SPORTKRÖNIKA. Gästskribenten Tor Dahlgren skriver om U21-landslagets framgång och sätter det i perspektiv.

_83962477_sweden

U21-landslaget blev under gårdagskvällen historiska Europamästare sedan de besegrat Portugal efter straffar. Stor matchhjälte blev målvakten Patrik Carlgren som varit suverän turneringen igenom. Dalmasen Carlgren är en av många svenskar som utgjort stommen i det lag som PK-journalister kallat för mångkulturellt i ett försök att bevisa mångkulturens förträfflighet. I själva verket beror framgången i grunden på raka motsatsen.

Anledningen till U21-landslagets succé är att Sverige återigen spelat som ett kollektiv. Till skillnad från a-landslaget har de inte sparkat bollar mot någon invandrad diva – hypad sedan ungdomsåren av media – utan istället spelat som ett lag. De har spelat svensk disciplinerad fotboll där spelarna ställt upp för varandra och offrat sig för laget. Laget har exempelvis löpt mer än något annat lag i EM och de har löpt för att understödja varandra. Även ”stjärnorna” har gjort det.

Sverige är laget som varit uträknat i EM-kvalet, i playoff-spelet samt under flera matcher i EM. Mot alla odds har laget tagit sig samman och visat styrka och lagmoral när det som bäst behövs.

U21 har det a-landslaget saknar. Det är Tomas Brolins ord. Tomas Brolin var med i VM 1994 där Sverige slutade trea. Det var ett år då Sverige var rankat tvåa i världen, vilket kan jämföras med den mindre smickrande 39:e platsen idag. Då spelade Sverige som ett kollektiv, de spelade svenskt. Den rågblonde mittfältaren från Hudiksvall ledde laget och fick plats i turneringens världslag tillsammans med målvakten Thomas Ravelli. Något som Zlatan Ibrahimovic bara kunnat drömma om.

– Jag har kollat de flesta matcherna, hur laget beter sig och gör för bra saker. Jag har sett hur laget presterar och hur laget gör. Och det jag kommit fram till att det är ett av få landslag jag sett efter vi 94 med spelare som hjälper varandra på planen och höjer varandra, säger Tomas Brolin om U21-landslagets insatser.

– Vi var ett bra gäng absolut, men var inte heller några jättestjärnor någon av oss. Utan det blev vi efteråt. Men vi var jävligt bra på att ta vara på varandras färdigheter och positiva sidor. Och då höjde man varandra på det sättet. Det är en styrka inte många har men jag tycker det här laget har det. De presterar verkligen nästan över sin förmåga just nu på grund av att de har de egenskaperna. Att de hjälper varandra på rätt sätt.

Alltså beror U21-landslagets framgångar på att de spelar svenskt, vilket enligt Tomas Brolin är en nödvändighet för att nå framgång:

– Det är det som behövs i svenska landslag för att man ska nå framgång för vi är ett litet land och har inte många stjärnspelare. Då måste man göra det bästa av situationen, säger Brolin om det svenska framgångsreceptet.

Och det är inte bara en liten befolkning (jämför exempelvis Sveriges befolkning på 10 miljoner med länder som Brasilien med sina 192 miljoner), som gör framgången stor. Sverige har också ett vinterhalvår som ställer till det. För hur många pojkar och flickor är sugna på att gå ut och sparka boll i december? Så visst är det en bragd, en klassisk svensk bragd.

Historien om svensk fotboll känner ni säkert till. Efter den svenska succén 1994 började landslaget gradvis försämrats. Mångkulturen inom svensk fotboll började hyllas och spelare i landslaget fick direktiv om att skjuta långbollar mot Zlatan (beslut som flera av spelarna i efterhand kritiserat).

Men Sverige är inte anpassat för att spela sådan fotboll, något som kritikerna, bland andra Anders Svensson, också framhöll. I den mån det funnits ”stjärnor” har dessa alltid offrat sig för kollektivet, vare sig det gällt fotboll, ishockey eller någon annan sport. Man skulle kunna säga att Sverige är som bäst i lagsporter, men att vi också kan vara bäst i individuella sporter. Sverige har däremot aldrig varit bra i lagsporter där kollektivet anpassat sig efter individen. Tomas Brolin säger det i princip rakt ut: För att det inte är svenskt.

Men är inte U21-landslagets sammansättning just mångkulturell? Ja, i den totala truppen. Men i startelvan har det oftast handlat om kanske två spelare som skulle betraktas som rasfrämmande. Ungefär som i VM 1994 då. Stommen i U21-landslaget, de som satt prägeln på resten av laget, har dock varit svenskar eller vita européer. Spelare som John Guidetti, Patrik Carlgren, Oscar Lewicki, lagkaptenen Oscar Hiljemark samt vår tids Tomas Brolin – Simon Tibbling – är de som har lett laget. I finalen var det bara en av invandrarna – Abdul Khalili – som var bra, trots den missade straffen.

Att offra sig för laget och finna en kollektiv harmoni bland individer som sluter sig samman för ett gemensamt mål, är en typisk svensk egenhet som vi för all del delar med många andra ariska folkslag. Med den egenheten som bärande idé har vunnit Sverige många krig i historien, särskilt när kungen visat prov på samma egenhet och gått längst fram i ledet. På vikingarnas tid kallades denna kollektivism för att vara ”lagom”. Detta ord som enligt PK-journalisterna representerar en svensk tråkighet medan de uppmanar oss att hylla mångkulturens individualister, ”stjärnorna”, Zlatan med sin osvenska divighet.

I U21-landslaget har en svensk stomme skapat ett lag baserat på denna svenska egenhet. Det är därför Sverige är Europamästare.

I en Flashback-diskussion under semifinalen mellan Sverige och Danmark hittar jag ett citat från signaturen baggebo1:

Väldigt många germaner ändå i U-21, verkar det som? Vissa har polska, serbiska och italienska namn, men de ser ju ut som blonda vikingar! Var det inte det här laget som firade ett mål genom att halva laget knäföll inför Mecka för nåt år sedan? Fan, idag hedrade ju till och med mohammedanen Khalili Sverige genom att färga håret blont! Och jag såg inga som helst andra tecken på mohammedanism! Jag bedömer den ariska nivån i U-21-landslaget vara hög, och det är inte helt otroligt att det var den sammanhållande germanska överkulturen som tog oss till final.

Det verkar som att baggebo1 gjorde samma analys som Tomas Brolin någon dag senare. Även om det i Brolins fall inte var lika uttalat.

Ofta hävdas det av PK-journalister att mångkulturen gynnar fotbollen. Ett argument som när allt kommer omkring är lika dåligt som pizza-argumentet eftersom svenska folket förmodligen skulle välja bort fotboll (och pizza) om de i gengäld fick slippa mångkulturens alla baksidor. Men argumenten är inte bara dåliga utan också direkt felaktiga. Förutom att svenskar kan baka sina egna pizzor kan vi också spela vår egna fotboll vilket historien gång på gång visat.

Att mångkulturen inte behövs ens inom sporten ser vi också i andra länder. Tyskland, bästa laget i världen, är ett nästintill helariskt fotbollslag där spelet bygger på ett ariskt väloljat maskineri och ett kollektiv som likt en Tiger-stridsvagn maler ner motståndarna. Det var på detta sätt som stridvagnen Tyskland mosade det bolltrillande Brasilien med 7-1 i semifinalen i VM 2014. Argentina, som Tyskland finalbesegrade, var det året ett vitt lag. Liksom Spanien är.

Tysklands VM-trupp 2014.

Tysklands VM-trupp 2014.

Säkerligen kommer sportkrönikörer nu hylla det ”mångkulturella” U21-landslaget och räkna upp den minoritet av icke-svenska spelare (som i alla eller nästan samtliga fall varit ersättbara) och förminska de etniska svenskarnas direkt avgörande betydelse för laget. Men faktum är att bragden beror på att laget leddes av svenska tränare och spelare som lyckades hålla ihop truppen genom att få den att spela svenskt. Om Simon Bank och de andra proffstyckarna vill hylla ett lag som inte spelar svenskt så kan de ju hylla det 39-rankande a-landslaget med sin invandrande diva i spetsen.

Nu ska ingen tro att jag är någon anhängare av integrering. Att allt löser sig bara icke-svenskar uppträder svenskt under ledning av svenskar. Det svenska U21-landslaget är uppenbarligen ett bräckligt sådant med tanke på att en inte helt obetydlig del av spelarna trots allt är invandrare. Det räcker med några sådana spelare till, eller en tränare som anammar en filosofi där de invandrande spelarna får en överdriven betydelse, för att det svenska U21-landslaget ska få en helt annan karaktär och bli ett annat lag. Det räcker med att ett par av de kollektivistiskt tänkande spelarna inte längre leder laget och ersätts av sådana som ser det svenska spelet som någonting ”tråkigt”, för att allt ska falla ihop.

Sverige i sig är ett samhälle där den etniska sammansättningen, filosofin samt karaktären numera är osvensk och mångkulturell. Resultatet har varit splittring och sönderslitning inifrån, en befolkning som inte drar åt samma håll eftersom mångkulturen aldrig kan vara enande utan bara splittrande. Ett tidigare effektivt lag som blivit söndrat och härskat och inte längre går att känna igen.

/Tor Dahlgren

  • Publicerad:
    2015-07-01 09:50