KRÖNIKA. Maria Larsson skriver om varför just du behövs för vårt folks överlevnad och att utan ditt engagemang så fattas en kamrat i kampen.

Ja, min vän. Du som delar mina åsikter om ett Sverige som är på väg att förvandlas till oigenkännlighet, inför allas våra ögon. Du, som ibland låter fingertopparna dansa fram över tangentbordet i en iver och övertygelse som du gärna vill dela med dig av till andra på sociala medier. Precis just du är värd att få låta ditt inre, sanna jag, fälla ut vingarna och äntligen ta höjd mot nya och verkligare vyer.

Även du som står i ett vägskäl. Du, som delvis vänt mig ryggen på grund av den sanning jag försökt förmedla, men som ändå känner att det börjat skava någonstans inuti ditt äkta jag. Till dig vill jag säga att du inte behöver hålla med mig om allt i sak, men ofta räcker faktiskt magkänslan, ryggradsreflexen och intuitionen hela vägen. Det har det gjort för många under väldigt lång tid nu.

Trots en maktelit som inte vill sitt folk väl, trots metoder såsom mörkläggning och ett väloljat propagandamaskineri, finns där många som ändå ständigt låter förnuftet vinna i den inre maktkamp som äger rum mellan infiltrerade hjärnceller och olydiga synapser. Astrid Lindgren lät sin karaktär Jonatan i Bröderna Lejonhjärta mynta uttrycket: ”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.” Jag har aldrig betraktat mig själv som en särskilt modig människa, även om jag säkert gjort modiga saker genom åren. Man ska också komma ihåg att bekvämlighet lätt blir människans bästa vän. Och i samma paket ligger skygglapparna. Dock valde jag en dag att kasta alla förbannade ursäkter överbord, kavla upp ärmarna och ta tag i mitt engagemang, på riktigt.

Självklart frestar det på inledningsvis den dagen man bestämmer sig för att gå från ord till handling, konstigt vore det annars. Men jag menar att man måste låta sig ledas av det som ligger naturlagarna närmast: Det vill säga, osjälvisk kärlek till sitt folk. Detta i kontrast mot den egoism som i dagens samhälle närmast är att betrakta som religion.

Annars, kanske man visserligen inte omedelbart förvandlas till lort, men i långa loppet kommer det att urholka ens stolthet, ryggraden kommer att krympa och så småningom riskera att falla samman. Vad för slags människa blir man då? Som partimedlem i Nordiska motståndsrörelsen är jag just nu en liten del i en större helhet. Dock inte obetydlig. Tvärtom. Jag vet att jag ensam aldrig kommer att kunna utföra några stordåd, men utan mig blir motståndet en person mindre. På varje demonstration, på varje aktivitet, på varje otrampad stig i kampen för vårt folks överlevnad, skulle det vara en person mindre. Så är det faktiskt. Därför måste du inse att utan dig, saknas någon. Det tycker jag är det stora miraklet i det lilla.

Utan dig saknas någon i vår kamp.

Ja, jag åkte till Göteborgsdemonstrationen, tillsammans med andra hjältar från norr. Bilresan var oändligt lång och krävde övernattning. Vänner och släkt förfasade sig över riskerna och hoten, men se här; jag är tillbaka och lever fortfarande. Särskilt kvinnor oroade sig över min säkerhet, även många nationellt sinnade. Men jag kan lugna alla med att säga att som kvinna behövde man aldrig känna sig rädd. Även när det ”hettade” till så kände jag tryggheten. Detta är nämligen en organisation som värnar om sina medlemmars säkerhet på riktigt, och jag kan som förstahandsvittne förmedla att de modiga männen tog sin uppgift på allra största allvar och med den äran!

Som kvinna behöver man inte vara rädd – så länge man är i rätt sällskap.

Nu kommer jag om två veckor att åka till Finland för att demonstrera även där. Nu gäller det återigen yttrandefriheten, vars existens ställts på sin spets. Nordiska motståndsrörelsen står på riktigt just nu inför hotet om att förbjudas i ett av våra grannländer. Oavsett hur långt man kommit i sin egen jakt på sanningen, så borde detta faktum resa varningsflagg inom varje sunt fungerande hjärna. Därför vill jag avsluta med att säga att du också bär en hjälte inom dig. Den är rakryggad, stolt och vill sitt folk väl. Låt den få tala till punkt. Lyssna och låt den leda dig rätt.

Saknade broder, syster och hjälte: Du är varmt välkommen in i folkgemenskapen.


  • Publicerad:
    2017-10-09 00:54