KAMPEN. Robert Andersson resonerar i den här viktiga artikeln kring varför det är viktigt att kämpa idag även om det kan tyckas att allt är kört och inget spelar någon roll.

NMR_Logo_Ver.1

Sverige av idag kan som bäst liknas vid en långt gången alkoholist. En alkoholist som trots tidiga och ständiga varningar från familj och vänner fortsatt det hejdlösa supandet mot bättre vetande. Doktorn påpekar nu att de skador som alkoholisten åsamkat sig själv riskerar att leda till döden och att han står vid ett vägskäl: Spola kröken eller gå under. Alkoholisten hör vad doktorn säger, flinar snett och drar fram en flaska brännvin som han börjar svepa ur. Han spyr halvvägs men fortsätter därefter att dricka det sista ur flaskan. Därefter ställer han sig upp och vinglar iväg mot okänt mål.

Många av er som läser detta kan nog känna igen er i form av vännerna och familjen i exemplet ovan när ni försökt informera diverse PK-människor av varierande grad om sakernas tillstånd, utan att få gehör för era varningar och uppmaningar. Istället har ni säkert, liksom jag, stött på hårdnackat motstånd från de svenskar ni försökt bota från den mångkulturella psykosen. Vissa alkoholister inser inte att det de gör är skadligt utan låter istället bli att rannsaka sig själva då de innerst inne vet att om det visar sig att de har fel, så kommer någon form av existentiell kris att utlösas för dem. Detsamma kan sägas om många svenskar när det gäller den mångkulturella härdsmältan. Andra alkoholister vet att det de gör är skadligt men gör det likväl, mot bättre vetande. Detsamma kan sägas om våra journalister i gammelmedia samt alla andra som vet vad som händer men håller tyst på grund av feghet, girighet, en ambition att söndra och härska sitt värdfolk eller någon annan orsak.

Det finns även en tredje kategori: före detta alkoholister som nu har rehabiliterats. Antingen helt på egen hand eller med hjälp av andra. Detta är de svenskar som i någon mån vaknat upp och förstått vad som faktiskt sker i samhället. Även om de ofta knyter näven i fickan offentligt har de ofta en iver att hjälpa till att bota andra genom att opinionsbilda på internet och bland vänner och bekanta. Läkekonsten har de lärt sig via alternativa medier som Nordfront, Fria Tider, Avpixlat med flera. Så även om kvalitén på de medel folk botas med, och hur botade de blir, varierar så är det sammantaget ständigt fler som tröttnat på det mångkulturella helvete vi lever i.

Detta kan låta som att vi svenskar bara behöver lite mer tid på oss innan saker och ting vänder, men sanningen är en helt annan: Tiden håller på att rinna oss ur händerna. Folk vaknar alldeles för sakta och många vaknar till alldeles för lite och stannar där i tron om att de nu är ”upplysta” och vet allt. Sverigedemokrater, som är i linje med partiets ideologi och program, är ett bra exempel. Som alla vet så är SD:s föreslagna lösningar otillräckliga, och i flera fall rent dåliga. Det behövs betydligt mer radikala åtgärder för att rädda vår ras än några futtiga reformer inom systemet.

Med detta sagt så är det ingen hemlighet att radikalt nationella inte poppar upp som svampar ur jorden. Tillväxtkurvan för vår sort pekar definitivt mer upp än ner men takten detta sker i kan inte för någon radikal nationell vara tillfredsställande. Den massiva mur av lögner som en person måste bryta sig igenom för att förstå det radikala synsättet blir högre och bredare för var dag som går. Att saker och ting ser ut som de gör är därför inte speciellt förvånande.

Tyvärr finns det härvidlag en utbredd modstulenhet bland radikalt nationella, främst hos sådana som inte är aktivt engagerade i kampen i någon egentlig mån. Ni som känner igen er i denna beskrivning kan inte ha missat alla försök som gjorts för att få er mer engagerade. De av er som besökt Nordfront kan inte ha missat länken som säger ”Kampen behöver dig! Ansök redan idag!” till höger på hemsidan. Nu kanske ni tror att jag kommer skuldbelägga er för att ni trots er övertygelse inte väljer att engagera er, att jag kommer hålla ett brandtal om vikten av uppoffring för en större sak eller något liknande. Det kommer jag inte göra, för ni har redan hört allt det där. Därför kommer jag att sätta den nuvarande situationen i ett annat perspektiv. Låt mig börja med att ta upp några personliga erfarenheter kring detta.

Som radikalt nationell är det inte osannolikt att man umgås med andra radikalt nationella, organiserade som icke-organiserade. Den absolut vanligaste anledningen jag hör från icke-organiserade, på frågan om varför de inte är organiserade eller aktiva, är att det inte spelar någon roll. Den rådande uppfattningen här är att allt måste bli mycket värre innan det kan bli bättre. När tillståndet är illa nog kommer folket vakna och revolutionen inledas vilken kommer bringa oss segern. Att kämpa kan vi börja göra den dagen det börjar hetta till på allvar. Först då blir det meningsfullt på riktigt.

Det finns flera problem med ovanstående tankesätt. Att någon form av samhällskollaps kommer att komma är bara en tidsfråga, och således ett korrekt antagande. Dock kommer denna inte att te sig på det romantiserade sätt många föreställt sig. Det kommer inte komma en Dagen D, där allt plötsligt brakar loss och där vi med vapen i hand går man ur huse och gör upp med fienden en gång för alla. Där gjallarhornet blåser till attack i ett modernt Ragnarök. Dessa revolutionsromantiska feberfantasier måste vi genast lägga åt sidan. Snarare är det så att försämringarna kommer gradvis på ett sådant sätt att gemene svensk kommer att reagera med kraft långt efter det är för sent att rösta sig ur situationen och med stor sannolikhet efter att vi blivit en minoritet i vårt eget land. Här skulle många säga att allt är kört och att det är för sent, men även om detta värsta tänkbara scenario skulle inträffa eller om det sker innan så är ingenting för sent. Det är här frukterna av de radikalt nationella kämparnas kamp skördas. För att lättare kunna förstå varför vi måste kämpa även om saker och ting går åt helvete behöver vi lära oss en läxa från svunna tider.

Tyskarna vände nederlaget till en fördel
Efter nederlaget i Första världskriget tvingades Tyskland, som fick hela skulden för kriget, att skriva på det förnedrande Versailles-fördraget den 28 juni 1919 vilket bland annat tvingade landet att betala ett ofantligt stort krigsskadestånd. Det innebar också att armén, Reichswer, tvingades bantas ner till 100 000 man till den 20 mars 1920. Detta för att se till att Tyskland inte kunde bygga upp någon offensiv armé och utgöra ett hot.

Inom siffran 100 000 man fanns mer specifika restriktioner, bland annat det att antalet officerare inte fick överstiga 4000 man. Tyskarna skulle dock visa sig vara finurliga. Efter att den gamla tyska generalstaben tvingades lägga ner bildade generalöversten Hans von Seeckt i slutet av år 1919 en ny motsvarande organisation vid namn Truppenamt som fyllde en snarlik funktion. von Seeckt, som nu hade kontrollen över den tyska armén, började genast med att utarbeta en ny militär doktrin och reformera armén i syfte att göra den kompatibel med Versailles-fördraget.

Två veckor efter att den gamla generalstaben tvingades lägga ner startade von Seeckt ett program för att samla in och analysera erfarenheterna från Första världskriget och skapa en ny militär doktrin för Reichswer. Programmet bestod av 57 olika kommittéer som tillsammans skulle studera taktik, regleringar, utrustning och doktrin. Programmet behandlade alla möjliga frågor, till exempel truppmoral, militär rättvisa och hur man bäst korsade floder. Man vred och vände på varje sten och analyserade flitigt för att komma fram till de bästa tänkbara lösningarna. Resultatet av detta arbete stod klart 1923, främst i form av en mängd manualer.

Hans von Seeckt med tyska officerare 1925.

Hans von Seeckt med tyska officerare 1925.

Efter att manualerna tagits i bruk var det dags att omsätta dem i praktiken. Armén omformades nu för att möta Versailles-fördragets krav och den nya militärdoktrin som tagits fram. Många intressanta detaljer kan härvid nämnas, men den huvudsakliga utkomsten av denna nya doktrin var att man ställde om till ”rörelsekrigsföring”, det vill säga att stort fokus lades på dynamik, anpassningsbarhet och rörelse. Den välkända Blitzkrieg-taktiken är exempelvis ett direkt resultat av detta.

Mest intressant är dock vad man gjorde med truppsammansättningen. Som tidigare nämnt fanns det ett tak på 100 000 soldater totalt varav endast 4000 av dessa fick bestå av officerare. Men, det fanns inget tak på hur många underofficerare som var tillåtna! Med anledning av detta utbildades ett stort antal sådana och redan 1922 bestod hälften (!) av den då 72 000 man starka armén av välutbildade underofficerare. Med tanke på det begränsade antalet soldater som tilläts var följaktligen de soldater som fanns av hög kvalitet. Versailles-fördragets restriktioner vändes på dessa sätt till fördelar.

Detta fick två effekter. Efter NSDAP:s maktövertagande skrotades som bekant Versailles-fördraget och armén kunde expandera fritt igen. Nu kunde frukterna från tidigare arbete skördas. När massorna av soldater strömmade till fanns redan välutbildat befäl som kunde leda dem, och gällande alla underofficerare kunde dessa enkelt befordras. Dessutom hade den nya militärdoktrinen lett till en ny tradition av bättre ledarskap, ansvarskänsla och förmåga bland personal under officersranken. Detta var nödvändigt för den nya rörelsekrigsföringen som fördelade ansvar ner i hierarkin. Istället för att vänta på order från högkvarteret fungerade nu befälen vid fronten självständigt och kunde fatta snabba, flexibla och innovativa beslut på egen hand. Detta motverkade statiskhet och ledde till ett mycket mer dynamiskt sätt att strida på.

Vi är vår tids Truppenamt
Sakernas tillstånd är idag värre än någonsin och det blir bokstavligt talat värre för varje dag. Om detta ska jag inte orda om, för jag antar att alla redan är hyfsat insatta i vilket läge vi befinner oss i. Många defaitistiska röster ekar bland våra folkkamrater som ser sig omkring och högljutt proklamerar att allt är kört nu. Om hur de skrapar ihop pengar för att fly till ett, än så länge, lite vitare land i den naiva tron att den bistra verkligheten inte kommer att hinna ikapp dem. Men det kommer den, för vi kan inte fly någonstans längre. Där vi står idag är den plats vi ska utkämpa vår strid. Så varför spelar det då någon roll vad vi gör idag när allt ser ut som det gör? Läs vidare så får du svaret!

Den situation vi befinner oss i idag kan i stora drag liknas vid den som Tyskland befann sig i efter Första världskriget. Främmande makter och intressen har vårt folk och vårt land i ett järngrepp. För det första så har vi en naturlig begränsning med tanke på hur få svenskar det är som har förstått situationens allvar, och hur få det är som aktivt väljer att kämpa i någon mån. För det andra har vi likt Tyskland vissa formella begränsningar på oss som begränsar vårt handlingsutrymme, där lagen om hets mot folkgrupp och lagen om förbud mot paramilitär verksamhet får stå som två framstående exempel. Med tanke på detta spelar det vi gör idag, vi som verkligen vaknat, en avgörande roll för vår förmåga att i framtiden hantera kraschen när den väl kommer.

föredrag kamp 1

Det är nämligen idag, här och nu, som vår strid står om vi ska vara kapabla att hantera massorna av vårt folk som kommer att behöva organiseras och ledas den dagen det inte går att blunda längre. Den dagen där svensken av ren självbevarelsedrift tvingas resa sig upp och ta ställning. Den dagen måste vi stå redo med den kunskap och erfarenhet som krävs för att leda och hantera massorna rätt. Det är då vi radikalt nationella kommer att skörda frukterna av det slit vi lägger ner här idag.

Precis som i mellankrigstidens Tyskland så kräver motståndet organisering på något plan. Organisering som samlar individer och formar dem till en radikal spjutspets, samtidigt som de skolas och utbildas på alla tänkbara plan. För mig är Motståndsrörelsen den radikala spjutspets som fyller denna funktion. Sedan jag gick med i organisationen har jag funnit min roll och specialiserat mig inom mitt område och jag själv ser det som att jag utvecklats från menig till underofficerare. Detta hade inte varit möjligt utan gott ledarskap som sätter pris på utveckling och strategisk framförsyn. Man kan säga att för mig så är Motståndsrörelsens ledning motsvarigheten till Tysklands generalstab som organiserar motståndet i denna svåra tid där vi måste förädla de aktiva kämpar som finns, så mycket det bara går. Med tanke på vårt relativt ringa antal är detta av yttersta vikt. Detta är varför jag valt att vara en del av det organiserade motståndet.

För er som av olika anledningar inte vill organisera er alls, eller som inte vill göra det ännu, gäller naturligtvis samma principer. Även ni måste utbilda er, specialisera er inom något område, bedriva propaganda bland vänner och bekanta eller via internet, aktivera soffliggare, skaffa makt, bygga upp nätverk, tillskansa er kapital och egendom och företag, för att bara nämna några exempel. Eftersom ni har det radikala synsättet är det av största vikt att ni utvecklar er själva till att bli så kapabla individer som möjligt. Kan vi radikalt nationellt sinnade, organiserade som icke-organiserade, stå rustade redan innan det börjar hetta till kommer vi också vara kapabla att ta oss an utmaningarna. Vi kommer även att ha lättare att väcka och aktivera folk på vägen.

Slutligen borde det nu stå klart för alla som läser detta att vi verkligen är vår tids Truppenamt. Det är nu vi rustar upp inom de ramar vi har kring oss idag och förbereder oss för den urladdning som komma skall. Passivitetens tid är härmed förbi. Nu är det bara en sak som gäller: Oförtruten kamp eller undergång. Jag hoppas att du väljer det förstnämnda.


  • Publicerad:
    2015-11-06 19:10