HISTORIA • Nordfront återpublicerar en artikel från Nordfront.dk som berör det historiska narrativet att Danmark ockuperades av Tyskland mellan 1940 och 1945.

Från den 9 april 1940 till den 5 maj 1945 berättar det gängse historiska narrativet att Danmark var ockuperat av det nationalsocialistiska Tyskland. Dock bör man bortse från efterkrigstidens antityska propaganda och istället se den så kallade ockupationen som ett beskyddande, samt många av efterkrigstidens påståenden som lögner.

Det är ett faktum att västmakterna med England i spetsen planerade att föra kriget in på danskt territorium, genom att under 1940 sända en stor flotta in på danskt farvatten för att öppna en ny front och därmed dra in de skandinaviska länderna i kriget.

Redan på den tiden var Danmarks politiker endast intresserade av ekonomisk och politisk självständighet, utan en tanke på faran med den judisk-bolsjevikiska terrorn och den folkmördande och ödeläggande judiska herrefolksideologin, som kom att forsa in över Europa och vilken Hitler tog upp kampen mot.

Danmarks neutralitetspolitik

Under åren som föregick andra världskriget fanns en grundläggande och bred politisk enighet i Danmark om att en dansk neutralitetspolitik, som skulle möjliggöra handel med alla krigsförande länder, var det ultimata målet. För man kunde se att Danmark under första världskriget med viss svårighet, men inte utan framgång, lyckades hålla sig utanför kriget mellan stormakterna.

En sådan neutralitetspolitik blev också möjlig när Hitler 1939 erbjöd Danmark en icke-aggressionspakt vilket säkrade Danmarks neutralitet och möjlighet till handel. England var förstås emot icke-aggressionspakten även om de sedan tidigare gjort klart för Danmark att de inte kunde eller ville komma till undsättning vid en tysk militär kränkning av den danska neutraliteten. Efter undertecknandet av pakten blev den brittiska viljan att ta på sig någon slags förpliktelse gentemot Danmark förstås inte större.

När kriget mellan Tyskland, Frankrike och England bröt ut 1939, till följd av västmakternas försök att blanda sig i Hitlers kamp för de europeiska folken, blev det väldigt svårt att hålla fast vid dansk neutralitet, då både brittiska angrepp och tyska försvarsaktioner kom att kränka danskt luftrum och vatten. Därmed blev den danska neutraliteten i praktiken en öppen inbjudan till stormakterna att köra över dem. Från brittisk sida handlade det om att man såg den danska neutraliteten som ett problem och något som tjänade Tyskland, blandat med en frustration över att Danmark – och för den skull även de övriga nordiska länderna – inte ville gå med på föreställningen om att britterna krigade för ”demokratiernas” skull.

Brittisk aggression

I slutet av mars 1940 flyttade det brittiska sjökriget mycket nära in på danskt territorialvatten. Storbritannien ville bromsa Hitlers kamp för ett fritt Europa genom att förhindra fortsatta tyska sjötransporter av norskt järnmalm från Narvik, vilket fick britterna att på allvar överväga att ockupera delar av Norge och tränga in i Östersjön.

Den första april 1940 sändes det från brittisk sida ett diplomatiskt meddelande till de skandinaviska länderna som varnade dem om att Storbritannien avsåg att stoppa de tyska malmtransporterna – även militärt.

Under mars och april 1940 mottogs ett stort antal rapporter av det danska utrikesministeriet från de danska ambassaderna i London och Berlin om ökad militär aktivitet hos de krigförande länderna. Det rådde inte längre någon tvekan om att det pågick en militär upptrappning, men ingen visste säkert vad konsekvensen av denna ökande militära aktivitet skulle bli.

Mycket pekade på att det inletts en kamp om att ta kontroll över Narvik med omnejd – för att säkra respektive förhindra fortsatta malmtransporter till Tyskland. I samband med detta blev det allt vanligare med spekulationer om en ockupation av hela eller delar av Norge – det kunde i princip handla om både en brittisk och tysk ockupation.

Den 4 april 1940 inkom följande diplomatiska skrivelse från Tyskland till det danska utrikesministeriet:

Det planeras en "aggression" mot Danmark, som kommer att ske under nästa vecka. Man kan förvänta sig ett hänsynslöst utplacerande av krigsmaterial.

Meddelandet sägs ha kommit från amiral Wilhelm Canaris, som i hemlighet agerade som en förrädare i den tyska armén och som fram till att han avslöjades 1945 både passivt och aktivt försökte sabotera den tyska krigslyckan.

Den 9 april 1940 var fredsockupationen av Danmark därmed en realitet och Danmark var nu under tyskt beskydd från en brittisk aggression.

Opråb, ett tyskt flygblad som författats på norska, meddelade följande den 9 april:

OPROP!
til Danmarks Soldater og Danmarks Folk!

Uten Grund og imot den tyske Regjerings og det tyske Folks oprigtige Ønske, om at leve i Fred og Venskab med det engelske og franske Folk, har Englands og Frankrigets Magthavere ifjor i September erklæret Tyskland Krigen. Deres Hensigt var og blir, efter Mulighet, at treffe Afgjørelser paa Krigsskuepladser som ligger mere afsides og derfor er mindre farlige for Frankriget og England, i det Haab, at det ikke vilde være mulig for Tyskland, at kunde optræde stærkt nok imot dem. Af denne Grund har England blandt andet stadig krænket Danmarks og Norges Nøitralitæt og deres territoriale Farvand.

Det forsøkte stadig at gjøre Skandinavien til Krigsskueplads. Da en yderlig Anledning ikke synes at være givet efter den russisk-finnske Fredsslutning, har man nu officielt erklæret og truet, ikke mere at taale den tyske Handelsflaates Seilads indenfor dansk Territorialfarvand ved Nordsjøen og i de norske Farvand. Man erklærte selv at vilde overta Politiopsigten der. Man har tilslut truffet alle Forberedelser for overraskende at ta Besiddelse af alle nødvendige Støtepunkter ved Norges Kyst.

Aarhundredes største Krigsdriver, den allerede i den første Verdenskrig til Ulykke for hele Menneskeheden arbeidende Churchill, uttalte det aapent, at han ikke var villig til at la sig holde tilbake af ”legale Afgjørelser eller nøitrale Rettigheder som staar paa Papirlapper.” Han har forberedt Slaget mot den danske og den norske Kyst. For nogen Dager siden er han blit utnævnt til foransvarlig Chef for hele den britiske Krigsføring. Den tyske Regjering har til nu overvaaket denne Mands Forholdsregler, men den kan ikke taale, at en ny Krigsskueplads nur blir skaffet efter de engelsk-franske Krigsdriveres Ønsker. Den danske og den norske Regjering har siden Maaneder hat Beskjed om disse Forsøk.

Likeledes er deres Holdning ingen Hemmelighed for den tyske Regjering. De er hverken villige eller istand til at kunne yde en virksom Motstand mot det engelske Indbrudd. Derfor har Tyskland besluttet at foregripe det engelske Angrep og med sine Magtmidler selv at overta Beskyttelsen av Danmarks og Norges Kongeriges Nøitralitæt og værne den saalænge Krigen varer.

Det er ikke den tyske Regjerings Hensigt at skaffe sig et Støttepunkt i Kampen mot England, den har udelukkende det Maal at forhindre at Skandinavien blir Slagmark for de engelske Krigsudvidelser.

Af denne Grund har stærke tyske Militærkræfter siden idag morges tat Besiddelse af de vigtigste militære Objekter i Danmark og Norge. Over disse Forholdsregler treffes der for Tiden Overenskomster mellem den tyske Riksregjering og den Kongelige Danske Regjering. Disse Overenskomster skal sikre at Kongeriget bestaar videre, at Hæren og Flaaten opretholdes, at det Danske Folks Frihet agtes og at dette Lands fremtidige Uafhængighed fuldt ut sikres.

Indtil disse Forhandlinger er afsluttet, maa der ventes at Hæren og Flaaten har Forstaaelse for dette, likeledes at Folket og alle kommunale Steder er fornuftige og har god Vilje, slik at de undlater enhver passiv eller aktiv Motstand. Den vilde være uten Nytte og bli brudt med alle Magtmidler. Alle militære og kommunale Steder anmodes derfor straks at opta Forbindelsen med de tyske Kommandører.

Folket opfordres til at fortsætte det daglige Arbeide og til at sørge for Rolighed og Orden!

For Landets Sikkerhed mot engelske Overgrep sørger fra nu af den tyske Hær og Flaate.

Den Tyske Kommandør

Kaupich

Danmark under tyskt beskydd

Danmark var inte ockuperat, Danmark var under tyskt beskydd. Danmark var autonomt, alltså självständigt, under åren 1940 – 1945. Det var dansk lag som gällde. Det var danska domstolar som dömde efter dansk lag. Det danska parlamentet var fullt fungerande och landet hade en dansk regering. Det var de danska ministrarna som hade kontroll över det danska riket. Eftersom det var krig verkade i perioder tysk krigsrätt, men detta gällde frågor rörande krigets lagar och inte de civila.

1941 hade den danska regeringen förstått situationens allvar och Hitlers kamp för ett fortsatt fritt Europa. I regeringsförklaringen den 26 juni 1941 står det:

Med det krig som nu brutit ut mellan Tyskland och Sovjetunionen har den stora krigsuppgörelsen i Europa nu inträtt i en ny fas som måste påkalla vår uppmärksamhet på ett ganska påtagligt vis, ty Tyskland har nu vänt sina vapen mot öst i en kamp mot en makt som under åratal har utgjort ett hot mot de nordiska staternas välfärd och fred.

Att fruktan i Norden för faran i öst inte var obefogad visade det angrepp som Sovjetunionen i slutet av 1939 företog mot Finland, där hjältemodigt försvar i en ojämlik kamp framkallade en våg av sympati här i landet för våra kämpande nordiska bröder. Det danska folket rörs av samma känslor nu, då kampen är återupptagen efter Rysslands förnyade angrepp på Finland, men denna gång för Finland inte sin kamp allena, utan tillsammans med andra europeiska länder kämpar man nu under Tysklands ledning för att bevara en samhällsordning i enlighet med europeisk kultur.

Det finns ett gemensamt europeiskt intresse i denna uppgörelse, vars utfall på ett avgörande sätt kommer att kunna bidra till att bevara Europas länder från inre samhällsupplösning.

Även dåtidens Berlingske Aftenavis hade förstått situationen och skrev den 28 juni 1941 i samband med en bolsjevikisk militär framryckning i Finland:

Med anledning av det nya angreppet på Nordens östra regioner är den nordiska opinionen positiv och vår solidaritet med det broderland, som har stått nordisk vakt mot den kommunistiska våldsstaten, kommer återigen att komma till uttryck i hjälp till det kämpande finska folket. Den danska regeringens uttalanden är ett varmt uttryck av denna solidaritet med Finland. Men den danska regeringen påpekar också med rätta det gemensamma europeiska intresset i denna uppgörelse, där kampen inte endast förs för en enskild stat, utan för Europa och europeisk kultur.

Det danska justitieministeriet såg också till att meddela att de danska frivilliga, Frikorpset, som kämpade på tysk sida, inte på något sätt skulle förolämpas:

Justitieministeriet kommer också å sina sida att lägga den största vikt vid att otrevliga situationer i närheten av de frivilligas uppehälle undviks. Man måste därför be herrarna om att vara noga uppmärksamma på att de frivilliga inte på något vis förolämpas.

Motstånd mot "ockupationen"

Motståndet mot den tyska så kallade ockupationen av Danmark var förvånansvärt lågt, nästan icke-existerande bland danskarna. Berättelser om de tyska soldaternas övergrepp, våld, våldtäkter och plundringar är ren antitysk propaganda, då det inte finns dokumenterat ett enda fall av något dylikt under de fem år som uppemot 260 000 tyska soldater befann sig i Danmark.

Däremot finns flera exempel på övergrepp och angrepp från brittisk sida mot Danmark, som den brittiska bombningen av Esbjerg redan 1939, och Shellhuset och Den Franske Skole så sent som i mars 1945. Även den så felaktigt högt prisade danska motståndsrörelsen var inget annat än brittiskt sabotage – eller terrorism.

I boken Danmark i Hitlers Haand kan man läsa en dialog mellan Sigfied Matlok, som är journalist, och Werner Best, tysk jurist, diplomat och riksbefullmäktigad i Danmark under ockupationen:

Siegfried Matlok:

Vid ockupationen av Danmark den 9 april 1940 gjordes det sporadiskt motstånd här och där. 1943 strandade samarbetspolitiken med regeringen Scavenius - särskilt på grund av motståndsrörelsen. Hur bedömer du motståndsrörelsen i Danmark och dess aktioner?

Werner Best:

Först och främst måste vi få klarhet i begreppen, nämligen att det inte fanns något motstånd bland befolkningen i de länder som besattes av tyska trupper under andra världskriget. Motstånd kan en befolkning endast göra när den hotas av plundringar, våldtäkter och andra våldshandlingar. Ett sådant berättigat motstånd fanns inte, för det förekom inga sådana våldshandlingar [från tysk sida]. Under andra världskriget använde den andra krigsförande makten - Storbritannien - en ny metod för att skada sin motståndare - Tyskland - genom att man skapade svårigheter för de tyska trupperna i de besatta länderna.

Den brittiska underrättelsetjänsten tränade - vilket framgått i många polisförhör - män man ansåg passande för uppgiften till att begå attacker innan man skickade dem till deras hemländer som var ockuperade av tyska trupper. Dessa uppdrag var inte av militär karaktär, eftersom de som delade ut uppgifterna visste att man på det här sättet inte kunde försvaga det tyska rikets stridsförmåga. Målet var därmed politiskt: Med hjälp av aktioner som väckte uppmärksamhet och spridning - sabotage och mord med mera - ville man provocera fram tyska reaktioner som kunde förgifta relationen mellan landets befolkning och ockupationsmakten och göra den samlade situationen svårare för Tyskland. Det var endast sina egna landsmän på de brittiska öarna i den brittiska kanalen, Jersey och andra öar - alltså det enda brittiska territorier som ockuperades av Tyskland - som britterna skonade denna upptrappning av våldet. Från brittisk sida skedde inte en enda antitysk handling och de kom inte heller någon tysk motåtgärd som man kunde beklaga sig över efter kriget. De från England utsända partisanerna - ett ord som blev alltmer utbrett efter kriget - fick inte något folkrättsligt skydd av det slag som efter krigets regler tillkommer så kallade frikårer och liknande, folk som uppträder i uniform eller med andra synliga kännetecken, öppet beväpnade etcetera. Man betraktade dem som enskilda individer som i strid med rådande lag angripit tyska trupper och de behandlades därefter och dömdes enligt krigslagstiftningen.

Tysk respekt för Danmark och danskarna

Att de påstådda tyska övergreppen mot Danmark och det danska folket är ondsint propaganda visas av de klara riktlinjer som gällde för tyska officerare i Danmark från och med den 9 april 1940:

Varje medlem av Krigsmakten må vara klar över att han inte kommit till ett fientligt land, utan att trupperna har ryckt in i Danmark för att beskydda landet och för att besörja befolkningens säkerhet.

Det må därför tagas hänsyn till följande:

1. Dansken har en stark nationalkänsla. Dessutom känner dansken sig tillhörande de skandinaviska folken. Alltså: Undgå allt som kan kränka hans nationella ära.

2. Dansken är frihetsälskande och självständig. Han avvisar tvång och underkastelse. Han har ingen förståelse för militär disciplin och auktoritet. Därför: Befall föga och skrik icke. Detta fyller honom med motvilja och är verkningslöst. Sakliga upplysningar och en överbevisande humoristisk ton kommer att uträtta mer. Onödig skarphet och förmynderi skadar självkänslan och bör undvikas.

3. Dansken är i besittning av mycket bondförnuft, en slughet som gränsar till ouppriktighet.

4. Dansken tänker ekonomisk. Hans intressen kretsar huvudsakligen kring materiella problem. Varje inskränkning i förnödenheter tar han särskilt hårt. Alltså: Undvik i största möjliga mån ingrepp i den personliga egendomsrätten. Att "förse sig", att "organisera", är strängt förbjudet.

5. Dansken uppskattar en trevlig och behaglig tillvaro. Han kan vinnas över med vänlighet, genom att man ger honom uppmärksamhet och bekräftar hans person.

6. De affärsinriktade människorna har en förkärlek för England. De avskyr kriget. Med få undantag har de ingen förståelse för det nationalsocialistiska Tysklands mål.

7. Det tyska språket förstås av många danskar.

"Befrielsen"?

Det måste stå var och en fritt att fortsatt krampaktigt hålla sig fast vid föreställningen om ett ockuperat Danmark och felaktigheten av en ”befrielse” av ett land som aldrig var ofritt. Allt detta är historia, men en blick på dagens Danmark borde väcka frågor till liv huruvida det ”befriade” Danmark verkligen är en sund tillvaro.

En tillvaro som domineras av en skrupellös kapitalistisk storfinans som lever av att förgöra alla och envar.

En tillvaro där alla indoktrineras i ett kulturmarxistiskt sätt att tänka och vara, från vaggan till graven, som verkar som ett folkmördande redskap till splittring och normalisering av destruktiva tendenser.

En tillvaro som i dagens mångkulturella samhälle präglas av otrygghet och en överhängande fara för raslig utrotning.

Det danska folket kanske kan övertalas till att känna sig befriat, men inget fritt folk accepterar nedbrytning och förintelse.

Ursprungligen publicerad på Nordfront.dk.