Hoppa till huvudinnehållDJ Artificiell Intelligens – Golaren Gamov
2024-04-19 20:00
Hitler och Tredje riket
20 april 1889 • Denna dag föddes nationalsocialismens grundare i Braunau.
Varför alla människor inte är lika mycket värda
IDEOLOGI. “Alla människors lika värde” är nog den floskel som överanvänts mest under 2010-talet och anses utgöra ett argument, trots att ingen kan förklara vad det betyder i praktiken. Kristoffer Hugin försöker i denna artikel från Hugins Betraktelser ge två olika perspektiv som falsifierar begreppet.
Uttrycket “alla människors lika värde” används inom den politiska diskursen som svar på allt från att Sverige ska ha en stor och generös invandring från tredje världen till varför minoritetsgrupper ska få fördelar gentemot majoritetsgruppen. Dvs omvänd diskriminering eftersom den enes rättighet är den andres skyldighet. Men begreppet i sig har däremot ingen konkret betydelse och är dessutom falskt.
Släktskapsselektion
Ser man “alla människors lika värde” utifrån ett individperspektiv så vet alla instinktivt att ju mer närbesläktad en person är, desto högre värde har denne för mig. Mina barn är helt enkelt mer värda för mig än grannens barn eftersom de förstnämnda bär på mina gener. Grannen resonerar rimligtvis exakt likadant utifrån sitt eget perspektiv, vilket är helt naturligt. Man skyddar sin egen avkomma eftersom denna bär på ens genetiska arv, vilket är varför sunda människor inte offrar någon av sin egen familj för en total främling. Däremot kanske man skulle offra sitt liv för att rädda sina barn, vilket är rationellt utifrån både ett moraliskt och genetiskt perspektiv. Endast vänsterblivna hävdar motsatsen även om de själva hycklar och oftast har samma instinkt genom släktskapsselektion som alla andra.
Släktskapsselektion innebär i korta drag benägenheten att gynna gruppens reproduktiva framgång på bekostnad av ens egen dito, vilket innebär att det i särskilda situationer kan vara gynnsamt att göra en uppoffring för det kollektivt goda. Men vem vi är benägen att göra en uppoffring för varierar, och detta ofta beroende på släktskap.
Surikater används ofta för att illustrera hur släktskapsselektion kan fungera. Vid fara brukar en eller flera surikater ställa sig upp och ge ett varningsrop till resten av gruppen för att signalera att ett rovdjur är på ingång, vilket gör att den individ som varnar utsätter sig själv för risken att bli ett byte. Men om detta leder till att resten av gruppen överlever så är det ändå en genetiskt framgångsrik taktik, eftersom generna hos surikaten som offrade sig lever vidare hos resten av gruppen, medan om ingen varnar så skulle sannolikt fler falla offer för rovdjursattacker.
Alla människor har alltså olika värde för olika individer, och det värdet minskar oftast ju mindre närbesläktade man är med varandra. Det ska sägas att i Sverige har vi oftast ganska lösa släktband och vi kan ibland bry oss mer om våra vänner än om avlägsna släktingar. Men vänner är inte totala främlingar för varandra utan har oftast större genetiskt släktskap än med en slumpmässigt utvald person ur befolkningen. Samma samband gäller för äktenskap – makar är oftast mer närbesläktade än två slumpmässigt valda personer ur befolkningen (Rushton, 2009).
Så utifrån individperspektivet har alla med andra ord olika värde och detta blir oftast tydligt i situationer där man antingen måste slåss om resurser eller fördela resurser. Resurser är alltid begränsade vilket tvingar fram prioritering, vilket i de flesta fall leder till att man prioriterar dem som står en närmast. Nepotism och svågerpolitik är andra exempel på en form av släktskapsselektion där man gynnar släktskap framför kompetens, exempelvis.
Släktskapsselektion är även relevant för altruism då människor tenderar att vara mer altruistiska mot andra som är närbesläktade med oss själva (Glaser et al., 2000). Detta beroende på att altruism för närbesläktade individer gynnar våra genetiska intressen, medan altruism för alltför avlägset besläktade individer skadar våra genetiska intressen (Salter, 2002). Genetiska intressen beskrivs av Salter som andelen “främmande” gener som tillförs från genetiskt avlägsna individer, vilket gör att andelen av våra egna, familjära gener, minskar ju fler inslag av främmande gener som uppstår. Att vara altruistisk mot avlägset besläktade människor gynnar således deras genetiska intressen men skadar våra egna dito.
Således ligger det alltså i vår natur att vara naturligt altruistiska mot människor baserat på släktskap, men desto mindre så mot främlingar. Likaså gällande social tillit – vi är mer benägna att lita på närbesläktade människor än avlägset besläktade (Glaser et al., 2000), sannolikt beroende på att man instinktivt vet att om vi inte tillhör samma grupp så kommer bägge parter att prioritera sina egna gruppintressen. De allra flesta sunda människor värderar alltså andra människor olika beroende på släktskap.
Nyttan för kollektivet
Ett annat perspektiv som falsifierar “alla människors lika värde” berör vilken nytta individen gör för gruppen. Även här utgår jag ifrån ett evolutionärt perspektiv då människan är utvecklad för ett liv i små grupper där gruppens väl går före individens. En grupp är starkare än de enskilda individerna tillsammans, förutsatt att individerna i sig är starka. Med “starka” menar jag “adaptiva”, det vill säga väl anpassade för de utmaningar som omgivningen medför.
Vad detta innebär är att de mest adaptiva individerna medför störst nytta för kollektivet, vilket leder till att kollektivet blir starkt och överlevnadskraftigt. Tvärtom leder dåligt anpassade (svaga) individer till att kollektivet försvagas, vilket i så fall innebär att kollektivet måste bära den svagaste om denne inte klarar att stå på egna ben, metaforiskt menat. Men det kan även gälla i bokstavlig mening också. Givetvis försöker man hjälpa sina vänner eller familjemedlemmar i nöd, men säg att en liten grupp människor behöver utföra en uppgift, exempelvis jaga för att skaffa mat till stammen, men att en person brutit benet. Även om man som sagt bryr sig om sina vänner i nöd, så blir gruppens funktion försämrad när en skadad person måste bäras av de övriga. Det är ett faktum som inte går att komma ifrån, oavsett vilka moraliska värderingar man tillskriver det.
Således är människor olika värda för kollektivet beroende på hur mycket de bidrar med. Vissa människor är nettovinster för kollektivet, andra är nettokostnader. Sett utifrån detta, möjligen cyniska perspektiv, så är barn, sjuka och gamla kostnader för kollektivet eftersom de kräver mer resurser än de bidrar med. Men barn är nödvändiga och blir med tiden bidragande, sjuka blir förhoppningsvis friska medan de gamla förtjänar att bli omhändertagna då de har bidragit tidigare under sina liv.
Använder man ovanstående resonemang analogt på samhället så innebär det givetvis att ju fler människor som är dåligt anpassade, desto svagare blir samhället. Men genom “alla människors lika värde” så spelar det ingen roll om man inte bidrar till kollektivet – man är ju lika mycket värd ändå. Tills dessa blir för många och samhället inte längre kan bära dem, eller tills samhället inte längre ens kan bära sig självt.
Av samma orsak var det vanligt förr att man lämnade oönskade barn till “änglamakerskor”, vilket sannolikt antingen kunde bero på att föräldrarna inte hade resurserna att ta hand om ännu ett barn, eller att barnet fötts med uppenbara defekter. Detta förekommer även i modern tid genom fosterdiagnostik och aborter där vid upptäckt av exempelvis Downs syndrom ofta leder till en abort. Detta skulle vänstermänniskor kalla för ren nazism, men alla tänkande människor vet att allvarliga utvecklingsstörningar leder till att oerhört mycket resurser krävs av föräldrarna (vilka delvis avlastas av samhället genom omsorgen), men kan även leda till att övriga barn som är friska får mindre resurser av föräldrarna (eftersom resurser som sagt är begränsade). Strikt rationellt är det alltså fullt förståeligt varför man föredrar att ha friska och starka barn eftersom dessa på sikt blir en tillgång medan övriga blir en belastning. Det kan tyckas känslokallt att resonera på detta vis, men det är som sagt ett faktum från verkligheten som man inte kommer ifrån.
Dessutom uppkommer en paradox med “alla människors lika värde” som utgångspunkt. När flera olika grupper kräver resurser, exempelvis pensionärer och arbetslösa invandrare, vad eller vem ska då avgöra vem som har störst behov eller är mest förtjänt av resurserna? Resurser är som sagt begränsade och man kan oftast inte ge alla vad de vill ha. Och även om man kan det – borde man det? I dessa tider tenderar den som, likt en gökunge, skriker högt få mest uppmärksamhet och därför även mest resurser.
I slutändan i dessa tider, så är det ideologi som avgör vem som får mest, oavsett hur mycket man bidragit med till den kollektiva nyttan, och då tenderar pensionärerna att dra det kortaste strået eftersom det är kulturmarxistiska värderingar som styr över dagens omfördelningspolitik. Dessa värderingar tenderar att premiera främlingen framför släktingen medan den sunda inställningen är den rakt motsatta.
Sammanfattningsvis så går alltså uttrycket “alla människors lika värde” både emot människors instinktiva natur och hur naturen i övrigt fungerar, och det är ganska enkelt att avslöja. Det är helt enkelt en utopisk vision som helt ignorerar mänskligt släktskap och våra ansvar som individer gentemot kollektivet. Den enda situation jag kan komma på där “alla människors lika värde” skulle ha relevans vore i ett dystopiskt samhälle likt i Aldous Huxleys Brave New World eller i filmen Logan’s Run, där det inte existerar några familjerelationer, där resurser aldrig är begränsade och individuell vilja inte har någon större betydelse. En sådan värld vill åtminstone inte jag leva i.
/Kristoffer Hugin
Artikeln publicerades ursprungligen på Hugins Betraktelser 2020-09-17 och återpubliceras här med skribentens tillstånd.