ANTIKVARISKT • Artikel från Den Svenske Folksocialisten, den 17 januari 1942. Skribenten är okänd.

Antikvariskt

Nordfront publicerar klockan 09:00 varje tisdag en antikvarisk artikel. Artiklarna är hämtade från äldre tidningar och skrifter. Syftet med publiceringarna är att digitalisera och bevara material som annars riskerar att falla i glömska, samt att berika våra läsare med en unik insyn i äldre tiders tankar och samhällsdebatt.

Sitter du på material som skulle lämpa sig för att publiceras i det här projektet? Kontakta då redaktionen@nordfront.se, gärna med en tydlig förklaring kring vad du vill att vi publicerar, varför och en färdigskannad kopia av materialet.

Efter Sveaborgarnas medlemsblad ”Sveaborg” nr 2 för i år återgiva vi följande artikel:

Få begrepp och tankesystem hava väl blivit mera misstolkade och missförstådda än ordet socialism. Från att i begynnelsen ha varit en eggande paroll, som skulle avse att sätta en värld i brand och skapa upptakten för en ny tidens ordning med arbete och bröd, framtid och lycka för förrådda och förtryckta folklager, har socialismen blivit ett teoretiskt-akademiskt läroämne, som allehanda politiska geschäftmakare begagnat sig av att skapa karriär antingen på partipolitikens slagfält eller i den akademiska talarstolen.

Socialismen har blivit ett ord utan innehåll och kommit att tjäna som mask för en politisk-ekonomisk ordning, som den tidigare avsett att bekämpa, samtidigt som ett demokratiskt-kapitalistiskt samhälles professorer och politiska så kallade specialister gjort allt för att söka analysera sönder detta uttryck för det arbetande och förtryckta folkets längtan och strävan. Många människor ha på högskolor och universitet, i studiecirklar och i enskilda studiekamrar studerat och läst socialismen under en följd av år, men huru många ha väl upplevat, känt och praktiskt lärt vad socialismen verkligen är? Och dock – kan ett socialistiskt samhälle skapas utan att man i hård kamp känt, lärt och upplevt socialismen?

Socialismen kommer av det latinska ordet ”societas”, vilket helt enkelt betyder kamratskap, och i detta begrepp ligger allt. Socialismen är kamratskapet i dess högsta politiska och sociala form, vare sig det nu gäller den enskilde kroppsarbetarens solidaritet med sin yrkesgrupp i det dagliga arbetet och i gemensamma löneaktioner eller det gäller att en enskild soldat skall uppoffra sig i det militära avgörandets hårda strider.

Socialismens ord kom att användas första gången under en tid, då ett gammalt och förruttnat samhällssystem till följd av den ekonomiska och industriella utvecklingen hade skapat fram nya samhällsklasser, som ställts utanför gemenskapen och då de arbetande och värdeskapande människorna ställts utanför det borgerliga samhället och istället för arbete, bröd och trygghet bjudits elände, nöd och fattigdom. Socialismens idé – med dess krav på uppoffring, trohet och kamratskap – blev därför den samlingsparoll, kring vilken arbetets människor samlade sig för att bryta kapitalismens slavok och skapa materiella livsbetingelser och social rättvisa. Socialismen blev därför kamratlig samhällsanda och solidaritet i den hårda kampen mot ekonomiska utsugare och förtryckare.

Många år av socialistisk kamp ha förrunnit. I mycket hava de ursprungliga materiella målen uppnåtts, viss ekonomisk trygghet, levnadsstandard och social säkerhet, men många rent faktiska uppgifter återstå ännu. Det visar sig genast vid en blick på beredskaps-Sverige. Vad värre är emellertid att den socialistiska andan, till största delen under intryck av den härskande demokratins och kapitalismens ledande män, tycks ha försvunnit. Få tänka idag på hemlandets väl och ve i Sverige. Kamratskapet vare sig i större eller mindre omfattning är idag mången gång av noll och intet värde. Penningdyrkan och jakt efter materiell lyx, åsidosättande av samhällssolidaritetens och det nationella kamratskapets enklaste krav regerar idag uppifrån och ned den svenska nationen. Exempel härpå äro överflödiga i den moraliska och ekonomiska kristidens Sverige.

Men likväl lever socialismen. Den är idag uttrycket för tron på det eviga Sveriges ära, bestånd och trohet. Tron därpå skapar gemenskap – den gemenskapen får aldrig brytas, aldrig saboteras! I ställningarna vid Hangö, i gruppens uppgifter och den enskilde soldatens förpliktelser mot sina kamrater ha vi upplevt socialismen som allmän princip, som bjudande lag. Det har blivit klart att socialismen ej är en ytlig lära om materiell behovstillfredsställelse eller ett intellektuellt trims trams utan en livsåskådning om social pliktuppfyllelse och uppoffring.

Socialismen måste upplevas i den mindre enheten, gruppen, gänget, företaget och familjen. Men den får ej stanna härvid, utan måste växa ut att omfatta den slutliga helheten – folket. De tidigare betingelserna hade skapat en klassocialism – det gällde att genom solidarisk och uppoffrande kamp frigöra de arbetande människorna ur kapitalismens övervälde. Denna företeelse var naturlig och tidsbunden. Idag hotar folkdöden, världsbolsjevismen och världskapitalismen det svenska folket som sådant. Svenska folket har att välja mellan liv och död. Sveaborg har valt det förra, det visar vår hittillsvarande insats. Vi veta att därför endast folksocialismen, folkkamratskapet, buret och framvuxet ur de gemensamma upplevelserna från fronterna av idag kan rädda det svenska folket och skapa ny svensk ära och storhet.