KRÖNIKA • Antivitheten är alltid implicit, totalitär, oärlig och odemokratisk. Frihetskamps Russleman skriver om varför pro-vit politisk organisering är helt legitimist och varför kontrollerad opposition är ett hot mot de vita folkens överlevnad.

Antivithet som ett koncept och socialt fenomen har stått i centrum för europeiska nationalister i flera decennier, men trots detta vill jag hävda att det har förblivit ett diffust koncept som även de flesta envisa och rasmedvetna nationalister, och till och med nationalsocialister, bara har en vag förståelse av. Detta har skapat en till största delen reaktiv ”jag känner igen det när jag ser det”-inställning till idén om rasism mot vita, vilket är långt ifrån idealt ur ett proaktivt, politiskt perspektiv.

Därför vill jag, som en ung man som växte upp i den mest intensiva antivita atmosfären världen någonsin har sett från början av 2010-talet och fram till nu, göra ett försök att utforma en formell och heltäckande förståelse av vad antivithet är, och hur det uttrycker sig.

Min definition är följande:

Antivithet är den politiska och rasrelaterade förtryckningen av vita genom (1) förtrycket av varje försök bland vita att organisera sig kollektivt för sina politiska intressen och rättigheter baserat på (2) en underliggande förståelse om att vita är fundamentalt moraliskt underlägsna som grupp, underbyggd av (3) en ensidig och reduktionistisk tolkning av vit/europeisk historia.

Medan rasism i sig själv är ett universellt fenomen vill jag hävda att anti-vit ideologi är enastående i hur genomgripande, universell och fanatisk den uttrycks i västerländska samhällen i dag. Det är dock viktigt att förstå nyanserna i hur den uttrycks.

Antivithet är implicit — sällan explicit

Jag vill hävda att det som gör antivithet så exceptionellt effektivt som en kontrollmekanism är att det alltid antas som ett underliggande fundamentalt premiss som aldrig granskas i sig självt. Ett klassiskt exempel är vit opposition mot massinvandring.

Trots att det finns otaliga exempel på helt rationella motiv bland vita i arbetarklassen och medelklassen att motsätta sig detta — från oro för effekterna detta kommer att ha på bostadspriser till social dumpning — så diskuteras detta i massmedia som om det per definition är illegitimt, utan någon undersökning av de underliggande premisserna.

Varje försök bland vita att utöva kollektiv politisk makt eller upprätthålla autonomi, ända ner till något så litet och obetydligt som ett försök att hålla ett enskilt grannskap vitt, även när det är fullständigt defensivt och reaktivt, kategoriseras som ett övergrepp mot andra grupper.

Det som gör antivithet så lömskt här är att dess implicita natur gör det enkelt för kontrollerad opposition, typiskt högervridna konservativa/populistiska partier, att skapa en illusion av att de representerar vita intressen utan att faktiskt göra det. Detta görs ofta genom användning av ”hundvisslor” (kodade politiska budskap riktade mot en viss publik, i detta fall vita), där vissa politiker framställer förtäckt rasistiska uttalanden för att ge vita intrycket att de i hemlighet står på deras sida, trots att dessa uttalanden aldrig följs upp av konkret politisk handling när tiden är inne.

Vidare kommer även de mest ytterligtgående högerpopulistiska partierna att acceptera den underliggande premissen att vit politisk organisering per definition är illegitimt genom att rama in sin motstånd mot antivithet via proxyfrågor som brottslighet, eller genom att föra fram personer av annan ras för att visa hur ”icke-rasistiska” de är.

Det bästa exemplet i vår tid är förstås Donald Trump, som 2016 förde en presidentkampanj baserad på ett implicit löfte om att ”göra Amerika vitt igen”. Ändå vore det svårt att hitta tillräckligt många exempel på att Donald Trump hänvisar till vita politiska intressen — inte ens tillräckligt för att räkna på tio fingrar sedan dess (jämfört med hundratals exempel på judiska/sionistiska intressen) — och jag tvivlar på att du kan hitta ett enda exempel på att han använt sin makt för att införa explicit pro-vit politik.

Som en konsekvens har de flesta vita i dag inte ens ett språk för att uttrycka sina politiska intressen med. Därför blir deras oro alltid kapad och omdirigerad av cyniska aktörer som den sionistiska, reaktionära högern. Dessa krafter har länge försökt koppla vita intressen till sionistisk imperialism, trots den massiva och objektiva skada detta har åsamkat Europa som en av de mest centrala drivkrafterna bakom destabiliseringen av Mellanöstern och de följande migrationsströmmarna.

Alltså måste varje genuin pro-vit organisation göra frågan om anti-vithet explicit genom att tvinga anti-vita aktörer att försvara sina handlingar utifrån deras underliggande premisser, samt fokusera sin strategi direkt på vita politiska intressen, snarare än indirekt via proxyfrågor som brottslighet och kulturfrågor.

Antivithet gör vita moraliskt underlägsna

Vit moralisk underlägsenhet utgör det grundläggande rationella bakom förtrycket av vit politisk organisering och självbestämmanderätt. Denna idé indoktrineras i vita från barndomen genom att varje form av vit maktanvändning i möte med andra folkslag framställs som omoralisk. Europeisk historia presenteras ur ett rent reduktionistiskt perspektiv där universella fenomen som slaveri anses vara mer omoraliskt när det utförs av vita.

Vidare särskiljer sig antivithet i hur skuld kollektiviseras universellt, jämfört med när medlemmar av andra raser uttrycker konventionell rasism. Även när objektivt rasdrivna brott begås mot vita – av personer med annan ras – så framförs aldrig ens en antydan om att detta kan vara en del av en större trend, utan läggs alltid på individen.

Inte ens större fall som det ökända Rotherham-fallet från Storbritannien där pakistanska män systematiskt utnyttjade vita brittiska flickor under flera decennier har någonsin lett till sådana diskussioner (i det här fallet kraftigt understött av den reaktionära högerns styrning av samtalet mot islam). Jämför detta med hur även de mildaste exemplen på att vita trampar icke-vita på tårna resulterar i andfådda krönikor i massmedia om hur vita som kollektiv måste skärpa sig. Jag har sett artiklar där invandrare oironiskt presenterar exempel på hur vita, på ett lite klumpigt sätt, frågat om deras ursprungsland som den ”outhärdliga rasismen” de utsätts för i vardagen.

Alltså: Vit rasism anses alltid vara universell, även när den uttrycks på individnivå. Den kollektiviseras. Detta verkar tillsammans med känslan av vit moralisk underlägsenhet, som indoktrineras i både vita och icke-vita genom hur vit kultur, historia och varje försök till vit självhävdelse framställs som destruktivt och illegitimt. Detta måste återigen alltid presenteras som ett underförstått antagande, eftersom att direkt hävda att vita som kollektiv är fundamentalt moraliskt underlägsna skulle möta för stort motstånd. Men det är det enda sättet att faktiskt rättfärdiga det unika förtrycket av varje försök till kollektiv vit organisering.

Antivitheten är totalitär

Totalitarism syftar på utsuddandet av gränsen mellan den offentliga och privata sfären i fråga om ideologi. Antivithet är allestädes närvarande i vårt moderna samhälle.

Otaliga statliga och privata initiativ arbetar ständigt för att främja ”rättigheterna” och de politiska intressena hos invandrargrupper och sexuella minoriteter, medan varje försök till ens indirekt pro-vit aktivism hänsynslöst undertrycks.

Varje homogent vitt område, även den mest obetydliga landsbygden, anses vara illegitimt per definition och förbättras genom introduktionen av andra raser. Går du längs gatorna i vilken europeisk stad som helst, kommer du att se otaliga exempel på reklam med icke-vita personer, långt innan du har gått hundra steg.

Varje TV-program med enbart vita deltagare anses per definition vara illegitimt, och att hitta ett historiskt europeiskt program eller en film där vita inte ersätts av icke-vita som en politisk markering har blivit regel snarare än undantag. Jag tvivlar inte på att graden av propaganda kring anti-vithet i väst idag är jämförbar med kommunismens främjande i Ryssland under den stalinistiska eran.

Antivitheten är dogmatisk

Anti-vit ideologi är fullständigt rigid och dogmatiskt upprätthållen. Dess centrala principer om bannlysningen av vit politisk organisering och vit moralisk underlägsenhet är aldrig föremål för diskussion eller skepticism.

Anti-vithet debatteras endast i termer av hur förtryckande och snabbt den ska genomföras. Det handlar enbart om hur hårt stöveln på vitas nackar ska pressas ner, aldrig om detta är moraliskt i sig. Motstånd behandlas antingen som kätteri, psykisk sjukdom eller illvilja. Den liknar mer religiös fanatism från 1100-talet än modern rationell tänkande baserad på empirism.

Antivitheten är oärlig

Antivithet, vanligtvis refererad till som ”antirasism” eller ”antifascism”, är fullständigt bedräglig i hur den framställer sig själv i samhället. Medan antirasism påstås endast skydda sårbara minoritetsgrupper, uttrycker den sig nästan alltid som ett aggressivt angrepp på vita.

I ett sammanhang där staten har begränsade resurser kan du inte dirigera resurser till en importerad och främmande population utan att samtidigt ta dessa från infödda vita som har lika stort behov av samma resurser. Du kan inte pressa in minoritetsgrupper i positioner som ger politiskt, ekonomiskt eller kulturellt inflytande utan att samtidigt pressa ut vita. För varje initiativ som ökar makten eller berikar en icke-vit invandrare (som aldrig behövt vara här från början), finns det en vit förlorare.

Detta gäller särskilt för vita längst ner på den socioekonomiska stegen som, till skillnad från icke-vita minoriteter, inte har några politiska initiativ eller aktivistgrupper som direkt representerar dem.

Anti-vithet är dessutom oärlig i hur den presenterar massinvandring som en ekonomisk nödvändighet. Det har blivit vardag att höra politiker och andra samhällseliter rapa ur sig moraliska aforismer utan förankring i empirisk verklighet om att ”mångfald är vår största styrka” och en importerad amerikaniserad förståelse av att det är invandrare som bygger våra länder. Detta trots att vi nu har tillgång till en mängd studier som gång på gång bekräftar att icke-vit invandring är en ekonomisk börda.

Till sist har vi den oärliga dekonstruktionen av vit identitet och den vita rasen som du ofta möter när du diskuterar dessa ämnen. Detta är uppenbar och grov lögnaktighet, eftersom det aldrig är något problem att definiera vad en vit person är när man talar om att det är ”alldeles för många vita män” i bolagsstyrelser eller liknande. Men när vita vill stå upp för sig själva, då är plötsligt vithet en odefinierbar ”social konstruktion”. Denna självmotsägelse är dock ännu ett aspekt av anti-vit ideologi som aldrig tematiseras.

Antivithet är klasskrig

Anti-vithet är fördelaktigt för en liten förrädarklass bland vita, medan det fullständigt undergräver den produktiva majoriteten av arbetarklassens och medelklassens vita, som berövas varje möjlighet att främja sina egna intressen direkt.

Massinvandring underminerar fackföreningarnas (traditionellt maktbasen för den vita arbetarklassen) förhandlingsutrymme gentemot storkapitalet, vilket förklarar varför storkapitalet universellt blir starkare och starkare ju mer heterogena vita samhällen blir. Sexuella minoriteter med litet intresse för reproduktion (och därmed inget intresse för vit kollektiv framtid) rekryteras som politiska fotsoldater, drivna av sin bitterhet mot den heteronormativa vita majoriteten.

Anti-vithet säkerställer att i ett politiskt rum där vänstern representerar icke-vita och sexuella minoriteter och högern den ekonomiska eliten, så har den produktiva majoriteten ingen politisk representation, och kan bara hoppas på att roffa åt sig smulor indirekt genom att haka på frågor som anti-islam och anti-brottslighet, eller rösta på vänstern i full vetskap om att de står bakom favoriserade minoritetsgrupper i kön till ekonomiska fördelar.

Samma vita förrädarklass som är fullständigt isolerad från de negativa effekterna av massinvandring (som brottslighet) och aktivt använder multikulturalism för att befästa sina egna maktpositioner uttrycker en pervers stolthet över att främja ”tolerans” som inte kostar dem något. Samtidigt demoniserar de förlorarna i detta system för att agera med rationellt egenintresse.

Antivitheten är odemokratisk

Demografisk transformation har varit ett beslut uppifrån och ner i alla vita länder. Den vita majoriteten har aldrig tillfrågats om sitt samtycke! Jag utmanar dig att hitta ett enda exempel i Europa eller utanför där vita röstade för detta i en folkomröstning, eller där ett politiskt parti vann ett tydligt mandat baserat på ett budskap om multikulturalism och massinvandring.

Istället har vi sett en gradvis process där tröskeln ständigt höjts – från arbetskraftsinvandrare som vi lovades bara skulle stanna en kort tid, till flyktingmigration som en ”moralisk nödvändighet” och till vår nuvarande kosmopolitiska och anti-vita politiska ordning där idén om att vita ska bli en minoritet i sina egna länder är en underförstådd självklarhet.

Anti-vithet kan inte diskuteras demokratiskt på grund av dess oärliga och implicita natur, och den skulle aldrig kunna vinna stöd bland majoriteten av vita om den presenterades utan försköning. Detta är förstås irrelevant för ideologiskt anti-vita eliter, eftersom åsikterna hos den vita majoriteten per definition inte har någon legitimitet.

Antivithet upprätthålls genom kontrollerad opposition

Anti-vithet är bara hållbart eftersom det vita sinnet, som rättmätigt och regelbundet bubblar upp, alltid oskadliggörs genom att dirigeras in på meningslösa sidospår där det till slut rinner ut. Europeiskt motstånd mot massinvandring omdirigeras till anti-islam och pro-sionism. Nigel Farage omdirigerade brittisk ilska mot folkutbyte till motstånd mot EU. Donald Trump tog den vita energin som bar honom till seger mot alla odds 2016 till det cirkusspektakel vi nu känner som MAGA, eller utspädd Reaganism.

Vit rasuppvakning styrs mot en tandlös, kristen identitet. Allt detta förstärker den implicita grundidén om att direkt, kollektivistisk vit politisk organisering per definition är illegitim.

Antivithet kan inte skiljas från judefrågan

Antivithet är ett efterkrigsfenomen och är direkt korrelerat med och kopplat till den judiska maktens uppgång och sionismen som den suveräna politiska beslutsfattaren i ”väst”. Även om jag inte har möjlighet att gå in på detta i detalj här, kan man peka direkt tillbaka på den judiske Franz Boas utveckling av begreppet kulturrelativism och hans förstörelse av darwinistisk rasbiologi som utgångspunkt för antivit ideologi.

Sedan kom den judiskdominerade Frankfurtskolan och den kritiska teorin som gav oss 1968-generationen, och slutligen de sionistiska krigen som den judiska neokonservatismen förde mot Mellanöstern – som den viktigaste drivkraften bakom den demografiska förändringen i Europa.

Man kan inte diskutera antivithet som ideologi utan att också diskutera den judiska frågan, och alla som försöker skapa en artificiell åtskillnad mellan de två gör sig skyldiga till kontrollerad opposition, medvetet eller omedvetet.

Slutsats

Vit kollektiv politisk organisering har en inneboende legitimitet, helt enkelt för att vita är folkgrupper med traditionella hemländer som kan hotas precis som alla andra, och måste kunna möta dessa på lika villkor och med samma rättigheter som andra folkgrupper. Antivithet är en unik form av rasism i det att den inte bara syftar till att göra vita politiskt maktlösa i sina egna hemländer, utan i slutändan att utrota vita genom demografisk ersättning.

Vi lever vid en vändpunkt i europeisk historia. Medan alla aspekter jag har beskrivit ovan gör antivithet till ett enormt effektivt kontrollsystem, kan vi se att det börjar spricka. En växande andel unga vita som är medvetna om att de inte har något investerat i framtiden för vår nuvarande antivita status quo och hur outhärdligt orättvis den är, i kombination med judisk hyckleri över folkmordet i Palestina, tänjer detta system till bristningsgränsen.

Den reaktionära högern måste gå allt längre retoriskt för att hålla vitt missnöje borta, och det är osäkert hur mycket längre de kan göra det utan att leverera konkreta politiska vinster för vita.

Inget av detta spelar dock någon roll så länge de som explicit eller implicit påstår sig främja vita politiska intressen fortsätter med samma misslyckade strategier som de har använt hittills. Att gömma sig bakom ombudsfrågor befäster den underliggande idén att vit politisk organisering är illegitim, även om hungern efter och medvetenheten om dess nödvändighet är större än någonsin tidigare.

Den oändliga cykeln av sammanbrott i vit solidaritet kan bara förändras när pro-vita aktivister håller varandra ansvariga för att inte göra kampen för rätten till vit politisk organisering explicit och kompromissa med judisk makt. Endast genom detta kan vi nå den kritiska massan av politiskt organiserade vita som systemet inte kommer att kunna ignorera eller krossa.

Ursprungligen publicerad på Frihetskamp.no.