Total tolkienistisk mangafest
RECENSION • ”Sagan om ringen: Slaget om Rohan” är en animerad film i japansk anmie-stil där Peter Jackson haft ett finger med i spelet. Händelserna utspelar sig i Rohan, nära 200 år före Ringens krig, och nu har Nordfronts största Tolkiennörd sett den.
När jag först hörde att det fanns planer på en animerad film om Rohans historia och deras episka hjältekonung Helm Hammarhand (eller Helm Hammarnäven som han heter i Åke Ohlmarks ursprungliga översättning) blev jag försiktigt optimistisk. Den typ av förintelse av JRR Tolkiens arv som Amazon sysslat med i skandalserien ”Sagan om ringen: Maktens ringar” skulle kunna undvikas, då man inte behöver kvotera in afrikanska och arabiska skådespelare i högalviska familjer och liknande. Det kan förvisso ändå ske med röstskådespelare, men det vore bara märkligt om man då också animerade dessa karaktärer som icke-vita.
Bakom filmen ligger den japanske filmskaparen Kenji Kamiyama, men både Peter Jackson och hans nyzeeländska kollega Fran Walsh, som också arbetade med Lord of the Rings-trilogin, bjöds in som exekutiva producent för att övervaka och säkerställa filmens kvalitet.
Mina förväntningar inför denna nya Tolkienfilm var inte skyhöga men inte heller låga. Inget i de trailers som släpptes inför filmen eller det man läst om produktionen har tytt på att det skulle spåra ut i mångkultur och homofili. Den stora frågan för mig var huruvida man skulle ligga nära Tolkiens verk och arv eller om det skulle bli alldeles för mycket japansk anime över det hela.
Tolkiennördig bakgrund till filmen
Berättelsen utspelar sig i Rohan 183 år före Ringens krig, med andra ord den apokalyptiska uppgörelsen med Sauron som porträtteras i trilogin The Lord of the Rings. I Rohan härskar konungen Helm, som fästningen ”Helms klyfta” kom att döpas efter. I appendix till trilogins sista bok ”Konungens återkomst”, ursprungligen utgiven som en egen volym med namnet ”Ringens värld” på svenska, beskrivs kung Helm som en ”bister man av fruktansvärd styrka” och den mest sägenomspunne av alla konungar av Mark.
Under Helms regeringstid hade Rohan sedan länge fått alltmer problem med dunlänningarna, ett folk som levde i Rohans gränstrakter, av Tolkien beskrivna som svartmuskiga och elaka, släkt med bland annat de människor som bor i staden Bri. De var svurna fiender till Rohan och åtrådde mest av allt landet som Rohans förste konung Eorl fick som gåva av Gondors rikshovmästare Cirion en gång i tiden. Rohans folk, ursprungligen kallade éothéod, nordmännen, eorlingarna eller av gondorianerna rohirrim (hästryttarna), beskrivs istället av Tolkien som ljusa och högresta, ofta blonda och blåögda eller med rött hår. Deras kultur och språk skapade Tolkien utifrån hur han föreställde sig att anglosaxarna hade levt och talat om deras hem var ett öppet slättlandskap istället för en ö och om hästar var deras främsta redskap snarare än båtar.
Medan dunlänningarna var ättlingar till de många onda folk som i tidernas begynnelse stred på Morgoths sida var éothéod släkt med de tre folkstammar som stred med alverna i Första tidsåldern och därför belönades med ön Númenor. Éothéods förfäder stannade dock kvar i Midgård och när de trogna númenorianerna återvände till kontinenten återupptogs snart vänskapsbanden med folkfränderna.
Denna dramatiska kontrast mellan de germanskliknande härskarna av Rohan och de svartmuskiga och hopkrupna dunlänningarna manifesteras förvånansvärt nog fullt ut i ”Sagan om ringen: Slaget om Rohan”. Filmen börjar med ett rådslag mellan kung Helm och hans stormän, däribland en uppkomling vid namn Freca, som sägs ha dunländskt blod i sig (vilket animerarna valt att belysa fullt ut i Frecas utseende) som framställs som både glupsk och förrädisk. Han utmanar Helm och föreslår att hans son Wulf ska få gifta sig med konungens dotter.
Varning för tjejbossen
I de anteckningar som Tolkien lämnat efter sig om dessa händelser är konungens dotter bara en bifigur för att förklara konflikten som uppstår mellan Helm och Freca och som så småningom leder till att Helm sänker och dödar Freca med ett enda slag och därmed får namnet ”Hammarhand”. Tolkien ger henne inte ens ett eget namn, men i ”Sagan om ringen: Slaget om Rohan” har hon namnet Héra och blir berättelsens huvudperson. Hon väljer själv att neka frieriet i filmen, även om fadern också verkar känna avsky inför blotta tanken av att gifta bort sin dotter till en man av dunländsk börd, och Helm utmanar Freca på en slags holmgång utan vapen. Det kan nämnas att i Tolkiens version är det snarare en tjuvsmäll som dödar Freca, så Helm framställs faktiskt som mer ärofylld i filmen.
Som i exakt alla filmatiseringar av Tolkiens verk tar man alltså en kvinnlig bifigur och lyfter fram henne i centrum av berättelsen. Med inspiration av Éowyn är Héra en rebellisk ung prinsessa som inte vill veta sin plats utan istället sitta på hästryggen och strida med sina bröder Haleth och Háma. Éowyn beskrev sig själv som en ”sköldmö”, ett begrepp från nordisk mytologi och fornnordisk historia som beskriver kvinnliga sagokrigare och som gett upphov till den generellt felaktiga bilden av att germaner i allmänhet och vikingar i synnerhet var så moderna, jämställda och omanliga att de drog med sig kvinnor i strid. I ”Sagan om ringen: Slaget om Rohan” har man spunnit vidare på Éowyns val av ordet ”sköldmö” och framhäver det som en verklig om än utdöende aspekt av Rohans kultur.
Detta gränsar till feminism och en slags historieförfalskning som jag vanligtvis vänder mig starkt emot (även i Tolkiens nästintill alternativhistoriska verk). Vi kan antingen se det som ett misstag, eller ännu ett försök att förneka den biologiska verkligheten att män och kvinnor är olika genom att få det att se ut som att en liten flicka kan spöa storväxta manliga krigare.
Men den romantiska bilden av kvinnliga fornnordiska krigare är idag så pass etablerad i våra medvetanden, även i nationella kretsar, att jag kunde motstå frestelsen att låta det förstöra hela upplevelsen för mig. Man kan bara konstatera att det är tröttsamt att Tolkiens befriande patriarkala värld ständigt måste befolkas av kvinnliga krigare när den tolkas av andra, trots att den inte i sig har brist på viktiga och starka kvinnliga karaktärer.
Design, skådespeleri och berättelse
Animeringen är väldigt japansk, utan att vara överdrivet sådan. Det känns väldigt mycket som en klassisk tecknad film och jag gillar designen av karaktärerna, kulturen, arkitekturen och vapnen med några få undantag. Man har också bundit ihop filmen med Peter Jacksons trilogi på ett smakfullt och återhållsamt sätt, både i berättelsen, tematiken och i filmmusiken. Detta står i skarp kontrast till Amazons styggelse där varenda referens till Peter Jacksons verk känns forcerad och stundtals så pinsam att man tvingas sträcka sig efter skämskudden.
Skådespelarinsatser brukar vara lite svåra att bedöma i animerade filmer, men karaktärerna är till stor del som man förväntar sig. Tyvärr är de lite platta i jämförelse med Peter Jacksons filmer och ingen av dem griper tag i en som exempelvis Aragorn, Boromir eller Gandalf gör.
Brian Cox var ett bra val till Helm Hammarhand, hans djupa och befallande stämma är helt klart värdig en konung av Mark. Jag kan dock tycka att karaktären borde ha överträffat kung Théodens, såsom han gestaltades av Bernard Hill i Peter Jacksons filmer. Man låter exempelvis Helm hålla ett snarlikt stridstal som det som Théoden håller inför Slaget vid Pelennors fält och som också slutar med att han blåser i ett horn och alla krigare ropar ”Död! Död!”. Men det är kortare och inte alls lika episkt, trots att Helm är förfadern, arketypen, hjältekonungen och Théoden är efterföljaren som försöker leva upp till föregångarens skugga. Det är synd, men Bernard Hills Théoden är förstås oerhört svår att överträffa.
Det är ett generellt problem att mycket av berättelsen är kopierad från ”De två tornen” och flykten till Helms klyfta. Det kanske till viss del var oundvikligt, men det är inte bara Helms tal som är snarlikt framförallt Peter Jacksons filmatisering utan även andra scener och dialoger.
Är filmen värd att se?
Det lilla krönikeliknande källmaterialet om Helm Hammarhand och kriget mot dunlänningarna som Tolkien lämnade efter sig har alltså broderats ut ordentligt. Men med eventuellt undantag för sköldmö-hysterin har det gjorts på ett i stort sett värdigt vis. Jag gillar trots allt denna film även om det är långt från en fullträff, och jag tror inte att man behöver vara en hopplös Tolkiennörd som jag för att göra det. Den som bara är intresserad av germansk och fornnordisk historia lär finna nöje i denna berättelse, då filmskaparna låtit den anglosaxiska inspirationen till skapandet av Rohans historia vara en stark ledstjärna genom hela filmen. Filmen kan dock bara få ett högt betyg om man väljer att acceptera att vi lever i en tidslinje då en ”bra film” har reducerats till bristen på inkvoterade transor och rasfrämlingar.
Recensionen är redan väldigt lång och så full med obskyra Tolkienreferenser att jag måsta avrunda här. Men jag väljer att göra det med dessa ord: Det är skönt att se att det i dessa mörka tider skapas kultur som inte är totalt genomvidrig folkmordpropaganda och extra kul när det baseras på Tolkiens verk, men det hade varit tacksamt att slippa ännu en tjejboss.