ANTIKVARISKT • Artikel från Nordisk Kamp, 1973. Skriven av Vera Oredsson.

Antikvariskt

Nordfront publicerar klockan 09:00 varje tisdag en antikvarisk artikel. Artiklarna är hämtade från äldre tidningar och skrifter. Syftet med publiceringarna är att digitalisera och bevara material som annars riskerar att falla i glömska, samt att berika våra läsare med en unik insyn i äldre tiders tankar och samhällsdebatt.

Sitter du på material som skulle lämpa sig för att publiceras i det här projektet? Kontakta då redaktionen@nordfront.se, gärna med en tydlig förklaring kring vad du vill att vi publicerar, varför och en färdigskannad kopia av materialet.

Där låg den, min första uniform, under julgranen. På barns vis provade jag den meddetsamma, ivrigt knäppte jag de vita knapparna som var försedda med JM-BDM och eklöv på den vita bomullsblusen och knäppte på den svarta yllekjolen. Den bruna korta jackan kändes mjuk. På vänstra ärmen satt en triangel i svart med broderat BERLIN-OST i vitt. Under den ett hakkors i svart på vit-röd botten. Året 1937 närmade sig sitt slut och 1938 skulle jag inskrivas i Hitlerjugends flickgrupp. Jag var stolt över denna milstolpe, 10 år, och man skulle tillhöra ”jungmädel” i ortsgruppen Thorn. (Thorn – det var ett lustigt sammanträffande, för min nationalsocialistiska bana i Tyskland skulle sluta i Thorn belägen i den s.k. korridoren). Varje distrikt erhöll ett namn efter en tysk historisk händelse. Jag minns namn som Verdun, Sedan m.fl.

GLÄDJENS UNIFORM

Min första uniform kallar jag för glädjens uniform. I den stod jag och jublade mot Mussolini och Hitler vid Il Duces besök i Berlin och när Hitler återvände från Italien.

Den finaste upplevelsen var maj 1938. Hela Olympiastadion i Berlin var fylld av glada, friska ungdomar. Solen sken, vimplarna fladdrade i den ljumma blåsten. Det var en underbar syn. Som krona på verket bildades ett GROSSDEUTSCHLAND runt stadion med våra bruna jackor, vi satt efter given nummerordning. Fältet in mellan de vita blusarna bildade bokstäverna.

Då och då skymtar väl läsarna bilden i någon dokumentärfilm som skall skildra den ”fruktansvärda nazitiden”. Jag kan försäkra, att jag inte känner minsta skuld utan enbart vemodsfull glädje och omätlig stolthet! – Känslan, JAG VAR MED DÄR! Denna glädje, detta jubel och tacksamhet över vår inträdande FÜHRER var så äkta, så naturlig. Varken hysteri eller uppiskad av några propagandamakare. Hitler själv blev så glatt överraskad, att han måste lägga om hela sitt förberedda tal. I denna glädje som mötte honom kunde han inte hålla ett varningstal om bolsjevismen eller andra fiender, han ville inte dra några moln över våra soliga hjärtan.

Vid mina besök i Sverige före kriget gick jag ofta under varma sommardagar i min gymnastikdräkt. Vitt linne med ett hakkors, broderat på röd-vit botten och svarta gymnastikbyxor. Jag fann inget märkvärdigt i detta och inte omgivningen heller. Kanske jag i min barnsliga naturlighet inte lade märke till något agg.

Vid en av mina promenader utanför Helsingborg fick jag stifta bekantskap med Lindholmsrörelsens Noridsk Ungdom för första gången.

Jag kom i närheten av ett tältläger och en man i blågul uniformering bad mig följa med till lägret där ungdomarna kunde ställa frågor om Hitlerjugend och hur man som barn uppfattade nationalsocialismen.

Jag satt i mitten och runt om satt de svenska ungdomarna. Jag minns nu inte vad som frågades eller vad jag svarade, men jag kommer ihåg den blanka enkronan jag fick som tack och att jag för den köpte choklad som jag stoppade i mig vid stranden av sundet.

Kanhända växte jag ur kjolen, eller byttes den mot nya vita blusar, men i den uniformen upplevde jag utflykter, hemaftnar, sång, sportevenemang och ”parader”.

En helt ny uppsättning erhöll jag vid min ungdomsinvigning, då jag från ”jungmädel” 14 år gick över till ”Bund Deutscher Mädel”. Knapparna kring kjollivet utbyttes mot livrem.

KAMPENS UNIFORM

Jag kallar denna för kampens uniform. Högtidligheten vid övergången var präglad av allvar. Vi befann oss i krig. I den uniformen stoppade vi strumpor till våra soldater. Framställde förbandsmaterial till våra sårade frontkämpar. Vi besökte dem på lasaretten. Vi plockade örter till mediciner, samlade skrot och papper till industrin. Vi arbetade på fälten hos bönderna. Efter de allierades terrorbombningar behövdes våra krafter till släckning, räddning av husgeråd, utspisning till de utbombade m.m. m.m.

Under evakueringen till den s.k. korridoren fick jag till uppgift att försöka införliva några polska flickor till Hitlerjugend. Jag ansågs särskilt passande för den uppgiften på grund av mitt svenska påbrå. Jag var s.a.s. lite utländsk och betraktades som neutral.

Men jag måste ju tänka på min yrkesutbildning och 1944 vinkade jag farväl till ”mina flickor” som stod på en landsortsstation utanför Bromberg, nu skulle jag börja vid NSV i Thorn. Nu fick den uniformen vila ett tag och togs enbart fram vid särskilda manifestationer anordnade av Hitlerjugend.

YRKESUNIFORMEN

Min tredje uniform kallar jag för yrkesuniformen. Jag började min elevtid hos bruna NSV, en social elitorganisation (Det fanns en blå också, som var mindre politisk) där jag skulle utbilda mig till nationalsocialistisk distriktssköterska. Elevuniformen bestod av brun klänning, vitt förkläde och brun lodenmantel med kapuschong. Vi skolades ideologiskt i rasfrågor, socialism, hygienvård, etiskt och höviskt uppträdande, matlagning, m.m. m.m.

Jag trivdes! Kamratskapet var något av det underbaraste man kunde uppleva. (Tyvärr hann jag bara börja utbildningen – tänk vilken nytta jag haft av en slutförd elevtid inte minst för NRP. Det sörjer jag verkligen över).

I denna uniform satt jag med mina kamrater och hörde det hemska radiomeddelandet, att Hitler utsatts för attentat. Vi bävade för våra liv. Vad skulle ske med oss??? Kaos och inbördeskrig? Bli avrättade och skändade av kommunistiska partisanerna? Hur lättade vi kände oss, när meddelandet kom om att attentatet hade misslyckats. Det kan inte beskrivas.

Så kom hösten 1944. Bolsjeviktrupperna närmade sig. Vår skolning tvingades minskas. Vi fick ut och kamouflera befästningar. Vi erhöll officiellt beröm för vårt arbete, och det moraliska stöd vi gav. Då vi fostrades exempellöst i en ideell folkhemsgemenskap, så var vårt uppträdande oförvitligt särskilt i sådana sammanhang. Med vår sång och genom vårt glada humör uppmuntrade vi ortsbefolkningen i kampen mot bolsjevismen. Vad sådan ideologisk övertygelse kan åstadkomma fick jag erfara. Om något arbete i någon del ej fick den fart som önskades, så sändes vi dit för att sporra kampandan. Det kunde gälla motvilliga polacker eller håglösa ortsbor som arbetade med grävningen.

”Sänd hit de glada bruna tomtarna”, hette det. (Aldrig såg jag någon piskande eller sparkande SS-man, som det säkert skulle framställas i ett dagens TV-program. Nej, därtill var de större psykologer. Vårt sprudlande humör och övertygelse smittade ofelbart av sig).

När vi samlades julen 1944 i vår smyckade skola där ljusen brann i solkorsformade(!) uppställningar och det festligt dukade bordet var översållat av kakor och annat gott, anade ingen av oss i våra nya bruna klänningar, att vi bara en månad senare skulle skingras. Att sagan om Tredje Riket skulle slås i spillror av onda feer. En del av mina kamrater skulle dö, alla skulle fly, jag skulle lämna mitt kära rike för gott. I min BDM-uniform upplevde jag flyktens helvete, det gavs inget annat val.

Hur gärna skulle vi istället tagit på oss hjälm och med vapen i hand försvarat de egenhändigt grävda ställningarna. Men så konservativ var ännu nationalsocialismen, att vi flickor inte fick lära oss hantera vapen. Nå, i min uniform hamnade jag först i Berlin. Min tillflykt blev där Svenska Kyrkan tillsammans med min mor och bror. På grund av dåvarande prästens hånfulla ord,”att han skulle hissa svenska flaggan och hälsa ryssarna välkomna”, begav jag mig ut på Berlins gator och hjälpte frivilligt till med barrikaduppsättningar. Jag upplever min vistelse i Svenska Kyrkan som något slags svek – än idag.

Vi transporterades vidare till Lübeck där vi samlades för transport till Sverige. I Lübeck väckte min bruna jacka med hakkorset ont blod. En svensk röda-kors-chaufför skrek och gapade, om att jag ögonblickligen skulle ta av jackan. Jag blev fullständigt överrumplad. Min jacka som jag var så stolt över. Jag trodde första ögonblicket att karln var rubbad. Detta var första gången jag mötte hatet mot nationalsocialismen.

Frukten av lögnerna och hetsen mot vår ideologi. Detta mitt elddop skulle följas av många, många fler.

När jag fann, att reaktionen hos de kringstående var den krypande reaktion, som sedermera efter 1945 varit tyskarnas underdånighet gentemot segermakterna, ilsknade jag till. Hela mitt inre kom i uppror. Jag försvarade Hitler och nationalsocialismen, som om det gällde att vinna ett val. Jag minns jag slutade med orden: ”Har jag burit denna jacka i medgångens år, i kampens tid, så bär jag den också i nederlagets ögonblick”. Chauffören hade nog inte väntat ett sådant mothugg. Han steg in i sin vita buss och körde iväg med en svordom.

Muttrande gick även det mjäkiga svensk-tyska flyktingpatrasket sin väg. På natten försvann min jacka, – jag hade en mor, som ville undvika mera bråk.

RÄDDNINGSPLANKAN MOT RESIGNATION

Ända till 1948 skulle det dröja innan en ny uniform kom in i mitt liv, Nordisk Ungdoms blå blus/skjorta med gul halsduk. Den uniformen skulle jag vilja kalla ”räddningsplankan mot resignation”.

Man drömde tillbaka, var inte lycklig, men ville inte ge upp. Några likasinnade ungdomar träffade man alltid på Markvardsgatan 5 i Stockholm. Vi vek och adresserade propagandatidningen SSS vill. Ibland dansade vi folkdans och berättade om olika händelser i rörelsens historia. Då och då gjorde vi utflykter, som förenades med propaganda-inslag såsom spridning av trycksaker i brevlådor och liknande. Men vi saknade stöd från de äldre SSS-medlemmarna (SSS = Svensk-Socialistisk Samling). Försiktigheten och rädslan hade satt sina spår bland dess representanter. Därför var klyftan för stor mellan dem och det mera djärva framtidstroende Nordisk Ungdom.

Den förenade styrkan mellan ungdom och partiledning är den absolut bästa för ett parti. Ungdomsrörelse och parti skall inte vara två begrepp utan ett. Därför är jag glad över att Nordiska Rikspartiets ledare ej är så hågad att bygga upp en separat ungdomsrörelse.

Vi inom Nordisk Ungdom ville göra så mycket. Affischera, klistra plakat, demonstrera, dela ut flygblad o.s.v., men alla förslag förkastades av SSS: ”Tiden var inte mogen bla, bla, bla”, ”Vi måste ta kampen taktiskt bla, bla, bla”…

Så tröttnade den ena ungdomen efter den andra på denna ”Götterdämmerungsstämning” (Undergångsstämning) som härskade.

Och efter ett intermezzo efter en propagandaarbetskväll på Markvardsgatan lade jag av denna uniform. Vi i Nordisk Ungdom brukade efteråt samlas på ett konditori ”Dalahästen” på Odengatan. (Vart har alla trevliga namn tagit vägen?). Det var varmt och kvavt i lokalen och mina begrepp om uniformsparagrafer dimmiga. Jag tog av den tjocka kappan och trädde glatt fram till kamraterna, som satt vid ett större bord bland andra gäster. Den dåvarande ungdomsledaren reste sig häftigt och skällde ut mig inför kamrater och andra gäster.

Med hög röst skrek han mot mig, att jag överträdde lagen m.m., och som hånfull slutkläm: ”Här ska ingen tyska komma och bära uniform!” Jag lämnade konditoriet kvickt och att jag var oändligt ledsen kan nog läsaren förstå. En diskret påpekan synes mig ha varit bättre på sin plats och de övriga gästerna uppfattade nog min uniform som harmlös scoutdräkt, före ungdomsledarens utbrott.

SOLKORSETS UNIFORM

Det skulle dröja många år innan jag satte på mig ny uniform. Det skulle dröja tills jag kom i kontakt med och fick arbeta för det parti som arbetar för den nationalsocialistiska ideologin icke styckevis och delat, utan fullt och helt, och som ser samhörigheten mellan alla nationalsocialister! Det av Göran Assar Oredsson år 1956 grundade Nordiska Rikspartiet. I den grå skjortan med den röda armbindeln med svarta solhjulet och den svarta halsduken känner jag mig pånyttfödd.

I den är jag sekreterare för Nordiska Rikspartiet, lägerkokerska, tolk m.m. Men plötsligt ringde en dag telefonen. Det var polisen: ”Fru Oredsson skall tillsammans med partiledaren infinna sig på polisstationen kl.13:00. Ni har blivit anmälda för överträdelse av lagen om uniformsförbud.”

Och en av årets första dagar 1973 lyste löpsedlarna över Sörmland: ”Strängnäsbor åtalade för nazistsymbol.” Dagens eko i radio, västkvartar, TV och rikspress var på alerten över ”överträdelsen”. Skall det bli en epilog på röda-kors-chaufförens mental-utbrott?