Regeringen vill mäta ”nysvenskars” inställning till liberaldemokratiska värderingar
2024-10-11 20:30
Dagens datum 2 juli: 1914 föds den tyske ubåtskaptenen Erich Topp. Under sin karriär kom han att bli en av de mest framgångsrika och högt dekorerade ubåtskaptenerna under andra världskriget, där han främst bekämpade allierade konvojer i Nordatlanten. Totalt sänkte han 36 fartyg med en vikt (dräktighet) på 197,460 ton. Han fortsatte senare sin militära karriär i Bundesmarine och NATO efter rikets fall, där han tjänade fram till sin pension 1969.
Den 2 juli 1914 föddes Erich Topp i Hannover, Tyskland. Hans far var ingenjören John Topp. Inte mycket information finns tillgängligt om hans barndom, men 1934 tog han värvning i Kriegsmarine där han fick utbildning och sin första tjänst som löjtnant ombord på SMS Karlsruhe, en lätt kryssare av Königsbergklassen. Därefter förflyttades han till ubåtsflottan (U-bootwaffe) i oktober samma år. Där tjänstgjorde han som vaktofficer ombord på U-46, en Typ VIIB-ubåt.
Han tjänade på U-46 under fyra uppdrag innan han den 5 juni 1940 fick befäl över U-57, en äldre Typ II C-ubåt från första världskriget som tidigare tjänstgjort som utbildningsfartyg. Med U-57 lyckades Erich Topp sänka 6 fartyg innan hon blev träffad och ubåten sänktes efter en kollision med ett norskt fartyg den 3 september 1940. I kollisionen omkom 6 sjömän, men man lyckades senare bärga och restaurera vraket samt återinföra U-57 i aktiv tjänst, där hon under annat befäl lyckades sänka ytterligare 13 fartyg, däribland några svenska.
Erich Topp överlevde sänkningen av U-57 och fick ett nytt kommando ombord på U-552 ”Der Rote Teufel”, en toppmodern Typ VIIC-ubåt. VIIC är den modell som de flesta tänker på när de numera tänker på tyska ubåtar, då en sådan figurerar i bland annat filmen Das Boot. Med Rote Teufel kom hans tio närmsta uppdrag att inrikta sig på attacker mot konvojer i Nordatlanten, där han sänkte 30 fartyg och försatte många andra ur stridbart skick.
Han sänkte bland annat USS Reuben James, det första amerikanska krigsfartyg som sjönk under andra världskriget, den 31 oktober 1941. Detta var givetvis fullt legitimt, då amerikanerna bistod Tysklands fiender materiellt vid den tidpunkten. Det skapade dock en del diplomatiska förvecklingar som användes som ett av många vapen av Roosevelt och Churchill för att dra med USA i kriget mot det fria Tyskland.
Topp sänkte även med däckkanonen ångaren David H. Atwater utanför Virginia följande år, vilket sentida skribenter upphöjt till en ”värre” diplomatisk kontrovers. Man påstod bland annat att U-552 öppnat eld mot amerikanska sjömän i livbåtar, vilket i sentida undersökningar visat sig vara falskt. Hela fartyget fattade eld och ingen livbåt sattes någonsin i vattnet på grund av den våldsamma eldsvådan.
I oktober 1942 blev han befälhavare för den 27:e Ubåtsflottiljen i Gotenhafen, dagens Gdynja, Polen. Där introducerade han den nya ubåtstypen Typ XXI Elektroboot i aktiv tjänstgöring och skrev även stridsmanualen för densamma. XXI var den första ubåten i världen som var gjord för att verka mestadels under ytan och endast gå upp ibland. De andra ubåtarna vid den här tidpunkten navigerade nära ytan med hjälp av periskop eller ovan ytan.
Strax innan krigsslutet tog han befäl över U-2513, en av de nya XXI-ubåtarna och begav sig till Norge där man hoppades att de hundratusentals soldaterna i landet skulle fortsätta kampen. Nederlaget var dock ett faktum och Erich Topp samt hans besättning kapitulerade den 8 maj 1945 i norska Horten, nästan en vecka efter de blodiga slutstriderna i Berlin. Efter kriget satt han i ett norskt fångläger i Kragerog, medan U-2513 beslagtogs av den amerikanska armén.
Under kriget blev Topp en av de högst dekorerade männen i den tyska flottan. Han erhöll bland annat ubåtsmärket med diamanter samt Riddarkorset av Järnkorset med eklöv och svärd (en av endast 28 sjömän som mottog denna förtjänstorden).
Topp var dock en av de som frigavs tidigt, då han troligtvis kunde hålla sin tunga i styr under ockupationen och ”denazifieringen”. Besluten att påbörja ett nytt liv, trots den tyska nationens nederlag började han den 4 juni 1946 studera arkitektur vid Hannovers tekniska universitet, där han tog sin ingenjörsexamen 1950. Värt att nämna är att han även var teknisk rådgivare vid skapandet av filmen Haie und kleine Fische, som utgavs 1957 och på svenska heter ”Hajar och småfisk”. Filmen handlar, som ni kanske förstår, om ubåtar.
1958 sökte han och fick återinträde i den tyska flottan, numera Bundesmarine. Från den 16 augusti tjänade han som stabschef för NATO:s militära kommitté i Washington DC. Den 1 oktober 1963 blev han stabschef för Bundesmarine och den 1 juli 1965 biträdande direktör för sjöpersonal vid försvarsministeriet. Samma år den 15 november befordrades Topp till flottiljamiral och samtidigt operationschef samt biträdande chef över Bundesmarine. Den 19 september blev Erich Topp befordrad till konteramiral och mottog Förbundsrepubliken Tysklands Förtjänstorden. Han gick i pension den 31 december 1969. Hans tid som rådgivare i NATO:s flotta porträtterades i filmen The Bedford Incident (1965), där namnet Erich Topp ersätts av ”kommendör Wolfgang Schrepke”.
Efter sin pension från flottan var han teknisk rådgivare vid HDW AG, ett tyskt skeppsvarv. Han passade även på att skriva sina memoarer, som publicerades 1992 med den engelska titeln ”The Odyssey of a U-Boat Commander: The Recollections of Erich Topp”. Under nästkommande år skrev han bland annat vad som kom att bli ett kapitel i dataspelet Silent Hunter II samt att en serie av intervjuer med honom finns med i samma spel. Erich Topp var även behjälplig med att identifiera vraket av en tysk ubåt (U-869) som hade sänkts utanför New Jerseys kust.
Erich Topp dog vid 91 års ålder i Süßen och efterlämnande två söner samt fem barnbarn. Han var utan tvekan en av de högst dekorerade tyska kämparna under andra världskriget. Då kommunismens efter kriget uppfattades som det stora hotet fortsatte Topp, liksom en del andra nationalsocialister, kampen mot kommunismen under Kalla Kriget – om än under sina forna fiender. Hans avfärd till Norge i slutet av kriget visar att han var en av de som trots alla motgångar var trogen fosterlandet in i det sista.