KULTUR • Vägvisaren eller Ofelas är en norsk-samisk actionfilm från 1987. Den blev mycket populär när den kom och har nominerats till Oscars och vunnit många filmpriser. Den amerikanska versionen som kom 20 år senare blev kanske inte lika framgångsfull.

Filmen bygger på en samisk sägen om en grupp tjuder, ett folk från ett område kring Estland. Detta folk var enligt samerna ett slags stråtrövare som plundrade, brände ner byar och mördade allt i sin väg när de drog fram. Enligt sägnen tillfångatar tjuderna en same som de tvingar att bli deras vägvisare som ska leda rövarna till samebyn. Vägvisaren använder dock sin list och lyckas lura tjuderna upp på ett berg där de sedan ramlar ner och slår ihjäl sig. Det finns många liknande sägner om ryssar också och det sägs att det finns många klippor som färgats röda av tjuders och ryssars blod.

Vägvisaren är den första samiskspråkiga filmen som spelats in och även om den är väldigt enkel i sin uppbyggnad och utförande är det faktiskt en väldigt bra film. Man fattar fort tycke för den unga samen, Aigin, som filmen kretsar runt och tjuderna blir snabbt väldigt bra i sin roll som handlingens antagonister. I rollen som tjudernas ledare finner vi även en mindre isländsk kändis, Helgi Skúlason. Kanske mest känd för rollerna i Korpen Flyger-filmerna. Musiken i filmen lyfter även den upp stämningen mycket med sina samiska inslag. Givetvis kryddas handlingen med vissa andra samiska saker också som mytologi och annat som kanske hörde till vardagen för 1000 år sedan.

När filmen kom blev skaparen Nils Gaup fort en stor kändis. Filmen vann priser och spelade in runt en halv miljard norska kronor. Snart började erbjudanden komma från Hollywood och Gaud erbjöds att göra både Robocop och en James Bond-film. Han var involverad i den enormt dyra filmen Waterworld och har även gjort en western, inspelad i Norge givetvis. För tillfället arbetar han på en film som troligtvis kommer att handla om norska kolarbetare men det är oklart när den blir klar.

20 år senare slog Hollywood klorna i Gaups skapelse och släppte den amerikanska versionen, Pathfinder. Här är handlingen i stora drag samma som i den norska men med en del andra ändringar. Här är det vikingar som kommit till Nordamerika och tänker utplåna alla indianer innan de ska kolonisera landet. Vägvisaren i den här versionen är en viking som kommit ifrån sina nordiska släktingar och har blivit uppfostrad av indianer. Han spelas av Karl Urban och kallas Ghost. Redan här när vi ser en så stor kändis i huvudrollen börjar man ana vad som väntar. Filmens skapare Marcus Nispel skulle senare göra en Conan-film och det är nog mer därhän denna återinspelning lutar.

Vikingarna är gigantiska och fruktansvärt ondskefulla, alla är minst två meter långa, byggda som ladugårdsdörrar med en enorm aptit på våld och ond bråd död. Även här ser vi en skurkkändis som ledare, Clancy Brown, känd för bland annat rollen som skurken Kurgan i första Highlander-filmen.

Nispel har även gjort en del musikvideos vilket speglar av sig en del i den här filmen. Vikingarna hade även passat bra i en hårdrocksvideo och actionscenerna likaså. Här blir det mörkt och väldigt fartfyllt, även om filmen är 99 minuter är det inte många av dem som är långtråkiga eller actionlösa. Det kan kännas lite väl överdrivet med vikingarnas ondska men det gör sig ändå ganska bra i det stora hela, det här är ju inte något cineastiskt mästerverk direkt. Filmen floppade stort då den kom, troligtvis på grund av att den konkurrerade med filmen 300 under sin premiärhelg men DVD-försäljningen gick tydligen bättre.

Om man jämför dessa två klår originalet den amerikanska hårdrocksvarianten med råge. Det kan verka fånigt med en norsk-samisk actionfilm men jag blev faktiskt mycket överraskad när jag såg om den nu, nästan 30 år senare. I min ungdom låg mitt fokus närmare muskelknutten Conan Barbaren, Highlander och sådana fantasyfilmer men den här håller faktiskt väldigt hög kvalitet med ett förvånansvärt högt underhållningsvärde.

Vill man däremot ha något mer än mysig fjällaction med snö, renhudar och björkris kan man se den amerikanska versionen då man där bjuds på mer muskler, blod och rock n´roll. Jag vill kanske inte lyfta fram den lika mycket som den norsk-samiska men den var ändå smått underhållande på sitt amerikanska och överdådiga vis.