Lördagen den elfte september, angreps aktivister från Svenska motståndsrörelsen efter en två timmar lång tidningsförsäljning i Eskilstuna. Detta var inte första gången Motståndsrörelsen attackerades vid en offentlig aktion. Angreppen till trots – aktivismen kommer att fortsätta!

Under lite drygt en månads tid, har de parlamentariska partierna drivit en successivt uppskruvad valkampanj. Snart sagt vart enda gathörn har antingen en valstuga eller ett valplakat. Det massmediala utbudet översvämmas av debatter, partiledarutfrågningar och opinionsundersökningar. Hela det demokratiska spektaklet kulminerar nu till helgen, när den allmänna valdagen infinner sig.

Men samtidigt som den välregisserade orgien i ”demokratiskt meningsutbyte” pågår för fullt, finns det en politisk kraft i Sverige som inte låter sig dras med. En kamporganisation vilken hängivet driver sitt propagandaarbete sju dagar i veckan, 365 dagar om året, och det oavsett om det är ett saliggörande valår. Denna till sin sak helt dedikerade kamporganisation, är nationalsocialistiska Svenska Motståndsrörelsen.

Till skillnad från många andra förment oppositionella alternativ, har Motståndsrörelsen aldrig hymlat om sina mål. Ett av dessa har varit att när som helst och var som helst, genomföra offentligt propagandaarbete. Målet kanske vid en första anblick synes tämligen enkelt, för på pappret ryms det inom svensk grundlag. Emellertid är inte alla politiska yttringar välkomna i demokratin Sveriges offentliga rum. Framförallt inte om det är revolutionärt och nationalsocialistiskt.

För att därför backa upp och säkerställa, att organisationen fritt skall kunna utöva sin grundlagsenliga yttrandefrihet, har organisationen sedan sin tillblivelse vara berett att tillgripa rätten till nödvärn. Vilseledda representanter för rättsväsendet, ociviliserade främlingar eller kvasirevolutionärer på vänsterkanten bemöts av Motståndsrörelsens på samma sätt – så fort de försöker hindra organisationens lagliga rätt till offentligt politiskt arbete.

Radikal gatuaktivism
Motståndsrörelsen beskriver sig själv som en nationalsocialistisk kamporganisation, som i dagsläget lägger sin tonvikt på utomparlamentariskt arbete. Det är på landets gator och torg som organisationen har valt att förlägga sitt ”parlament”. Det är direkt, öga mot öga med sina folkkamrater, som organisationens aktivister sprider budskapet om ett enat nationalsocialistiskt Norden.

Den propaganda som organisationens sprider, sprids målinriktat. Den riktar sig i nuläget inte främst till den breda massan, utan till det fåtal personer vilka krävs för att organisationen ska växa och förberedas för kommande kraftprov. Motståndsrörelsens ledare Klas Lund förklarar denna strategi med följande, viktiga ord:

”Det är nödvändigt i detta inledande stadium av kampen och under uppbyggandet av vår rörelse att föra ut en så radikal propaganda som möjligt. Dels därför att folket och den nationella rörelsen behöver radikaliseras, men också för att Motståndsrörelsen behöver skrämma bort de klentrogna och de fega från kampen. Det handlar alltså inte om att rekrytera så många som möjligt, utan först och främst om att rekrytera det fåtal som kan fylla ut leden inom organisationen. Att förse organisationen med en inre kärna av fanatiska aktivister som i sin tur i allt mer omfattande grad för ut det nationella budskapet till massan.”

Men genom sin radikala gatuaktivism för att nå organisationens framtida rekryter, uppnår Motståndsrörelsen också andar effekter. Genom sin blotta närvaro i offentligheten, blottläggs ibland allt det som Motståndsrörelsen bekämpar. När detta sker – när skränande hopar av främlingar hetsas fram av kommunister och polisens tydliga infantila arbetssätt exponeras inför allmänheten – får svensken se vad som väntar om inte en radikal omdaning av Sverige genomförs.

Ett exempel bland många
Sammandrabbningen med antagonisterna i Eskilstuna förra helgen, var ingen isolerad händelse. Genom åren har organisationens aktivister kunnat samla på sig en ansenlig katalog med erfarenheter över handgemäng med ideologiska motståndare. Men nu, under den senaste tiden, har organisationens taktik visat sig bära frukt.

Från att det nästan varit skrivet i sten, att var tidningsförsäljning i Stockholm eller i någon annan större stad skulle bli attackerad av den så kallade autonoma vänstern, har sammandrabbningarna med tiden minskat. Organisationens taktik, vilken som sagt ryms inom rätten till nödvärn, har alltså bevisat sig vara rätt inte enbart ur ett principiellt utan även strategiskt perspektiv. Aktivisten Patrik Dyrsch, redogjorde för saken i Nationellt Motstånd nummer 16/2008:

”Motståndsrörelsen är ingen pacifistisk organisation. Tvärtom. Vi är en nationalsocialistisk kamporganisation med allt vad det innebär. Men att vi, som våra motståndare så gärna vill få folk att tro, oprovocerat skulle angripa oskyldiga är lögn. Ibland måste vi bruka våld mot våra fiender och det är ingen hemlighet, men vi gör det enbart i självförsvar. Så enkelt är det.”

Även om lördagens aktivitet i Eskilstuna slutade i handgriplig ”kalabalik”, så måste detta ses som ett undantag från en trend. En trend för vilken Motståndsrörelsen målmedvetet har satt igång, och med tiden styrt genom sin offervilliga aktivistkader. Men, åter igen, ingenting är skrivet i sten. Lördagen den elfte september 2010 kan också vara vändpunkten.

Om händelsen förra helgen var ett trendbrott är ovisst. Vad som däremot är visst, är att Svenska motståndsrörelsens radikala aktivism på gator och torg kommer att fortsätta. Organisationen sätter sin egen agenda – inte dess antagonister!

  • Publicerad:
    2010-09-15 00:00