RECENSION • Martin Saxlind recenserar ”The Agony of Polemos” av Carlos Videla och reflekterar över begreppet som boken kretsar kring.

Jag är just nu inne i en period då jag intresserar mig mer för filosofi och idéhistoria. På det temat råkade jag snubbla över Carlos Videlas bok ”The Agony of Polemos” från Antelope Hill Publishing.

Boken är väl underbyggd då författaren uppenbarligen har läst in sig på ämnet väldigt djupt och refererar till både samtida experter och äldre litteratur. Tonen i boken är också klart akademisk och objektiv. Man hör inte direkt några personliga åsikter utan författarens egna ord fyller mest funktionen att summera de olika filosofer och idéer som han refererar till, men mellan raderna hör man förstås att han ser ämnet som han avhandlar som politiskt viktigt och något som hade kunnat fungera som en potentiell motvikt till den västerländska liberalismens tomhet. Även valet av bokförlag är förstås talande i sig och Videla har dessutom skrivit en annan bok om nationalsocialismens principer och filosofi som jag också har läst med stor behållning. Den boken var än mer uppbyggd kring citat och referenser till ursprungliga källor (dokument från Tredje riket) och moderna akademiska auktoriteter.

Att vi i Sverige och den engelskspråkiga sfären tidigare inte har hört talas om Videla beror förmodligen på att han uteslutande verkar skriva på spanska och inte heller framträtt i några engelskspråkiga intervjuer vad jag kunnat se. Tyvärr vet jag inte mycket mer än så om honom, men han är helt klart en bildad man och läsvärd författare.

I förordet till ”Polemos”-boken antyder Videla att den engelska utgåvan har omarbetats och omstrukturerats en del. Intrycket jag som läsare får är att kapitlen, som oftast bara är 2-4 sidor långa, ursprungligen kan ha publicerats som kärnfulla fristående artiklar eller blogginlägg som på olika sätt belyser specifika delar av det övergripande tema som boken avhandlar. Man kan således läsa många av kapitlen var för sig som helt fristående texter, även om det förstås finns en röd tråd och logisk följd där vissa kapitel fortsätter på det föregående kapitlets tema.

Trots att ämnet är filosofiskt och texten är åt det akademiska hållet är det korta ”artikelformatet” på kapitlen väldigt lättläst i sig och att vissa teman återupprepas i olika kapitel gör det bara lättare att förstå helheten. Så jag skulle säga att boken påminner om ”Bemästra livet” som läsupplevelse, även om utformningen och karaktären i övrigt är lite annorlunda då den här boken är mer akademisk och fokuserad på ett och samma ämne. Videla har förövrigt läst Anton Holzner och refererar till hans skrifter i sin bok om nationalsocialismen.

Nog om själva boken som bok. Vad är det boken faktiskt handlar om? Det är en bra och lite klurig fråga.

En gud...

Polemos var en grekisk gud under den förkristna antika eran. Han var krigets gud och därmed besläktad och förknippad med Ares (den mer kända grekiske krigsguden) samt Eris (den grekiska gudinnan för osämja och tvedräk). Bortom det antika Greklands panteon delar Polemos drag med de romerska motsvarigheterna Mars och Bellona samt med Tyr och i viss mån Oden inom asatron. Som gudomlig karaktär var Polemos inte lika utvecklad och frekvent förekommande i myter och berättelser som de andra gudarna, utan han användes ofta främst som en allmän personifikation av kriget och var alltså kriget i sig, uppfattat som en gudomlig makt.

...som blev ett filosofiskt koncept

Mest känt är begreppet Polemos för att filosofen Herakleitos använde det i en känd aforism som överlevt till våra dagar: ”Polemos pater panton” – ”kriget är alltings fader”. Hela meningen, översatt till modern svenska, lyder något i stil med:

Kriget är alltings fader, alltings härskare; vissa utpekar det som gudar, andra som människor, vissa gör det till slavar, andra till fria.

Herakleitos, fragment 53

Bokstavligt tolkat framstår detta som ett konstaterande av det faktum att krig skapar en social ordning där den förlorande sidan underkuvas och förslavas. Det var så verkligheten såg ut i antikens Grekland och många andra nationer på den tiden.

Mer brett och tidlöst tolkat åsyftar Polemos dock inte bara krig utan konflikt i allmänhet. Den aktuella aforismen är även ett bra exempel på begreppets dubbla användning – man kan antingen läsa det som att Polemos bara är ett ord för krig och konflikt eller att det är en gudomlig kraft eller karaktär som är fader till allt och härskare över allt.

Herakleitos verk har bara överlevt till vår tid i fragmentarisk form, men begreppet Polemos verkar ha varit centralt i hans världsåskådning då det förekommer i andra mindre kända fragment också. Till exempel detta:

Man måste inse att kriget (Polemos) är gemensamt och att strid (Eris) är rättvisa och att allt blir till genom strid och är nödvändigt.

Herakleitos, fragment 80

Den djupare innebörden som framkommer av dessa fragment är uppenbarligen att krig, kamp och konflikt är en central del av tillvaron och en skapande kraft. Vissa tolkare av Herakleitos menar att detta draget till sin spets var själva grundfundamentet i hans världsåskådning: Att kamp (Polemos) genomsyrar allt och att den ordning som vi ser i världen alltid bara är en tillfällig balans som uppstår genom den eviga konfrontationen av alla olika krafter som kämpar för sin existens.

Filosofen Friedrich Nietzsche delade denna syn. Han uttalade sig också väldigt positivt om Herakleitos och beskrev det som att han intellektuellt kände sig varmare och mer hemma i dennes närhet än någon annan filosofs. Nietzsches varma känslor för Herakleitos handlade just om deras gemensamma intresse för livet som kamp och tillvaron som en konstant process av ”tillblivelse” istället för ett statiskt varande. Att världen fundamentalt sett kunde förstås som en dynamisk process av konstant kamp var den djupaste innebörden av Nietzsches egna tankar om ”vilja till makt”.

Likt Nietzsche var Herakleitos också en realist. Detta då Herakleitos hade ett stort intresse för naturen och tillhörde en tidigare generation filosofer som till skillnad från Sokrates och dennes efterföljare som Platon m.fl. inte kunde anklagas för att ha varit medskyldiga till att bana väg för kristendomen, vilket Nietzsche menade att de sokratiska filosoferna senare gjorde genom sin ”idealism” (föreställningen att det finns en mer sann idévärld bortom den synbara fysiska världen) och dualism (uppdelningen av den mänskliga individen i kropp och själ – där själen ofta sågs som statisk och överordnad den fysiska kroppen).

Polemos och identitet

Videla förklarar i boken att Polemos i egenskap av ”allfader” också är grunden till all identitet. Utan tydliga identiteter kan inte någon betydande olikhet finnas och utan olikhet skulle det teoretiskt sett inte heller finnas någon grund för konflikt. För att konflikter ska kunna uppstå måste det finnas två distinkta aktörer, två distinkta grupper eller individer med någon form av intressekonflikt grundad i deras olikhet.

Filosofen Martin Heidegger – och dennes tolkning av begreppet Polemos och Herakleitos världsåskådning – refereras flitigt i boken på det här temat:

According to the Heideggerian analysis, the Heraclitean term panta, meaning the diversity of beings, would reveal itself because of Polemos, the confrontation. It was Polemos who forced the unified Being to differentiate and manifest itself in its plural character. According to Heraclitus, it was Polemos who set off confrontation within the stillness of the One, “obliging” this undifferentiated nothingness to take on a multiplicity of shapes, each one facing off the other in order to obtain its own identity. In the absence of conflict everything melted into a stable nothingness, motionless and unchanging, lacking struggle and without a shape. Heraclitus believed that the prerequisite for things to exist and for the world to be experienced, in its differentiated and diverse aspect, was existence in conflict, in the confrontation that allowed two different entities to position themselves facing each other. Starting from a tiny insect or inanimate entity up to man, nations, and cultures, everything that could be recognized or named as something distinct was a child of Polemos. [...]

Without Polemos, without the sacrifice of the original partition, the multiple would unify again. In the absence of confrontation, things would disappear, and the world would fall into an indeterminate state.

En ur svensk synvinkel lustig parentes i det här sammanhanget är att det identitetslösa mytologiska urtillståndet, där världen bara var en odifferentierad enhetlig massa, kallades ”Hen” av Herakleitos.

Sett ur ett darwinistiskt och evolutionärt perspektiv är denna skapelseberättelse väldigt rimlig jämfört med andra sådana myter: Livet på jorden har uppstått genom kamp och formats av kamp. Det naturliga urvalet är resultatet av livskampen som hela tiden pågår på olika plan. Bara för att vi människor till exempel inte reflekterar över att våra kroppar konstant kämpar för att andas, pumpa blod och så vidare betyder det inte att kampen inte är ständigt pågående inom oss. Så kampen för överlevnad pågår hela livet och upphör först vid döden, då livsformen slutar att kämpa och snabbt börjar förlora sin identitet genom att bli anonym materia i form av jord eller aska.

Vad gäller identitet och den yttre kampen är det också sant att ett folk först och främst måste se sig som distinkt från andra folk för att kunna värdesätta sin egen existens och motivera sig till att kämpa för sin överlevnad. Ett folk som inte klarar av att se sig som distinkt från andra kommer över tid att utplåna den egna identiteten genom att integrera sig med andra folk. Om vi låter globalisterna leda oss ner på den vägen kommer mänskligheten alltså förfalla till ett raslöst och könlöst Hen-tillstånd där alla starka identiteter upphör att existera. Videla försvarar här Polemos genom att konstatera att begreppet inte bara handlar om krig och dödande, utan att det är ett fundament för skapande och bevarande av identitet – att våga erkänna och bejaka mänsklig olikhet istället för att förneka och bryta ner våra identiteter som globalismen gör.

Polemos och nationalsocialismen

Heidegger var tysk. Han var även medlem i NSDAP och verksam som filosofiprofessor i Tredje riket med ett stort intresse för Nietzsche. Videla konstaterar att Heidegger helt klart stödde nationalsocialismen politiskt då han i rörelsen såg potentialen för en historisk brytning med den västerländska kulturens etablerade och förfelade filosofiska fundament. Heidegger hade dock en lite egen tolkning av nationalsocialismen där han försökte påverka den i en mindre ”biologistisk” riktning, vilket han inte fick gehör för.

Heidegger var inte heller den enda filosofiska auktoriteten under den här eran som intresserade sig för Polemos och applicerade begreppet i sin egen filosofi. Även Carl Schmitt intresserade sig för Herakleitos idéer i anknytning till vän-fiende-distinktionen. En annan tysk nationalist som redan under 1920-talet inspirerades av Herakleitos och refererade till kriget som alltings fader var Ernst Jünger. I Videlas bok är det dock helt klart Heideggers förhållande till Polemos som utforskas mest utförligt.

Så genom Nietzsche och andra verkar Herakleitos tankar ha återupplivats och fått stor spridning i Tyskland. I Videlas andra bok framkommer det även att Adolf Hitler i tal använde uttrycket att kriget var alltings fader. Uppenbarligen harmoniserar detta uttryck mycket väl med Hitlers tänkande och påminner till exempel om det här mer kända citatet från Mein Kampf:

De som vill leva, måste kämpa, och de som inte vill kämpa i denna värld av evig kamp förtjänar inte att leva.

Videla beskriver i sin andra bok att kamp var den mest fundamentala naturlagen för de tyska nationalsocialisterna och han ägnar där ett helt kapitel åt det temat.

Personliga tankar

Jag uppskattade den här boken och idéerna i den väldigt mycket. Det finns en djup historia här och de många namn och tankebanor som presenteras i boken lockar till vidare studier av ämnet. För egen del känner jag också att det finns en högre sanning att ta del av här, som harmoniserar väl med min egen livserfarenhet och världsåskådning.

Polemos går till exempel att se på gymmet, där viljestyrkan måste besegra lathet och svaghet för att forma kroppen och skapa en starkare människa. Det är därför ingen slump att vi använt ordet Bellum så som vi har gjort, då det är den latinska motsvarigheten till Polemos.

Vi ser också Polemos i de idag pågående civilisatoriska konflikterna, som till stor del grundar sig i kollektiva identiteter som vägrat att underordna sig liberalismen och genom sin kamp kan komma att bestå istället för att globaliseras, upplösas och homogeniseras.

För många av oss tror jag vidare att Polemos är varför vi har svårt att förkasta nationalsocialismen. Dels för att det är en stark identitet formad av kamp och offer som väcker vördnad. Dels för att det är en realistisk världsåskådning som – likt Herakleitos – ser världen så som den är, en tillvaro i ständig kamp styrd av naturlagarna. Stolta och starka människor vill inte vanhedra de som förtjänar vår respekt och har svårt för att ljuga om sin egen innersta tro, oavsett vilka konsekvenser det får.

Politiskt tror jag i alla fall att reflekterande över den här bokens budskap är av stor vikt. Efter att ha läst boken har jag själv fått en ännu starkare övertygelse om att vägen till vårt folks befrielse och överlevnad inte står att finna i den fega och konfliktundvikande konservatismen. Vår inställning till oss själva och vår folkliga särart kan inte vara ljummen om vi ska tvinga fram en konflikt som rättfärdigar vår fortsatta existens. Är vi inte beredda att ta risker och gå i konflikt för vår överlevnad, då säger vi själva att vårt folk inte förtjänar att existera.

Den kompromissande fegheten är den globala konsumentrasens minsta gemensamma nämnare, Polemos är den ariska rasens ledstjärna!

---

”The Agony of Polemos” och andra böcker går att köpa enligt instruktionerna i denna annons:

Böcker till salu