INSÄNDARE. En tågkonduktör skriver i den här insändaren om både sina egna och några kollegors erfarenheter av det mångkulturella kaoset som breder ut sig inom kollektivtrafiken samt reflekterar över hur detta är en del i det större samhällsförfallet Sverige genomgår just nu.
Foto: Fredrik Tellerup (CC BY-SA 2.5)
Det här är en insändare. Åsikterna som framförs i insändaren behöver inte nödvändigtvis fullt ut delas av Nordfront eller Motståndsrörelsen.
Vill du som läsare av Nordfront tycka till om något i en insändare? Skicka då insändaren till redaktionen@nordfront.se
Tågpersonal i Sverige vittnar om en vedervärdig arbetsmiljö. Personalen får utstå sexuella trakasserier, de blir kallade horor eller annat kränkande, blir spottade på, knivskurna, hotade till livet, slagna och kallade rasister. Anställda har fråntagits alla medel att handskas med bedrägerier, trakasserier och oprovocerat våld, något som nästan uteslutande rasfrämlingar ligger bakom. De ombeds anmäla händelserna till sina överbefäl som lovordar att hårdare tag då kommer vidtas men efter flera år av anmälningar så finns fortfarande inga effektiva lösningar, istället ombeds de som anmäler flitigast att byta yrke. Hot och våld har blivit ett så vanligt inslag i vardagen att det knappt anmäls längre, ett stort mörkertal existerar.
Varför agerar ett bolags styrelse såhär?
För det första åtar sig ingen ett övergripande ansvar, det är många kockar i köket och ingen vågar sticka ut hakan. Representanterna kring styrelsens förhandlingsbord består beklagligt nog främst av en skock pk-fierade, verklighetsfrånvarande nyttiga idioter. En fet lön korrumperar även de bästa, medvetet seglandes mot avgrunden håller de lydigt tyst, de har trots allt lån där hemma att amortera. Beskrivningen kunde likaväl appliceras på Sveriges regering.
Personal ombeds att bemöta ligister och våldsverkare lågaffektivt, vända andra kinden till och låta dem ta den plats de behöver, alltså nyttja tjänsten vare sig de betalar eller ej, på detta sätt ser nämligen statistiken över kundnöjdhet samt hot och våld bättre ut.
Vad tycker då de skötsamma vita resenärerna om detta? Flera kollegor berättar att dessa börjat ifrågasätta varför de ska ha biljetter överhuvudtaget: ”Varför ska jag pröjsa tusenlappar varje månad när invandrarna får åka gratis?” De som gör rätt för sig får betala priset, medan de som tycker sig stå över alla lagar och förordningar förskonas.
En kollega till mig vittnar om en tumultartad situation där ett gäng svarta kvinnor försökte tjuvåka med falska biljetter. Tågvärden noterade att biljetterna var förfalskade varpå denne blir kallad rasist. Situationen urartade snart i att hela tågvagnen delades upp i olika läger, en liten hop med självbelåtna världsmedborgare tyckte synd om tjuvåkarna som på grund av den rådande strukturella rasismen hade fejkat sina biljetter, några andra tyckte de var parasiter. En äldre arabisk man hävdade bedragarnas skuld i det hela varpå en ur det svarta gänget utbrister att ”du är ju arab, du ska va med oss mot svenskarna!”
Ytterligare kollegor berättar om svarta män som systematiskt sexuellt ofredat ensamma svenska flickor ombord. Efter att flickorna flytt tåget så har dessa män sökt upp nästa flicka. När detta blev känt för de ansvariga ombord så avvisades männen.
En annan kollega berättar om hur en svart man under knivhot rånat andra resenärer. Förbrytarens resa slutade i händerna på polisen. Det visade sig senare att afrikanen hade fem olika identiteter och var efterlyst i tre EU-länder.
Andra vardagliga figurer bland sätena är skäggiga, rynkiga män med svikande hårfäste som alla är 19 år men ingen har ID. Är du 19 år eller yngre får du nämligen ett rabatterat pris. Rasfrämlingarna mister plötsligt sin svenska språkförmåga när tågvärden frågar efter ID, något som för övrigt är en internationell term. Till slut brukar den tillfrågade enfaldigt gissa sig till ett årtal som ofta gör denne äldre än 19 år. Tågvärden yrkar då på att personen i fråga skall betala en vuxenbiljett. Varpå den ”icke svensktalande” rasfrämlingen återfår sin talförmåga och utbrister ”Jävla rasist!” på anskrämligt förortsmål.
Den gemensamma nämnaren i 9 av 10 fall med bedräglig, våldsam eller hotfull karaktär är att förövarna är av utomeuropeisk börd, inte bara ”ungdomar” som etablerad, vilseledande lögnmedia framställer det.
Vittnesmålen ovan är bara ett axplock. Man skulle kunna fylla en 1000-sidig bok med avvikelser. Personalen berättar att trakasserier, bedrägeri, hot och våld är något som sker på daglig basis, precis som i övriga Sverige.
Hur hamnade vi här? Hur såg det ut förr?
Naturligt förekommande normer och fundament i våra forna tider var ärlighet och respekt. Att hålla sitt ord gjorde var man med värdighet, likaså hyste man respekt för sin näste, den äldre och den uniformerade. Att göra rätt för sig även om ingen såg, att öppna dörren för damen, lyfta på hatten åt en okänd och respektera tillrättavisande från en uniformerad var självklarheter, då landet var homogent och hyste nordisk sedlighet och kultur.
Det svenska folket värnade om sitt gemensamma levnadsrum. Likt morfars hemmasnickrade väggur så var även fosterlandet ett hantverk, där skaparna genom blod och svett ingjutit sin ande, endast dess ättlingar skulle förvalta det på det mest värdiga sätt. En främling hade inte förstått värdet, då denne inte har någon anknytning till morfar, till fäderna som snidat vårt nordiska samhälle. Snart hade främlingen kastat det ”dammiga” uret på tippen och istället köpt ett själlöst sådant av någon multinationell globalistisk storkedja, eller prytt väggen med ett hantverk ur dess egna led. Lika lite känner det främmande elementet för våra nordiska seder och normer som en gång utgjorde vårt samhälles fundament.
Den i Sverige en gång mycket stolta järnvägen invigdes redan 1856. Denna dag blev århundradets mest stolta och festligaste. Regementets orkester spelade, landshövding Carl Johan Åkerhielm och konungen Oscar I var där och höll stolta fosterländska tal om en stundande ljus framtid. Järnvägen skulle förena landet på ett aldrig tidigare skådat sätt, varor och boskap kunde flyttas kors och tvärs, människor kunde resa var de behagade. Allt eftersom tekniken utvecklades och priserna sjönk så blev det tillgängligt för den stora allmänheten. Under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal hade nästan hela järnvägsnätet förstatligats, trafiken drevs av SJ. Upprymda resenärer vittnar om hur de slungas fram i 30km/h.
Att bli betrodd att upprätthålla ordning och reda å statens vägnar var något mycket högaktat, en anställning hos SJ var du ytterst stolt över. På järnvägen fick du se rikets fulla prakt susa förbi och samtidigt omges av en kontinuerligt skiftande uppsättning landsmän. Landsmän som visade varandra och dig vördnad och respekt, du var trots allt en tjänsteman i statens uniform.
Aldrig har vårt folk på något sätt varit helt förskonat från dårar, skillnaden mot idag är att vi fick försvara oss och dåren visste att dårskap var förknippat med hårda repressalier. Civila i allmänhet men tjänstemän i synnerhet fick och uppmuntrades att försvara sin stolthet, sin kropp eller andras med våld utan att efteråt förhöras som förövare. Här ännu ett fundament vårt nordiska samhälle en gång byggde på, civilkurage.
1900-talet passerar förbi med sina två världskrig, den stora depressionen och raskravaller. Trots krig, ekonomiska svårigheter och mångkulturella experiment som sliter världen i tu så står vårt samhälles grundfundament emellertid intakta. Vi är fortfarande homogena och agerar som en samlad enhet. Trots fattigdom och elände så behandlade man sina landsmän, samt de uniformerade, med respekt.
Sen kom Palme, 68-vänstern med den degenererade kulturmarxismen tågar genom de svenska institutionerna och vår populärkultur. Sverige skulle bli ett mångkulturellt experiment, oavsett vad folket hade att säga om saken. Den en gång enade nationen splittras i raser och klassklyftan blir än större, samtliga normer ifrågasätts och ett lättstyrt och svagt minoritetsvälde skapas.
Idag skördar vi frukten av det samhälle dem skapat. Värdeträdet, likt dess frukt är ruttna genom kärnan, falska och korrupta, och utan en frisk kärna ser nya vitala träd med starka rötter aldrig dagens ljus. De fundament som; plikt, altruism, respekt, ärlighet, civilkurage och ära är idag blott vittrande fragment från ett svunnet samfällt leverne. Nu råder istället typiska drag av ett döende samhälle; avundsjuka, tolerans, egoism, korruption, hycklande och kulturell förfulning.
Förespråkarna av detta våldsbejakande mångkulturella samhälle, som vanligt folk tvingas leva i, sitter själva trygga i sina högborgar. Bakom Säpo-vakter, Expos ”experter” och hela den journalistiska självutnämnda eliten kan de svika folket de gör sig feta på.
Jag vågar påpeka att järnvägen är ett unikt exempel som fortfarande på många håll lever kvar i det gamla Sverige, där vi landsmän levde under en kollektiv kredibilitet. Jag kunde lita på att du gjorde rätt för dig, oavsett om någon kollade eller ej, för du värnade om din ära och samhället, vilket gynnade den kollektiva kredibiliteten. Idag ges detta förtroende inte, särskilt inte där varan är en tjänst, med kollektivtrafiken och järnvägen som undantag, och ingen annanstans som i kollektivtrafiken ser vi så mycket bedrägeri, våld och respektlöshet gentemot samhället och de en gång så stolta uniformsbärarna.
Den kollektiva kredibiliteten kan ej existera i ett samhälle präglat av egoism, där vissa tillskansar sig individuella fördelar på kollektivets bekostnad. Den typ av pålitlighet kan ej existera i ett mångkulturellt samhälle då enbart ättlingen på ett andligt plan genom altruism värnar om det ärvda hantverket, nationen.
Vi förstår med det ovan nämnda att roten till problemet inte på något vis är unikt för tågtrafiken utan är ett omfattande samhällsfel. Inget järnvägsbolag besitter möjligheten att rätta till problemet i stort, men man kan med vissa metoder hålla mer eller mindre rent hus.
Hur ska denna utveckling kunna stävjas med mjuka metoder? Det enda som biter mot dessa våldsverkare är det de förstår sig på bäst, våld. Men det krävs då att alla instanser i samhället koordinerat arbetar åt samma håll, för att först stävja det och sedan verka för en repatriering av dessa främmande element.
Vi måste bryta från detta spår vi tvingats in på. Fler poliser och vakter är enbart bromsmedicin, för att bota nationens sjukdom så måste bölden kapas vid roten, vid folkförrädarnas fotknölar! Makten måste, i sann nationalsocialistisk anda, återgå till folket och folket måste vara enhetligt rasligt, andligt som kulturellt.
/Werner Rosénius
Hoppa till huvudinnehåll
