Endast genom att agera som våra förfäder kan vi väcka de breda folklagren och uppbringa den kraft som krävs för att ta tillbaka Norden. Det svenska folket och den nordiska rasen är i sitt naturliga tillstånd inte defensiv och undfallande, snarare offensiv och obeveklig.

”Skvadron efter skvadron, över 20 000 man ställde upp sig på en över två kilometer bred front. En kilometer därifrån gjorde karolinerna likadant – det som fanns kvar av dem. (…) Rehnskiöld blåste till anfall och i detta krigs sista anfall går nu 4 000 karoliner rakt mot 20 000 ryssar. (…) Man måste vara mycket modig för att göra vad karolinerna nu gjorde, att bara gå rakt fram mot en femdubbelt starkare fiende, mot sjuttio laddade kanoner. (…) De fortsatte trots att de första kanonkulorna skar sina glödande snitt rakt genom leden och blodet från sönderslitna kamrater stänkte över dem. (…) Kanonelden intensifierades, karolinernas led glesnade. Ändå fortsatte de framåt. Fanorna smattrade, vapnen och utrustning skramlade och klapprade. Den svenska hären var en anfallsmaskin, den var tränad för detta, att gå rakt framåt, även mot kanoner som spyr ut eldtungor och död mot dem.

Ännu hade svenskarna inte själva avlossat ett enda skott. De fortsatte rakt fram. Hela tiden föll kamrater rosslande, skrikande, svärande till marken. Framgången i det karolinska anfallet låg i själva rörelsen framåt. Varje man var en kugge i maskineriet som rullade framåt vad som än hände. När det var tvåhundra meter kvar sköt ryssarna inte bara vanliga kulor utan kartescher, hylsor fyllda med järnskrot, och druvhagel, tygpåsar fyllda med blykulor som i en druvklase. (…) Ändå gick de framåt. Nu var de så nära att de såg hur den första raden av ryssar gick ner på knä och de som stod bakom höjde musköterna. Tusentals gevär pekade mot svenskarna. Då gick karolinerna inte längre. De sprang mot fienden och de mynningsflammor som skulle komma att braka loss när som helst. På ungefär femtio meters håll sköt ryssarna, effekten blev förödande för de svenska leden. (…)

Då skrek Lewenhaupt: ”Fyr!” De bakre leden rusade fram och dubblerade de främre, musköterna på axeln och alla sköt. Men redan innan de sköt började den ryska sidan att svikta. Många drog sig bakåt inför denna mur av obevekliga människor som trotsade eld och död och bara gick rakt fram. (…)Då skotten kom flydde hela ryska regementen, de sprang på sina kamrater som stod bakom. Skaraborgs och Kalmars regementen var redan framme och högg in med värjorna. (…) I detta ögonblick kunde Poltava ha blivit ett nytt Narva. Om bara kavalleriet varit på plats. En kraftig kavallerichock just då skulle ha avgjort den svenska segern som var på lut. Men kavalleriet var fortfarande i oordning och för långt borta. Karolinerna sprang skrikande och huggande in i de ryska leden. Men de var för få.”

Segern vid Narva, målning av Gustaf Cederström

Ovan är hämtat från Herman Lindqvists populärhistoriska verk Historien om Sverige – Från istid till framtid. På grund av att det svenska kavalleriet gått vilse i mörkret under uppmarschen avgjorde ryssarnas numerär till slut striden.

I tider som dessa, då två miljoner rasfrämmande invandrare befinner sig i vårt land och genom sin blotta närvaro hotar att genetiskt förändra vår nordiska ras från det som vi genom årtusenden av naturligt urval formats till. Rasfrämmande invandrare som är kraftigt överrepresenterade inom grov brottslighet, som har tagit hit företeelser som gruppvåldtäkter, som rånar och våldtar tusentals svenskar varje år, som tar över hela stadsdelar och som kostar skattebetalarna många miljarder kronor per år. När det svenska och nordiska bespottas av våra politiska och massmediala makthavare. I tider då enskilda svenskar som faktiskt vill göra någonting åt situationen drabbas av defaitism då de ser hur undfallande och fegt det svenska folket som helhet beter sig gentemot dessa invandrare och då våra fienders övermakt ter sig så stor att allt motstånd verkar lönlöst. Ja i tider som dessa kan det vara på sin plats att stanna upp och fundera över vilka vi faktiskt är.

Vi är våra förfäder. De altruistiska svenska män (och givetvis de finska krigarna i karolinerhären) som beskrivs i texten ovan var inte några diffusa ”andra”. Det var VI som stred under Stora nordiska kriget, men för 300 år sedan. Den offervilja och viljestyrka som dessa män besatt och aktiverade när de försvarade Sverige under Stora nordiska kriget finns också i dagens svenska gener. Situationen kan som sagt synas hopplös, men potentialen finns där inom oss. Våra fiender är livrädda för den anda som, trots oddsen 5:1, fick flera av de ryska regementena vid Poltava att fly hals över huvud inför de annalkande karolinerna. Kan vi väcka den andan till liv igen så är segern snart vår.

Emigrationen till Nordamerika har visserligen urvattnat det biologiska överskiktet något i vår nation sedan karolinernas dagar. Men framförallt är vi idag bedövade av det moderna välfärdssamhället där kampen för tillvaron tillfälligt har satts ur spel. Och vi är uppfostrade av sinnessjuka kulturmarxister inom utbildningsväsendet och massmedier som lärt oss vansinniga saker som att alla människor är lika mycket värda, att raser inte existerar men att människor med vit hy ändå är ondare än andra, att våld är det värsta som finns oavsett situation och att kön mest är en social konstruktion. Vi står därför som kastrerade, självföraktande och rotlösa individer mot sammansvetsade främlingar med mer intakta naturliga instinkter som utmanar oss i kampen om tillvaron i vårt eget land.

Det finns de som av olika anledningar har kastat av sig internationalismen och blivit mer eller mindre nationella. Men dessa är få. För att ett bredare folkligt uppvaknande skall ske krävs att de nationella tar till sig våra förfäders anda och blir offensiva. Offensiva som den karolinska hären. Försvarsfraser som ”jag är inte rasist men…” eller etnopluralistiska tankesätt som ”om vi får ha våra länder ifred kan de få ha sina länder” är inte värdiga vår ras, och kommer därför inte heller att väcka vår ras. Naturligtvis finns det ingen som helst anledning för ett framtida fritt Norden att bedriva imperialism eller lägga sig i andra nationers inre angelägenheter, men det spelar ingen roll. Vi ska inte behöva ursäkta oss inför någon! Det är våra fiender som skall drivas i försvarställning, det är endast då de kan nedgöras. Det är våra fiender som skall haspla fram ”jag är inte antisvensk/antinordisk/antivit men…”, ”jag är inte emot åsiktsfrihet men…” och ”jag vill inte införa en världsregering men…”.

Den offensiva taktiken måste inte bara användas i debatterna utan även i den fysiska kampen på gatorna. Det är inte värdigt vår ras att under en nationell demonstration låta sig överösas med exempelvis glasflaskor, toalettborstar, knallskott och bengaler. Tanken är befängd att karolinerna från Poltava skulle ha gått en enda meter under sådana förhållanden utan att fullskaligt attackera svenskhatarna, detta oavsett hur många poliser det står emellan. ”Seger eller död!” hade de haft som motto när de tog sig an förrädarna och rasfrämlingarna, och de hade menat det.

Det är endast genom att agera som våra förfäder och statuera exempel i deras anda som vi kan aktivera de slumrande krafterna hos de breda folklagren av nordisk ras. Så uppvaknade svenskar (och övriga nordiska människor), var offensiva. Säg vad ni tycker och tänker till arbetskollegor, släkt, vänner, lärare och andra runt omkring er. Konfrontera aktiva mångkulturförespråkare genom att fråga ut dem om varför de vill utplåna vårt folk och vår ras, hur ”olämpligt” tillfället än är. Och visa eventuella främlingsgäng i ert område att inte alla svenskar nöjer sig med att knyta näven i fickan. Vi är inga undfallande fegisar, så som det ser ut idag. Vi är ättlingar till goterna, vikingarna, karolinerna och många andra som fått omvärlden att darra av skräck vid blotta omnämnandet! Detta gäller även de andra nordiska folken. Den nordiska rasen är en ras av krigare, så kliv upp ur skyttegravarna och avancera mot fienden!

Av: Jesper Olsson

• Publicerad:
  2012-09-19 20:54