter av Sveriges internationella relationer, som till Nato och EU. Endast Vänsterpartiet och Miljöpartiet röstade nej.
  • Innan Sverige gick med i Nato öppnade regeringen i juni 2023 för ”tillfälliga Nato-baser” i Sverige, i syfte att ”sända en tydlig signal mot Ryssland”.
  • I juni 2024 röstade riksdagen igenom Defensive Cooperation Agreement (DCA-avtalet), med endast Vänsterpartiet och Miljöpartiet som motståndare.
  • Sverige gick med i Nato i mars 2025.
  • Enligt regeringspropositionen Svenskt bidrag till Natos avskräckning och försvar ska Sverige från och med 2026 kunna bistå Nato med 1 700 soldater, något som ska kunna höjas till 2 500. Svenska soldater ska därmed underställas Nato.

Diskussion

EU

Det kan klart konstateras att Sverigedemokraternas principer i frågan om suveränitet går mot varandra. I generella drag vill man att Sverige ska vara en suverän nation, att man absolut kan ha samarbeten med andra länder men att man är emot överstatlighet. I fallet med EU gäller detta plötsligt inte och partiet motiverar inte detta, varken i sitt generella principprogram eller sina särskilda principer om EU. Sverigedemokraternas hållning till EU är istället att man inte vill fortsätta ge bort makt till överstatligheten och att man vill ”kraftigt reformera” till frågor som är tydligt gränsöverskridande. På det stora hela skulle detta faktiskt innebära kraftiga reformer, då EU idag styr mycket av sina medlemsstaters inrikespolitik. Några exempel listas nedan:

  • Genom klimatpolitiken hotar EU braskaminen som en självständig uppvärmningskälla.
  • I ett utkast till sin HBTQI-strategi 2026-2030 föreslog man under hösten 2025 att minderåriga barn ska få möjligheten att själva få bestämma vilket juridiskt kön man ska ha.
  • EU-rätten står över svensk grundlag enligt Högsta Domstolen.
  • Genom sitt försök att genomföra ”Chat-Control 2.0” har man i praktiken försökt att tillintetgöra medborgares möjligheter till privat kommunikation under förevändningen att man vill komma åt barnpornografi. Det slutgiltiga förslaget tas fram under 2026.

Dessa är bara några få konkreta exempel på EU:s makt över medlemsländerna. I de större dragen kontrollerar man klimatpolitiken och man har även makt att styra över invandringen. Ungern är ett av få medlemsländer som helt har vägrat ha öppna gränser med hänsyn till de konsekvenser som ses i de länder där man gjort motsatsen, vilket har inneburit bland annat böter för landet. Denna makt är något som Sverigedemokraterna vänder sig emot, både principiellt och i sakfrågorna i sig. Min fråga är dock varför partiet inte, som det enda partiet i riksdagen, faktiskt går längre och vill gå ur EU? Att reformera EU inifrån är både en osäker men också lång väg till att lyckas, vars konsekvenser på vägen är fortsatt kontroll från EU:s sida.

Detta gäller egentligen samtliga EU-kritiska partier i unionen. Varför vill man vara med i något som man så principiellt och konkret är emot när det finns en dörr ut? Trots allt skrev Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson, under sommaren 2023, en debattartikel i Aftonbladet om att Sverige måste ”utvärdera” sitt medlemskap i EU. Hans argument byggde då på att Sveriges rätt att bestämma över sig självt skänkts bort då Sverige är för litet för att ha någon reell makt i Bryssel. Han varnade också för att EU försöker få mer kontroll över migrationspolitiken, vilket enligt honom är ett hot mot självaste definitionen av en självständig stat. Trots detta ville han då inte lämna unionen.

Låt mig påpeka att Sverigedemokraterna tidigare var för att Sverige skulle lämna EU. När Storbritannien under 2016 röstade för att gå ur EU genom sin ”Brexit” uttryckte Åkesson att Sverige bör göra detsamma genom en ”Swexit”. Detta kom han dock att under 2019 ändra sig kring då han inte såg att ett utträde skulle kunna ske inom en ”överskådlig tid”, även om han då ansåg att det bästa hade varit att gå ur. Åkesson erkände att EU:s metoder att hantera Storbritannien, enligt honom en försvårning av utträdet, hade bidragit till hans nya ställningstagande. Han menade att det därmed hade varit ”oansvarigt” att inte invänta hur EU skulle komma att agera mot en part som vill gå ur unionen. I slutändan finns det dock inget som säger att det ena utesluter det andra. Partiet kan som utgångspunkt ha att Sverige ska lämna EU men att man tills detta blir aktuellt samtidigt verkar för att förändra EU inifrån.

Ett annat problem med EU är att det är ett organ som för folket är svårt att hålla koll på. Unionen består huvudsakligen av fem stycken organ, nämligen EU-Domstolen (ej att förväxla med Europadomstolen), Europeiska kommissionen, Europeiska unionens råd (ej att förväxla med Europarådet), EU-parlamentet och Europeiska rådet. Hur stor del av unionens medborgare har koll på dessa? Hur många svenskar kan ens nämna dessa? Vet svenskarna om att det enda organet bland dessa som folket faktiskt har direkt makt över är EU-parlamentet? Vilka uppgifter dessa organ har är inget jag tänker ta upp här, men det är minst sagt krångligt för gemene man som troligen inte ens kan nämna vilka partiledare Sverige har. För den som vill fördjupa sig i detta kan man läsa mer här.

Innebörden av denna djungel av byråkrati är att den enskilde mycket väl kan känna ”Jag orkar inte hålla koll på allt detta”, vilket i förlängningen innebär en ytterligare maktförskjutning till unionen. I teorin är grundtanken med folkstyre att folket ska vara engagerat och rösta efter vad man tycker är bra, men hur ska det kunna gå om hela apparaten är så pass komplicerat uppbyggd? Det blir då lättare för politiker att kunna genomföra politiska åtgärder och sedan hävda att ”EU kräver detta”, då det är tidskrävande att kontrollera om det faktiskt stämmer. Sedan kommer vi till frågan om implementering av EU:s krav där politikerna i Sverige kan gå längre än vad EU kräver och då med samma invändning och då överimplementera krav. I det fall en åtgärd faktiskt är i linje med EU:s krav och detta är lätt att kontrollera blir tankesättet ändå ”Jaha, om EU kräver det är förändring svårt”, just på grund av detaljen som Åkesson påpekade i sin artikel: att Sveriges makt att förändra något i EU är mycket liten.

”Men vi har ju politiker i EU också. Vi kan ju ställa krav inom EU!” kan ett argument vara från unionens förespråkare. Problemet med det tankesättet är att vi dels har få representanter inom EU och dels att argumentet felaktigt bygger på ett 1:1-förhållande till andra stater. Vi gör ett tankeexperiment. Om land A och B kommer överens om att bilda ett samarbete med lika stor representation vardera inom ramen för detta, så kommer det att bildas ett ömsesidigt beroende. Om A gör något som B inte tycker om kan A räkna med att få en tillbakakaka, och vice versa. Vi tänker oss nu att vi lägger in land C, men fortfarande har de lika mycket makt vardera inom samarbetet. Om nu A gör något som B inte tycker om kan inte B räkna med att kunna ”ge igen” då A kan samarbeta med C i frågan. Det ömsesidiga beroendet är därmed raserat. Ju fler parter vi har i samarbetet ju svårare blir det för den enskilda i varje enskilt läge, utan veto, att kunna få sin vilja igenom. Därtill har Sverige enbart 21 av 720 platser i Europaparlamentet.

Att Sverigedemokraterna helt gett upp planerna på att gå ur EU med hänsyn till det nu sagda är enligt mig bortom allt sunt förnuft, speciellt med tanke på hur partiet ställer sig till överstatlighet och hur mycket man vill förändra i EU. Nedan följer en lista på ytterligare exempel av EU:s innebörd och politik som bör få ett parti som påstår sig värna om Sveriges suveränitet att omedelbart vilja lämna unionen:

  • Inför att Sverige 2022 skulle ta över ordförandeskapet i EU:s ministerråd krävde flertalet av EU:s partigrupper svar på vilket inflytande Sverigedemokraterna hade över regeringen i synnerhet inom migrationspolitiken.
  • EU-kommissionen medgav i april 2025 att man spenderat pengar på att tysta EU-kritiska röster inom ramen för sin miljöpolitik.
  • Under sommaren 2025 riktades ett misstroendevotum mot EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen efter att EU-kommissionen förlorade i rättstvisten inom den omtalade Pfizergate-skandalen.
  • EU-kommissionens ordförande lade under hösten 2025 fram ett ”investeringspaket” med innebörden att EU ska bygga ut Afrikas elnät, för 545 miljoner euro.
  • Genom det omtalade frihandelsavtalet med Indien avser EU att öppna upp fler vägar för att öka invandringen från landet till unionen.

Nato och DCA

Fram till och med strax innan att Sverige gick med i Nato var Sverigedemokraterna emot att vi skulle gå med i Nato. Tidigare hette det att Sverige skulle vara alliansfritt och att man inte ville skada landets suveränitet. Med hänsyn till det ”säkerhetspolitiska läget” kom partiet dock att ändra sig.

Huruvida Sverige idag som medlem av krigsalliansen löper en lägre risk för krig är en fråga som Sveriges självaste Carl-Oskar Bohlin, minister för civilt försvar, i en intervju i SVT hade svårt att svara på. Han hävdade istället att Sverige idag är säkrare med hänsyn till Natos så kallade kollektiva skyddsgarantier. Just dessa påstådda garantier är något som media under ansökningsprocessen till Nato tryckte mycket på. Problemet är dock att dessa garantier i själva verket inte är några garantier för militär hjälp, utan enbart garantier för hjälp av något slag. I en mycket läsvärd artikel som Nordfrontskribenten Simon Holmqvist skrev under denna tid poängterar han just denna mycket avgörande detalj. Den största makten i Nato är USA och av en händelse råkade samma land vara det som inte ville ge något löfte om att komma till militär undsättning vid händelse av ett anfall mot ett annat land i krigsalliansen.

Sverige har alltså inga militära säkerhetsgarantier från Natos sida. Blir det krig med Ryssland kan Natos medlemmar välja att själva ingripa militärt eller ej. På samma sätt hade samma länder kunnat välja att hjälpa Sverige vid behov, även om vi inte var med i Nato. Just med tanke på Sveriges geografiska läge och vår svaga militärmakt tillåter jag dessutom mig själv att våga tro att Nato-länderna i en händelse av krig med Ryssland skulle ignorera svensk vilja att användas som slagfält eller ej. Det är inte vår vilja som avgör om Nato kommer till undsättning och vi kan i praktiken inte stoppa dem heller. Vill vi ha hjälp kanske de kommer. Hade vi inte varit med men velat stå utanför hade de kunnat använda Sverige som bas mot vår vilja ändå. Skillnaden mot idag är att det genom medlemskapet har underlättats att använda svenskt territorium och vi har avsagt oss rätten att säga nej till det. I slutändan är det inte Sverige som behöver Nato för fred, utan det är Nato som behöver Sverige i händelse av krig.

Just de så kallade säkerhetsgarantierna är en fråga man kan vända på dessutom. Sverige har genom sitt medlemskap inga skyldigheter att militärt bidra om ett annat Nato-land blir anfallet. Frågan är dock om svenska politiker skulle våga trotsa en order från till exempel USA eller Storbritannien att hjälpa till militärt i händelse av krig. Vad skulle lilla Sverige göra, som har gått med i krigsalliansen för militär hjälp vid behov när vi själva är så pass svaga? Enligt min mening är detta något likt vår makt i Europaparlamentet. Vi har gått med i Nato för att få militär hjälp, säger man, av stormakter och hur skulle det se ut om vi vägrade lyda deras order?

Sverige har heller inte haft speciellt stora fientligheter mot just Ryssland. Visst har länderna olika syn på sådant som HBTQ med mer, men Sverige har inte på länge varit ett uppenbart hot mot Ryssland. Nu å andra sidan är vi en legitim måltavla för ryska anfall just på grund av vårt medlemskap i Nato. En tankeställare här är hur Nato hade agerat om Sverige istället hade allierat sig med Ryssland och låtit dem bygga baser på svenskt vatten i Östersjön.

Utöver Nato har Sverige ingått ett särskilt ”försvarsavtal” med USA. Kort om DCA-avtalet är att USA har fått rätten att förfoga över militära områden kring 17 svenska militärbaser i Sverige där svenska myndigheter har sagt upp sin rätt till insyn. Amerikansk personal lyder inte under svensk lag och svenska brottsbekämpande myndigheter får inte övervaka dem. Något undantag för kärnvapen finns inte med i avtalet. Häpnadsväckande nog visade det sig att hela 76 procent av svenska folket vid tiden för omröstningen av avtalet i riksdagen inte ens kände till vad avtalet var för något. En förkrossande majoritet om 84 procent sade då också nej till att främmande makt skulle få placera militär- och krigsmateriel på svensk mark utan svensk insyn. Dessutom sade hela 72 procent att Sverige inte bör ingå avtal där man avsäger sig rätten att neka kärnvapen på svensk mark. Några säkerhetsgarantier i sig finns inte för svensk del i avtalet utan det innebär enbart att USA får större möjligheter att agera i Östersjöområdet.

Förutom att Sverigedemokraternas syn på DCA-avtalet fastställdes genom deras ja-röst i riksdagen blev den tydligt uttryckt i en debattartikel av Aron Emilsson, ledamot i partistyrelsen och partiets utrikespolitiske talesperson. Enligt honom var avtalet då det bästa för Sverige och ett fördröjande av det menade han bara skulle gynna Moskva. Emilsson har utöver detta under mars 2026 uttryck sitt stöd att för att ha kärnvapen från Nato-landet Frankrike på svensk mark. Uttalandet kom bara några dagar efter att Sveriges försvarsminister Pål Jonsson uttryckt att det inte är uteslutet med kärnvapen på svensk mark under krigstid.

På vilket sätt ett avtal som DCA gynnar svensk suveränitet är troligen en fråga som Sverigedemokraterna skulle besvara med att det ”skyddar Sverige från Ryssland”. En som är av en annan uppfattning är den före detta amerikanske översten Douglas Macgregor. I en intervju med Frihetsnytt förklarade han istället att avtalet är av sådan karaktär som förlorarsidan i ett krig blir tvungna att skriva på, som Tyskland och Japan efter andra världskriget. Frihetsnytt gjorde utöver detta en granskning i september 2025 av partitoppen Mattias Karlsson, baserad på bland annat anonyma källor. Enligt granskningen skulle Karlsson ha mottagit miljontals kronor av amerikanska intressegrupper via Insamlingsstiftelsen för Svensk Konservatism, inför att Sverigedemokraterna ändrade sin inställning till Nato.

Slutsats

Sverigedemokraterna utger sig för att vara ett parti som står för att verka för svensk suveränitet. I praktiken har dock partiet visat sig göra motsatsen, genom undantag till fördel för EU och genom att vända kappan efter vinden i Nato-frågan. En gång i tiden stod partiet för en politik som var annorlunda och för en mer robust suveränitet, men den tiden är bevisligen ett minne blott.

Klicka här för att läsa övriga artiklar i artikelserien.