KOMMENTAR • Vera Oredsson reflekterar över Israels och USA:s lömska och folkrättsvidriga överraskningsattack mot Iran.

De senaste dagarnas händelser kan knytas samman med det förflutna.

Folkens reaktioner till exempel. Jag minns med nästan skräckkänslor hur svartklädda kvinnohopar 1979 jublade över förändringen från den i lyx levande Shahen till en bister Ayatolla.

Med välvilja i vår media konstaterades detta faktum då.

Som ni ser så ändrades tonen och idag lyfter media istället fram jublande iranier efter Israels och USA:s angrepp som dödade ayatolla Ali Khamenei.

Vi har tidigare sett bilder efter andra världskriget som visar hur pöbelhopar skändade Benito Mussolinis döda kropp. Jag har också sett bilder av de jublande italienarna när han var vid makten (och jag fick även äran att själv hälsa honom med jubel under hans besök i Berlin).

Besinningslösa svängningar är vanliga hos vissa folk…

Med en viss aktning kan det därför konstateras: Ryska segerrusiga soldater hängde propagandaministern Josef Goebbels brända kropp för beskådande – med en förhoppning att tysk pöbel skulle bjuda på samma osmakliga scen som italienarna, men tyskarna nappade inte på betet! Somliga berlinare hukade sig, en del gjorde korstecken och några grät. Kroppen försvann rätt snart.

Det fordrades ändå årtionden av indoktrinering på det tyska folket som tyvärr blev så vidrig i sin utformning att till och med gravarna av kända nationalsocialister med deras avlidna familjer skändas av ”demokratins” myndigheter och dess hantlangare inom extremvänstern. Ingen anständig regering i Europa protesterade mot detta. De finns visst inte.

Vad kommer nu att ske med dessa nya händelser i Iran?

Israel kommer väl som vanligt att kräva hämnd och förnedring. De västerländska demokratierna kommer fortsätta att hetsa mot det iranska styret, med fantasifulla beskyllningar om dess övergrepp mot den egna befolkningen och överdrifter om hur Iran hotar omvärlden. Omvänt kommer man blunda och låta pöbeln få fria händer om en revolution kan provoceras fram i landet.

De lär sig aldrig att de överlevande resterna av övertygade idealister kommer att kämpa vidare. En verkligt anständig segrare börjar om från noll utan hämndlystnad, men de existerar inte – och därför kan det aldrig bli fred.