MUSIK. Nordfront presenterar denna vecka låten In My Kingdom Cold med det norska blackmetalbandet Immortal, från albumet Sons of Northern Darkness som släpptes 2002.

Med anledning av årets köldrekord i Vilhelmina tänkte jag att vi skulle ta tillfället i akt och bejaka kylan och mörkret men samtidigt kanske få upp lite värme på kuppen. Ty denna veckas låt passar ypperligt till morgongymnastiken, ja, den går nästan att dansa till.

Immortal är ett av få blackmetalband vars texter INTE är religiösa/anti-religiösa eller handlar om satanism. Istället har man inspirerats av is, kyla, snö, mörka skogar och dimmiga vinterlandskap. Lite som ”Hej mitt vinterland”, fast tvärtom.

Immortals skiva Battles in the North.

Bandet bildades 1991 i Bergen, Norge, av basisten/sångaren Abbath Doom Occulta (Olve Eikemo) och gitarristen Demonaz Doom Occulta (Harald Nævdal), trummisar har dom haft fler än jag orkar räkna upp här. Som kuriosa kan nämnas att Varg Vikernes spelat gitarr i Abbaths gamla band Old Funeral. Musiken på Immortals tidiga demos är inte blackmetal, utan dödsmetall inspirerad av Morbid Angel och Possessed.

Med tiden blev musiken allt mer influerad av Bathory och Celtic Frost så när debut-EP:n ”Immortal” släpptes hade man gått över till ett renodlat blackmetal-sound. Från och med femte albumet har man dessutom inkorporerat element av tysk thrashmetal. Abbath slutade i Immortal 2015 för att starta sitt eget band, under eget namn. Jag såg dem faktiskt live 2017, en varm sommardag på Metaldays i Slovenien och Abbath lyckades åtminstone motbevisa tesen att ”troll spricker i solen”, även om jag hade föredragit att avnjuta konserten i kolsvart mörker (och minusgrader haha). Jag passade även på att kolla in Abbaths Motörhead-tributeband Bömbers, som var riktigt bra. Faktum är att det nog är det närmaste man kommer en Motörhead-konsert nuförtiden, då ju Lemmy tyvärr har lämnat oss. Veckans låt är handplockad från Immortals sjunde album ”Sons of Northern Darkness” och här kommer ett utdrag ur texten: Immortal

In my kingdom cold…
At the mountains of madness

Unending grimness…
These mountains wich I heart

In my kingdom cold…
At the mountains of madness

Unending grimness
This kingdom it is mine

Uttrycket ”At the mountains of madness” härstammar från en historia av Edward Plunkett och har gett namn åt H.P. Lovecrafts novell från 1931, som handlar om en katastrofal Antarktis-expedition där man gör fruktansvärda upptäckter som slutligen leder till sinnessjukdom (ett återkommande tema i Lovecrafts historier men även en passande beskrivning av Sons of Northern Darkness-albumet). Det finns vissa likheter med Edgar Rice Burroughs roman At the Earth’s Core från 1914, som innehåller allt från HollowEarth-teorier till högintelligenta reptilvarelser. I båda berättelserna kretsar handlingen kring en främmande ras som använder människor som boskap.

Astounding Stories, en tidning som publicerade flera av H.P. Lovecrafts berättelser.

Flera försök att föra över At the Mountains of Madness till vita duken har gjorts, men det har visat sig vara en svårfilmad historia (på senare år har både Peter Jacksons och Guillermo del Toros projekt lagts på ”is”), vilket för övrigt gäller de flesta av Lovecrafts historier. Stuart Gordon är väl den regissör som försökt flest gånger, med varierande resultat, och även om till exempel From Beyond och Re-Animator-trilogin bjuder på god underhållning och fantastiska specialeffekter (för att inte tala om Jeffrey Combs skådespeleri) har filmerna mer gemensamt med 80-talets skräckkomedier och body-horror-genre (som kan spåras tillbaka till den kanadensiske juden David Cronenbergs 70-talsproduktioner) än med Lovecrafts författarskap.

Att slå an den rätta tonen när man filmar Lovecraft verkar vara svårt och ironiskt nog är filmer som bara är lätt influerade av hans berättelser ofta bättre än de officiella filmatiseringarna, med undantag för Cthulhu-sällskapets retro-filmer gjorda i 20- och 30-talsstil. Det ursprungliga manuset till Ridley Scotts mästerverk Alien från 1979 innehöll till exempel massvis med Lovecraft-referenser.

Alien, här en polsk filmaffisch.

Den som bäst lyckats träffa rätt ton kanske är John Carpenter, vars (inofficiella) trilogi om mänsklighetens undergång innefattar filmerna The Thing (1982), som handlar om att människan går under fysiskt (och som stilmässigt påminner en del om Cronenbergs filmer), In the mouth of madness (1993), där mänskligheten går under psykiskt (kanske den mest ”Lovecraftiska” av de tre), samt Prince of Darkness (1987), där undergången är av andlig/själslig karaktär. Den sistnämnda ligger för övrigt till grund för det franska blackmetalbandet Otargos konceptalbum Ten Eyed Nemesis. Otargos har även varit involverade i en kniv-incident med spanjoren i Watain, men det är en annan historia. Istället tänkte jag avsluta med några ”bevingade” ord:

• Publicerad:
  2019-01-25 20:00

Kategoriserat som:
• Kultur & Kunskap
• Musik
• Underhållning
• Veckans låt