KRÖNIKA • Martin Saxlind kommenterar Sveriges bistånd till Ukraina och hur EU ökar stödet till kriget när övriga aktörer förbereder sig för fred.

I senaste avsnittet av Radio Nordfront pratade vi om den ökande fattigdomen i Sverige och jag kopplade den till Ukrainaslöseriet. Sverige har alltså 730 000 fattiga invånare. Samtidigt har våra politiker ivrigt stöttat det senaste EU-bidraget till Ukraina på 90 miljarder euro. Jag kallar det ett bidrag även om det säljs in som ett lån eftersom lånet bara kommer att betalas tillbaka om Ryssland förlorar kriget och därmed kan förmås att betala krigsskadestånd till Ukraina, något som framstår som väldigt långsökt sett till hur kriget har utvecklat sig.

Regeringen uppger själva följande om skulden som Sverige tar på sig ansvaret för: ”I dagsläget uppskattas Sveriges andel av garantin under 2026 till ca 3,48 procent, vilket motsvarar 3,1 miljarder euro.” Det blir cirka 31 miljarder kr. Delar man den summan på alla fattiga i Sverige så hade alla kunnat få en engångsbetalning på lite över 45 000 kr per person.

Sedan tidigare uppskattas Sveriges stöd till Ukraina till 128 miljarder kr. Slår man ihop den summan med de 31 miljarder som vi nu ska vara med och ”låna ut” landar det på runt 160 miljarder kr sammanlagt. Delar man den summan på antalet fattiga hade alla kunnat få nästan 220 000 kr per person! Och våra politiker pratar redan om att ”låna ut” mer pengar till Ukraina utöver allt som vi redan har gett bort.

Det här är således inga små och obetydliga summor vi talar om. Det är pengar som hade kunnat göra väldigt stor skillnad för fattiga svenskar. Ungdomar hade kunnat få in foten på bostadsmarknaden, barnfamiljer hade kunnat finansiera kläder och fritidsaktiviteter för sina barn som man annars inte hade haft råd med – och så vidare.

Invandringskritiker kan förstås med rätta invända att stora delar av de som räknas som fattiga i Sverige är invandrare. Borgerliga systemapologeter kan med lite mindre fog invända kring hur Sverige definierar fattigdom. Men faktum är ändå att det faktiskt finns många svenskar som verkligen är fattiga i olika utsträckning och mår väldigt dåligt av detta. Ur det perspektivet framstår det här pengaregnet över Ukraina som totalt förkastligt. Svenska staten ska sörja för svenska folkets välstånd, inte för att förlänga krig som vi inte vill bli indragna i.

Även om vi hade velat lägga oss i kriget i Ukraina så vore det mycket bättre att direkt investera de svenska skattepengarna i vår inhemska försvarsindustri och låta svenska företag producera vapen som kan säljas billigt eller skänkas bort, om vi nu prompt vill fortsätta att vara dumsnälla in absurdum. Då hade man i alla fall skapat jobb och stärkt landets militära kapacitet. Nu låter vi häxan Ursula von der Leyen, bimbon Kaja Kallas och skojaren Voldemort Zelenskyj agera mellanhänder för stora delar av vårt bistånd och det är inga händer jag litar på. Ukraina är, som vi såg förra året, ett genomkorrupt land och EU är sämst på allt förutom att göra Europa till tredje världen, både ekonomiskt och demografiskt.

Det handlar om vår framtid och våra pengar

Sveriges finansminister, Elisabeth Svantesson (M), gjorde förra veckan ett uppmärksammat uttalande. Hon sa då angående de kommande fyra åren:

Det är ju valår och många partier kommer att presentera sina reformer, men man ska också vara medveten om att en stor del av det reformutrymme som finns nästa mandatperiod redan är ianspråktaget. Det kommer att vara ett begränsat utrymme för ofinansierade vallöften. Det är viktigt för svenska folket att veta.

När politiker som annars under valår alltid lovar guld och gröna skogar säger att pengarna är slut, då är det förmodligen sant. Allt har förstås inte gått till Ukraina. Våra politiker är ju bra på att slösa pengar på annat också. Men den här typen av slöseri har uppenbarligen allvarliga konsekvenser för statsbudgeten och vår välfärd.

Varje gång våra politiker lättvindigt bränner tio nya miljarder på Ukraina eller något annat projekt som de tycker att vi – i egenskap av ”humanitär stormakt” – måste investera i får det i praktiken två konsekvenser:

1. Många tiotusentals skattebetalare får arbeta ett helt år för att den aktuella summan ska dras in till staten.
2. Andra investeringar som faktiskt hade gynnat vårt samhälle uteblir eftersom pengarna har slängts i sjön.

Jag är motsatsen till en libertarian, men det är just på grund av att jag är för en stark stat som jag tycker att det är viktigt att utgifter som staten drar på sig måste vara rimliga och hållbara. Annars undergräver det statens legitimitet.

Som medborgare måste man kunna lita på att staten vill ens bästa och att skattepengar används ansvarsfullt. I Sverige har det tyvärr länge varit tvärtom; därför är vi i den situation som vi nu befinner oss i med folkutbyte, havererande välfärd och en osäker ekonomisk framtid.

Även om pengar inte är allt är det något konkret och något vi som folk måste bli bättre på att hålla koll på. Om stat och media från början och på ett ärligt sätt hade redovisat invandringens kostnader och presenterat dessa för svenska folket hade vi förmodligen sagt nej till dårskapen i ett tidigt skede. Samma med biståndet till Ukraina. Om folk verkligen förstod hur mycket pengar vi investerar i kriget så hade inställningen nog förändrats. Både när det gäller invandringen och Ukraina har dock våra medier varit duktiga på att blanda bort korten genom en väldigt ensidig och moralistisk rapportering till förmån för massinvandring och ohejdat stöd till Ukraina.

Krigets slut

Kriget i Ukraina har idag pågått i exakt fyra år. Inledningsvis vann Ryssland mycket land genom överraskningsmomentet i deras angrepp, men man var inställda på en kortvarig konflikt och Ukraina kunde sedermera kontra med några framgångsrika motoffensiver. Över tid har dock Rysslands övertag i framför allt manskap resulterat i att de bitit sig fast i territorierna de gör anspråk på och sakta men säkert avancerar och ser ut att kunna uppnå sina mål militärt inom ett år. Det är den övergripande utvecklingen som inte går att förneka och det är därför Ukraina nu förhandlar om fred, för tiden är inte på den ukrainska sidan.

USA som tidigare stödde Ukraina har, som jag skrev förra året, börjat överge ukrainarna. Under Donald Trumps ledning har USA börjat positionera sig för att kunna profitera på krigets slut. Det har varit tal om att USA ska få rättigheter till ukrainska mineraltillgångar, att Ukraina ska återbetala biståndspengar till USA och att judeo-amerikanska storföretag som BlackRock ska vara en del i ”återuppbyggnaden” (läs: plundringen) av Ukraina efter kriget. I andra änden kan Trump lägga skulden för USA:s inblandning i kriget på tidigare amerikanska presidenter och sätta Vladimir Putin i tacksamhetsskuld till honom när han nu är pådrivande för att få ett slut på kriget. Trots att jag i stort ogillar Trump finns det här en rationalitet i hans agerande som kommer att gynna USA:s finanselit.

EU-ledarskapets reaktion har istället varit känslosam och irrationell. När USA börjar bromsa in sitt stöd till Ukraina (eftersom man har insett att kriget inte går att vinna), då trappar EU upp stödet i ren trots och fortsätter att kasta våra skattepengar i sjön. EU-pengarna kan inte förändra krigets utgång eftersom det som avgör hur kriget går är industriell kapacitet och tillgång till manskap, vilket inte snabbt går att trolla fram bara för att man ger Ukraina mer pengar. Det enda EU:s stöd uppnår är att Ukraina kan hålla ut längre, vilket kommer resultera i fler döda på båda sidor och även riskerar att öka de territoriella förlusterna eftersom Ryssland har övertaget och flyttar fram sina positioner. Konsekvensen blir också att vi till skillnad från USA kommer ha svårt att normalisera vår relation till Ryssland efter kriget. Eftersom vi är så moraliska och vårt stöd kan tas för givet av Ukraina kommer vi även att stå sist i kön för att få tillbaka pengar som lånats ut. Risken är snarare att EU kommer välkomna in ett bankrutt Ukraina i unionen och tvingas finansiera återuppbyggnaden av det som är kvar av landet, samtidigt som Nord Stream är förstört och vi bittert fortsätter att sanktionera Ryssland trots att EU lider av en energikris.

Ulf Kristersson och Tidöregeringen är inom EU entusiastiska anhängare av den här självskadepolitiken och rationaliserar det med att vi på något orwellianskt manér alltid har varit i krig med Ryssland och alltid kommer vara det. Och då är det rationellt och bekvämt att hålla det till ett proxykrig i Ukraina så länge som möjligt. Vissa nationalister som ser Ryssland som ett neobolsjevistiskt mongolimperium delar här världsbild med EU-globalisterna. När freden mellan Ukraina och Ryssland, som de här människorna säger sig frukta, väl kommer – då får vi också facit inom 5-10 år. Om inte Ryssland invaderar Baltikum, ockuperar Gotland eller kärnvapenbombar Polen har krigshetsarna haft fel och kostat Europa enorma summor pengar under dessa fyra år.

Jag säger inte att Ryssland är något moraliskt eller ideologiskt föredöme. Jag ifrågasätter bara den alarmistiska utgångspunkten att Ryssland ofrånkomligen kommer att attackera andra europeiska länder efter Ukrainakriget. För mig påminner också kriget mer om inbördeskrigen på Balkan än andra världskriget. Alltså att det finns etniska dimensioner i konflikten men att detta främst berör och angår de direkt inblandade folken samt att det inte är något ideologiskt motiverat storkrig som vi ser.

Att de antivita eliterna i Washington, Bryssel och Tel Aviv hatar Ryssland gör inte heller landet till Europas fiende. De flesta europeiska folken har i praktiken gjorts statslösa genom globalism och massinvandring och borde därför fokusera på att återta makten över sina egna länder istället för att likt feta sälar dumpatriotiskt klappa händerna åt våra politikers efterblivna och kostsamma utrikespolitiska äventyr. Ukrainakriget har likt Covid-pandemin blivit ett mediebrus som distraherar oss från det faktum att våra egna länder vanstyrs och att vår civilisation är sjuk. Jag välkomnar därför freden och hoppas att vi i Europa kan vända blicken inåt igen och ta tag i våra egna problem.