Under 90-talet introducerades ett nytt politiskt fenomen i Sverige, vilken blev känt under den litet smått bisarra benämningen ”självhatande jude”. Denna inte allt för smickrande beteckning används flitigt av de rabiata fanatikerna i ADL och Expo (den av Robert Aschberg dirigerade ”prodemokratiska” stiftelsen med tillhörande tidskrift), för att brännmärka judar vilka tar avstånd från Toras – såväl som Talmuds – bottenlösa hat mot gojims.
Inte helt oväntat var hobbysionisten Per Ahlmark bland de första att gagna sig av begreppet i sitt värv för Sion, ivrigt påhejad av chefredaktören för Judisk krönika Jackie Jakubowski.
En känd intellektuell som blivit kättarstämplad som ”självhatare” och antisemit är den framstående amerikanske juden Noam Chomsky. Vänstermannen Chomsky, vars alster här hemma sprids flitigt av Ordfront, har inte enbart kritiserat den judiska rasismen och dess inflytande över den amerikanska kongressen, utan också rakryggat offentligt försvarat ”förintelseförnekarnas” grundläggande mänskliga rättigheter. Hans inställning är således alltför liberal för ADL och Expo, vilkas mål är att motarbeta allt och alla, från simpel goj till upphöjd jude, vilka vågar drista sig till en allt för objektiv bedömning av egendomsfolket och dess förehavanden. Tack vare sitt – för judar mycket ovanliga – ställningstagande har Chomsky tillsammans med andra semiter som Norman Finkelstein, Israel Shahak, Gilad Atzmon och Israel Adam Shamir, uppnått något av kultstatus som ”moralens väktare” för vissa systemkritiker.
Böcker som Förintelseindustrin och Blommor i Galiléen har erhållit en tämligen stor spridning och erkännande i vissa nationella kretsar i Sverige. Frågan som ofrånkomligen uppstår är dock vilket egentligt värde dessa etniska judars individuellt uppkomna moralism har för det nationella motståndet? Här måste dock inflikas att framförallt Shahaks bok Judisk historia, judisk religion – i översättning av revisionisten och hylozoikern Lars Adelskogh, en person som har gjort en värdefull insats att tydliggöra judefrågan genom sitt översättningsarbete av evolutionsforskaren Kevin McDonalds forskning – uppfyller ett tidigare tomrum. Men, borde verkligen judiska individer, hur sanningsenliga och välinformerade de än kan tyckas vara, vinna gehör för sina uppfattningar oberoende av deras etniska ursprung?
I ärlighetens namn ska sägas att undertecknad har vunnit många klara och avgörande insikter ur alster vilka är komna från främlingar, och då även gubevars judar. Min avsikt är alltså inte att söka anstifta bokbål anno Berlin 1933. Snarare vill jag ge uttryck för en malande känsla av obehag inför det faktum att judar intellektuellt vinner terräng inifrån den så kallade nationella rörelsen. Ty förändrar enskilda ”converseo’s” genernas outplånliga arv?
Av: Jakob Haskå
Hoppa till huvudinnehåll
