ANTIKVARISKT • Artikel från Den Svenske Folksocialisten, den 25:e februari 1949. Skribenten är okänd.

Varför blir man svensksocialist?

Ja — varför? Det måste ju finnas en början liksom på allt annat här i världen. Varför är man kristen, muhammedan, neger eller kines? Allt har sin upprinnelse genom födseln. Man föds till det ena eller det andra, och man kan ingenting göra åt det. Har man tur, föds man till något stort och härligt. Har man det inte, så får man försöka göra det bästa möjliga av sitt liv.

En religion kanske man kan byta, om man anser att en annan trosbekännelse har mera att ge en. Man föds till en viss sorts religion och kan däråt göra varken från eller till. Men småningom under uppväxttiden bildar man sig en egen uppfattning om den eller den trosriktningen och somliga byter sedan religion som vi andra byter skjorta.

Även en politisk åskådning har någonting av religion över sig. Man påverkas visserligen av sin omgivning, men redan genom födelsen är man liksom ”beredd” för något särskilt, man har anlag för en viss åskådning. Man växer upp i ett hem, där nationalkänslan hålles högt; man får tidiga minnen av flaggans högtidliga hissande; man hör talas om gångna tiders svenskar och deras bedrifter — och så är fröet sått. En annan kanske får sina tidigaste intryck av andra faktorer — kanske inför åsynen av sociala missförhållanden eller händelser som tvinga till djup eftertanke. Snart kan man se skarpt markerade skillnader mellan olika åsiktsriktningar. Själv har jag vuxit upp i ett land, där gränserna gick skarpare än här. Jag har som en liten pojke på tio år sett mitt fosterlands fana trampas ned i smutsen av hånande pöbelhopar. Sedan dess har min åsikt stått fast!

Folk som trampar och spottar på den flagga du älskar, kan du aldrig i livet gilla. Jag skrev in mig i en fosterländsk förening, som hade just min älskade flagga som symbol. Efter ett halvår fick jag mitt första kok stryk för mina åsikters skull. Mera har man fått sen dess, men också gett en hel del tillbaka förstås! — Sedan kom man ut i livet, fick vänner, arbetskamrater och en hustru. Från många håll fick man höra, att man var en ”dåre” som kunde hålla ihop med de där ”landsförrädarna” som det hette. Hur kommer det sig, att man inte resignerade och gav upp — för fridens skull? Det måste tydligen finnas något som är starkare än allt stryk, hån och begabbelse! Det är den inre övertygelsen. — Jag skulle bli mig själv otrogen, om jag t.ex. köpte in mig för 5 kr. i Folkpartiet eller något liknande. Hos somliga partier har ”det nationella” bara blivit ett bihang, som tages fram vid högtidliga tillfällen och sedan packas ner igen — men för mig är det A och O, jag tycker det måste vara kärnan i en politisk rörelse.

Hos varje svensk finns nog innerst inne en känsla — även om han är för blyg att erkänna det — att Sverige ändå är det bästa och dess fana den vackraste här i världen. För inte länge sedan hörde vi om den där sjökaptenen på en fiskebåt, som ryssarna kvarhöll i polsk hamn. Han måste gå med på visitationer, bevakning av ryska soldater, trakasserier och förbud att skriva till sina anhöriga. Allt stod han ut med — men först när det blev fråga om att hala ner flaggan, så tog det eld! Det vägrade han att göra, flaggan skulle han försvara med knytnävarna, om så hade behövts!

Eller stå och se när Amerikabåtarna kommer hem med svensk-amerikaner, vilka länge trott att dollarlandet i väster skulle bli deras ”nya fosterland”. De kanske inte uttalat ett svenskt ord på årtionden och knappt haft en tanke på ”gamla Sweden”. Men så grips de plötsligt av en längtan, som de inte kan förklara, och som endast en hemresa kan kurera. Det är då de utbrister:

— Innan jag dör, måste jag hem till Sverige, ja kanske stannar jag där!

Kan då ett sådant agerande bortförklaras som ett utslag av sentimentalitet? Ånej, den andliga styrka som förutsätter denna typ av vägval hämtar sin näring från en djupt rotad andlig upplevelse kallad nationalkänsla. Lika lite kan man beskylla en sjöman – om denne så skulle kalla sig ”kommunist” – för sentimentalitet med hänvisning till den oöverträffade tillfredställelse hans råbarkade händer erfar, när de efter så lång tid till sjöss äntligen i en flaggstång av full läng får hissa fanan för den nation han älskar. Det lönar sig föga att förneka sin härkomst — man är dock född till svensk!

Väljen sanningen - Varer svenske!

Förr eller senare måste alla svenskar ställas inför kravet att slå vakt om sitt land och sin fana. Vi svensksocialister göra det som en självklar sak, för oss är det inget ”problem” och inget högt ställt krav. Det är för oss en naturlig plikt! Men just vi stämplas som förrädare och suspekta individer! Hur kan detta komma sig? Vem ha vi att tacka för det? Jo, just dessa herrar främlingar, som sitter med pressen och pengarna i sin hand och öser floder av smutslitteratur över landet. Herrar som säljer både sig och sina samveten åt den som betalar mest!

Är det inte skrattretande när man tänker på, att Den Svenske är förbjuden frukt på de militära mässarna — medan sådana alster som Ny Dag, Folket i Bild, Norrskensflamman, Cocktail, Alla Veckotidning m.fl. är välsignade med nådigt tillstånd?

Det är så sant som det är sagt: ingenting gör så ont som sanningen. Men den kanske gör ännu mer ont, om man får höra den försent! Tänk därför på att begagna varje tillfälle att sprida vår tidning och göra den känd — gör dagligen någonting för att förverkliga maningen Varer svenske!

Antikvariskt

Nordfront publicerar klockan 09:00 varje tisdag en antikvarisk artikel. Artiklarna är hämtade från äldre tidningar och skrifter. Syftet med publiceringarna är att digitalisera och bevara material som annars riskerar att falla i glömska, samt att berika våra läsare med en unik insyn i äldre tiders tankar och samhällsdebatt.

Sitter du på material som skulle lämpa sig för att publiceras i det här projektet? Kontakta då redaktionen@nordfront.se, gärna med en tydlig förklaring kring vad du vill att vi publicerar, varför och en färdigskannad kopia av materialet.

Till arkivet