ANTIKVARISKT • Artikel från Nationell Socialism, nr 5 1937. Skribent är författaren C.A. A-n.

Våra förfäders religion under de två äldsta skedena i Nordens historia, stenåldern och bronsåldern, komma vi aldrig att helt lära känna. Bland arkeologiska fynd finnas visserligen sådana, som måste tydas som religiösa symboler, men dessa äro ofta av främmande tillverkning och säga ingenting om hurudan religionen var här. Älvkvarnar och hällristningar tala sitt tysta språk till oss, skada bara att vi icke mäkta tyda det! Bättre lottade äro vi då i fråga om det tredje och sista av de förhistoriska skedena, järnåldern. Fast bosättning medförde en ordnad kultur och fasta förbindelser inom hela det germanska Europa och förmedlade rikare gudsföreställningar.

För att förstå den nordiska tron fordras det framför allt att man har klart för sig den miljö, ur vilken den vuxit upp. Miljön är framför allt bondesamhället men också i hög grad den inom detta förefintliga rasliga motsättningen mellan den nordiska härskareklassen och den bracycefala (kortskalliga) fiskare- och trälbefolkningen, en motsättning som på sina håll fortfarande existerar. Redan forntiden hade öga för de båda typerna. Kvädet om Rig [även kallad Heimdall, reds. anm.] skildrar jarlasonen och bondesonen med ljust hår, glänsande kinder och skarpa ögon. Trälen däremot är ”svart” och har ett ”styggt” (d. v. s. brett) ansikte.

Guden Rig (Isländska 1700-talmanuskriptet SAM, Public Domain)

Två folktyper - urgamla rasmotsättningar

Motsättningen mellan herre och träl täcker dock inte fullt skillnaden mellan den ljusa och den mörka folktypen. Islands sagolitteratur visar, att det hos hövdingeätterna kunde finnas åtskilliga av de drag som utmärka kortskallarna. Här stå vi snarare inför urgamla rasmotsättningar. Långskallarna äro bondefolket av nordisk stam, som bana sig väg till öppna skogstrakter, där de kunna röja åker och valla sin boskap. Kortskallarna motsvara mer eller mindre de ännu äldre jägar- och fiskarstammarna, vilka kunnat bevara sig i tämligen rent tillstånd i vissa avsides liggande bygder, men för övrigt som trälar eller lydfolk gått upp i nordrasens stora massa.

Bondesamhället utmärkes särskilt av den starka samhörighetskänslan inom ätten. Hemmet var ej, som nu, de äkta makarnas hem, utan ättens. Det rådde också ett mycket närmare samband mellan ätten och gården. Det fanns ej enskild äganderätt till annan jord än den man själv röjt och odlat. Så snart den gick till de efterlevande blev den ättens. När de först uppförda husen icke kunde rymma fler personer, byggde man nya bredvid de gamla, och den växande skaran skaffade sig sitt uppehälle genom ett fullt eller också delvis genomfört sambruk av jorden. En särskild grupp av ortnamn, nämligen de på -inge och -unge, erinrar härom. De äro oftast avledda av personnamn. Tidigast var alltså jorden ättens, och sin andel kunde man tillgodogöra sig endast genom att stanna kvar vid gården och deltaga i dess skötsel. När vi komma fram till vikingatiden, har personlig äganderätt blivit det vanliga, men jorden går i arv endast åt söner, och det är högst ogärna man skiftar ut den. Bondelivet med sin självständighet, sitt trots, sin släktmedvetna samhörighetskänsla och sitt trogna fasthållande vid närmaste fränder utgör den djupast liggande grunden för det andliga livet i dess helhet. Bondehövdingen är i sin egenskap av gode, d. v. s. offerpräst, kultlivets centralperson, och det är i hans sal, som skalderna sjunga till gudars och hjältars ära.

Skalder besjunger goden i dennes sal. (AI:s tolkning)

Äldst bland minnena från forntiden är myten. Fjärran liggande tider uppfattade i sin naivitet allt i naturen såsom levande väsen, och varje föremål framkallade gissningar om vad som varit dess upphov. Till nöje och till undervisning berättades dessa sägner från släkte till släkte. Ständigt växlade stoffet alltifrån de första tiderna, då så att säga hela världen var en myt, ända till den tid då myterna blivit nedskrivna och då deras prägel av natur försvunnit och mera personliga gudar trätt i deras ställe.

Eddan

Det är i denna sistnämnda form vi känna dem från den samling av vikingatidens kväden som vi kalla den äldre Eddan, från de mytframställningar som vi benämna den yngre Eddan eller Snorres Edda, samt från skaldedikter och sagoberättelser. Och dock bevarar myten anmärkningsvärt mycket i arv från sin första barndomstid: den sällsamma blandningen av stort och smått. Den berättar samtidigt om hur hela världen skälver vid den fjättrade Lokes ryckningar och varför laxen är smal vid stjärten.

För vikingatidens mytdiktare har kampen mellan asar och jättar blivit det allt behärskande ämnet. Världen upprätthålles endast genom en strid, som kräver en ständig anspänning av asarnas styrka och fintlighet. Tor befinner sig på ständig vandring till värn mot jättarnas övermakt. Odin drager förklädd ut för att övermanna den listige jätten med sitt skarpsinne eller för att på lönnliga vägar skaffa sig de maktmedel, som förläna honom styrka: han lär sig visdom av en, han lockar Suttungsmjödet från den vakthavande mön. På hemliga stigar smyger han sig till den älskog, varav gudahämnare skall födas; han tävlar i vishet med jätten i ett vad på liv och död och han väcker den döda jättesierskan upp ur graven och tvingar henne att uttala spådomar. Sin märkligaste form får dock denna tanke i världsträdet Yggdrasil. Tillvaron är ett sammanhang, en organism, och dess livskraft är samlad i Yggdrasil. Askens topp är i himlen, dess tre rötter hos människorna, hos jättarna och i Hel. Av dess dagg vederkvickes den levande naturen. Men Yggdrasil är därjämte platsen för gudarnas rådslagningar, och från Urdsbrunnen under dess krona skrida ödesjungfrurna, nornorna, fram.

Nationell gudakult, kulturell tempeldyrkan

Den överväldigande kraftutveckling, varunder den eviga striden föres, motsvarar ett visst något i nordbons — i viss mån i hela den nordiska rasens — väsen: en benägenhet för tudelning, ofta med stark etisk betoning. I gudavärlden är det asar mot jättar, i hjälte livet ädling mot niding. Nordbons sinne är alltför barnsligt för att uppfatta tillvarons mellantoner, alltför djupt för att gå ur vägen för de stora motsättningarna och för att bortse från allt det lidande som livet bjuder. Nordbornas världskamp är framsprungen till hälften av krig, till hälften av tungsint grubblande över förhållandena i livet. Den vet mindre än andra folks av människorna som gudarnas medhjälpare. Det är inte levande människor, utan Valhalls einhärjare, som rida ut till Ragnarökskampen. Det finns i persernas lära något av arbetsmänniskans ljusa tro på att det skall löna sig att vara nyttig. I nordbons sånger däremot finner man storskogsgrubblarens dröm om att allt skall gå under. — Även om de många sägnerna var för sig endast innebära ett upprepande av samma stora motsättning, gudarnas kamp mot trollen, så finnas dock ansatser till utformande av det hela till en sammanhängande handling, till ett gudadrama. Ragnarök måste då helt naturligt bli den stora tyngdpunkten. En sådan gudadikt äga vi i det första av äldre Eddans kväden, ”Voluspa”.

Inom de nordiska formerna för gudsdyrkan kan man urskilja liksom tvenne olika lager. Det ena är den till nationen knutna gudakulten och detta är det äldre lagret; det andra är tempel- och bilddyrkan som i stort sett är yngre. Åkallandet av gudarna i lundens ljusa skugga eller under bar himmel sträcker sig tillbaka till bronsålderns eller måhända till stenålderns kultur; bilddyrkan leder sitt ursprung till vår romerska järnålder (ungefär fr. Kr. f. till 500 e. Kr.). Denna dualism kan man iakttaga i själva Uppsalahelgedomen. Av naturens hand har denna den heliga lunden, det väldiga trädet och källan; en tillsats av människohand är templet med de tre storgudarnas bildstoder. Själva offerbruken äro, på grund av att de äro gamla, i hög grad naturbundna. Gåvan åt gudarna hängdes upp i trädet, emedan de väsen som dvaldes i luften drogo bort med själen i det ögonblick, då repet snördes till; källoffret troddes bliva mottaget av den i källan boende vätten. Lunden med sin täta skugga eller det fria öppna fältet äro de platser, där man tidigare trodde det vara möjligt att vända sig till de gudomliga makterna; bad i helgad sjö (t. ex. Odinssjön i Skåne), dans på högar och offergåvor på dösar ingå i gudadyrkandet på de stora naturfestdagarna vid midsommar och på våren när kreaturen släppes ut.

En egen och betydelsefull roll spelade i Norden det bruket att man under bar himmel kastade lott för att lära känna gudarnas vilja. De gudar, om vilka vi veta att de dyrkades under vikingatiden, äro huvudsakligen följande: Odin såsom stridens och klokhetens gud, Tor som beskyddare mot trolldom, sjukdom och allsköns farlighet, delvis också såsom åkerbrukets gud, Frej såsom alstringens och Njord såsom sjöfartens och välståndets gud. Tyr var den gamle krigsguden.

Krigsguden Tyr samt ulven Fenrir. (Gravyr 1892, Public Domain.)

Kvinnolivets och hemmets gudomligheter äro Frigg eller Freja eller båda i förening, beledsagade av en skara andra gudinnor, diser och fackgudomligheter. Torskulten förenar människor i sammanslutningar, under det att odinstron är den enskilde individens sak. Odin är dödens, runornas och magins gud. Förvånansvärt är, hur litet skillnaden mellan Hel och Valhall är utformad i de förkristna myterna.

I slutet av vikingatiden renodlas de tre huvudgudarna, Tor, Odin och Frej, och härigenom degenereras den nordiska religionen. Under senare hälften av 1000-talet börjar kristendomen metodiskt predikas och med dess utbredande över landet börjar medeltiden i Sverige.

För ett rätt förstående av den nordiska livsuppfattningen måste utöver gudamyterna ägnas ett ingående studium åt hjältediktningen och ättesagorna. Det är omöjligt att i en liten uppsats av detta slag ens tillnärmelsevis kunna undersöka huvudlinjerna i dessa litterära mästerverk. Här skall endast påpekas några av de allra viktigaste.

Den nordiska hjältediktningen skiljer sig från andra folks kanske mest därigenom att den alltid håller sig inom verklighetens gränser. Den avspeglar det historiska hövdinge- och krigarelvet sådant detta tedde sig under folkvandrings- och vikingatid, då germanfolken voro Europas skräck. Den grupperar sig mest kring Ermanarik och hans östgoter, Attilas hunnervälden och Teoderiks italienska kungadöme samt liknande maktkoncentrationer i Norden, framför allt Roar på Lejre. Men helhetssammanhanget är ständigt detsamma: statsbildning, kungamakt och hjältediktning gå hand i hand. Ledmotiv i dikten äro tragiken och hämnden. Men på samma gång talar en storstilad idealism ur sångernas beundran för de storvulna karaktärerna, för dessa varelser som handla tvärtemot alla vardagliga föreställningar, men ej ett ögonblick äro i tvivelsmål om vad deras plikt och vad deras rätt är.

Dikterna ha även ett mycket starkt etiskt patos. Inte ens kärleksdikterna tala om älskogs smältande ljuvhet utan om dess förmåga att lyfta viljan, så att den än mera okuvligt svingar sig upp över skrankorna i människolivet. Hirdens trohet mot hövdingen är ett ofta förekommande tema.

Äran högsta dygden

Högst av allt satte nordmannen dock sin egen ära. Den värdesattes mer än blodsbandet, fränderna, och för äran var han beredd att offra allt:

Fä dör, fränder dö,även själv skiljes du hädan, men ett vet jag som aldrig dör, domen över död man.

Antikvariskt

Nordfront publicerar klockan 09:00 varje tisdag en antikvarisk artikel. Artiklarna är hämtade från äldre tidningar och skrifter. Syftet med publiceringarna är att digitalisera och bevara material som annars riskerar att falla i glömska, samt att berika våra läsare med en unik insyn i äldre tiders tankar och samhällsdebatt.

Sitter du på material som skulle lämpa sig för att publiceras i det här projektet? Kontakta då redaktionen@nordfront.se, gärna med en tydlig förklaring kring vad du vill att vi publicerar, varför och en färdigskannad kopia av materialet.