ANTIKVARISKT • Artikel från Sverige Fritt nr 5 1945. Skribent är Annie Åkerhielm.

Läkare säga stundom vid allvarliga sjukdomsfall, som mänskligt att döma icke synas kunna få mer än en utgång: Så länge det finns liv, finns det hopp. Fältherrar och statsmän kunde under sina fosterlands blodiga tvekamp med andra makter på samma sätt säga: Så länge det är krig, är det hopp. Liksom i det förra fallet kan åtminstone teoretiskt alltid ett omslag tänkas, en oförutsedd händelse inträffa, så länge vapnen tala. Freden är hopplösheten.

Låt vara att den för ena parten är förhoppningarnas uppfyllelse; för den andra är den deras död. Man vill kanske säga att den s.k. kompromissfreden utgör ett undantag. Men kompromiss betyder här remiss. Frågan lägges tills vidare oavgjord på historiens bord. När parterna har slickat sina sår tillräckligt länge och hämtat nya krafter, brakar det förr eller senare lös igen. Båda voro otillfredsställda. Det kan icke tänkas en lösning på en mellanfolklig tvistefråga, som verkligen tillfredsställer båda parter; kunde så ske, skulle det icke uppstå några krig.

Intet fredsslut har varit längre från kompromissfredens typ än det som nu förestår. Icke nog med att det blir en allierad segerfred; det blir för Tyskland en förintelsens fred. Ej ens till namnet kommer det att finnas ett Tyskland kvar.

Segerherrarna ha icke lämnat världen i okunnighet om sina avsikter; vi veta därför tämligen väl vad fredsdokumentet skall innehålla. Det enda som ännu är svävande är gränserna för ”de tre storas” respektive inflytelsesfärer. En stor, kanske största delen av Tyskland kommer att tilldelas antingen de allierade huvudmakterna själva eller deras vasallstater, vilket ungefärligen kan komma på ett ut. Resten skall uppdelas i småstater med rent illusorisk självständighet. Med ett ord – Tyskland försvinner, reellt och nominellt, ej blott ur makternas utan ur de fria staternas led.

Ryssland kommer att behärska allra största delen av Europas fastland. Det har ofta sagts i dessa dagar, och det torde bli så, tämligen oberoende av den demarkationslinje som tilläventyrs uppgjorts i Jalta eller annorstädes. Ty när sovjetstaten väl hunnit installera sig i Centraleuropa, komma alla de kringliggande staterna att explodera en efter annan, likt tidsinställda minor, och den väl förberedda ”folkets röst” kommer att kräva anslutning till Sovjetunionen.

Och i dem alla kommer bolsjeviseringen att omedelbart taga vid, som den redan gjort i de stater och landsdelar Ryssland faktiskt ockuperat. I Tyskland kommer det ledande skiktet att likvideras på mer eller mindre ohyggliga sätt, och den arbetsföra befolkningen massvis deporteras till det inre av Ryssland eller till Asien, i och för ett slavarbete, som blott är en långsam död genom svält, köld och överansträngning. Det är den fysiskt och intellektuellt minst värdefulla delen av folket, som får förmånen att stanna i hemlandet, kanske uppblandad genom en immigration av ryssar och innerasiater, i alla händelser bolsjeviserad till vanor och levnadsvillkor. Däremot torde det nog vara så, att Ryssland försöker rädda en del av Tysklands industri för att använda den för egen räkning.

I den tyska ytterzon, som eventuellt kvarlämnas åt det angloamerikanska inflytandet, kommer sannolikt det motsatta förfarandet att tillämpas. Tysklands industri skall förstöras för att icke kunna konkurrera med den angloamerikanska, landet skall förvandlas till ett agrarland, och den del av befolkningen, som jordbruket icke kan nära, skall svälta ihjäl. Englands huvudvapen i krig äro som bekant tre: förräderi, lögn och svält. I varje fall de två sistnämnda kunna lika väl användas, sedan fred är sluten, och komma också att användas. Den tyska befolkningen får vad av landets produkter som blir över, sedan ockupationsarméerna försörjts, och ingenting mer. Kan den inte leva på det, så får den dö. Mer än gärna.

Och från båda hållen skola j***r strömma över Tyskland. Tyska j***r och andra j***r – i svärmar likt Egyptens gräshoppor. De komma att med förkärlek användas av de allierade myndigheterna som överhetspersoner, skol- och högskolelärare och funktionärer av alla slag. De äro ju alldeles speciellt tjänliga till att plåga, förödmjuka och trakassera det besegrade folket, som skall hållas nere, fysiskt och moraliskt. De ägna sig utmärkt till att inpränta i den tyska ungdomen, att den tillhör en lägre ras, som enligt den gudomliga världsordningen aldrig får ha ett eget fosterland, aldrig får uppnå välstånd och alltid måste stå under andra, ”överlägsna” folks, i synnerhet j******s lydno. Och dessa skola med välbehag ta det land i besittning, de redan under Weimartiden trodde sig ha erövrat, och njuta hämndens hela vällust gentemot det folk, som ville själv bestämma i sitt eget fosterland – men naturligtvis ur j****k synpunkt lika litet hade rätt därtill som Kanaans urinvånare på sin tid hade rätt att äga sitt.

Under de sex fredsår, som förunnades honom, hann Adolf Hitler lägga grunderna till ett lyckorike för sitt folk. Huru skulle han ej mäktat utbygga och fullända det under de följande sex åren, om han ej tvingats att ägna dem åt krigets värv! Så vitt möjligt var fullföljdes det fredliga arbetet jämsides med kriget. Men ej nog med detta: hade lyckan intill slutet följt hans vapen – och mången gång tycktes ju segern gripbart nära – då skulle han kunnat skapat även ett enat och lyckligt Europa, mäktigt motstånd mot yttervärldens tryck. Dess medlemmar skulle icke ha behövt avstå mer av sin frihet än som alltid är av nöden för att åstadkomma en organisation. Nu sugas de skilda staterna in i de europafrämmande makternas inflytelsesfärer, och den sammanhållande centralmakten är borta. Hitlers Tyskland, som vi under dessa sex kampår följt genom lycka och olycka med beundran och hänförelse – det överlevde sin ledare knappt en vecka. Det är gripande och nästan svindelväckande att se, i vilken grad han var sitt rikes själ.

Tredje Riket dog – eller gick under jorden. Det är ännu svårt att säga vilket. Trots de massmord, den allmänna katynisering, som väntar det, trots den fysiska och intellektuella nivåsänkning det knappast kan undgå, är det möjligt att så mycket av det goda germanska arvet skall återstå, att ett nytt tyskt folk kan uppstå i det fördolda – och kanske en gång dana det fjärde riket. Då ha detta krigs alla offer och lidanden ej varit förgäves. Hjältesagan om Adolf Hitler och tyskarna, sådan den kommer att förtäljas i katakomberna, blir en god grund att bygga på.