MUSIK. Denna vecka presenterar Nordfront det svenska neofolkbandet Stormfågel och deras version av den nordiska medeltidsballaden ”Den Bergtagna”.

Veckans låt

Klockan 20:00 varje fredag uppmärksammar Nordfront en låt för att sprida sund och intressant kultur till våra läsare. Har du förslag på musik du tror skulle passa som Veckans låt? Kontakta då redaktionen på redaktionen@nordfront.se

Stormfågel är ett svensk neofolkprojekt bestående av svensken Andreas Neidhart. Tidigare deltog även ungerskan Éva Mag på sång och tack vare henne har musiken, förutom att influerats av nordisk folkmusik, klassisk musik och militära marscher, även inspirerats av ungersk folkmusik i både text och musik.

Stormfågel släppte sitt första album Den nalkande stormen 2005 och har sedan dess släppt ytterligare sju album, med det senaste Arla Gryning under förra året.

På sin Facebooksida beskriver Stormfågel sin musik så här:

Stormfågel är och har alltid handlat om kärleken till naturen, vår historia, avsaknaden av Gud och mänsklighetens förfall.

Man citerar även den erkänt intellektuelle författaren Nikanor Teratologen som under förra året hängdes ut av den vänsterextrema och privatägda underrättelsetjänsten Expo som ”antisemit, rasist och sexist” med rubriken ”Rasideologen från övre Kågedalen”.

Citatet kommer från Teratologens skandalomsusade debutroman Äldreomsorgen från Kågedalen som nästan uteslutande är skriven på gammal Skellefteådialekt, även kallad bondska, och lyder: ”Ja må vara en wavelmakare men int en happkråka…”, vilket enligt författarens egen ordlista betyder ungefär ”Jag må prata en massa strunt men är åtminstone ingen härmapa”.

Veckans låt Den Bergtagna finns med på albumet Eldvakt som släpptes 2010 och är en gammal nordisk medeltidsballad. Den handlar om en ung mö som bortrövas av Bergakungen som tar henne till sin hustru i sina salar där hon får föda honom ett stort antal barn. Bergakungen låter henne så småningom besöka sitt föräldrahem, men när hon där råkar försäga sig om vem hennes make verkligen är hämtar han hem henne i förtid och släpar med henne tillbaka till sina salar i vredesmod.

Låttext:

Och jungfrun hon skulle sig åt ottesången gå.
Tiden görs mig lång.
Så gick hon den vägen åt högaberget låg.
Men jag vet, att sorgen är tung.

Hon klappade på bergadörrn med fingrarna små:
Tiden görs mig lång.
Statt upp, du höga bergakung, drag låsena ifrå!
Men jag vet, att sorgen är tung.

Och upp steg bergakungen, drog låsena ifrå:
Tiden görs mig lång.
Så bar han den bruden i silkesängen blå.
Men jag vet, att sorgen är tung.

Så var hon i berget i åtta runda år,
Tiden görs mig lång.
Fick sönerna sju och en dotter så båld.
Men jag vet, att sorgen är tung.

Och jungfrun hon gångar sig för bergakungen stå:
Tiden görs mig lång.
Ack give, att jag finge till min moder hemgå!
Men jag vet, att sorgen är tung.

Och nog kan du hem till din moder få gå,
Tiden görs mig lång.
Blott att du ej vill nämna sju barnen de små.
Men jag vet, att sorgen är tung.

Och när som hon kom på sin kära moders gård,
Tiden görs mig lång.
Ute för henne huld moderen står.
Men jag vet, att sorgen är tung.

Och var har du varit så långan en tid?
Tiden görs mig lång.
Nu haver du väl varit i rosende tid?
Men jag vet, att sorgen är tung.

Och inte har jag varit i rosende lid:
Tiden görs mig lång.
I berget har jag varit så långan en tid.
Men jag vet, att sorgen är tung.

I berget har jag varit i åtta långa år,
Tiden görs mig lång.
Där har jag fött sju söner och en dotter båld.
Men jag vet, att sorgen är tung.

Och bergakungen in genom dörren steg:
Tiden görs mig lång.
Vi står du här och talar så mycket ont om mig?
Men jag vet, att sorgen är tung.

Och inte har jag talat något ont om dig,
Tiden görs mig lång.
Men väl om det goda, du gjort emot mig.
Men jag vet, att sorgen är tung.

Så slog han henne på blekan liljekind,
Tiden görs mig lång.
Så blodet det stank på snörekjorteln fin.
Men jag vet, att sorgen är tung.

Och packa dig på dörren och låt det ske fort!
Tiden görs mig lång.
Och aldrig skall du komma inför din moders port.
Men jag vet, att sorgen är tung.

Farväl min kära fader, farväl min hulda mor!
Tiden görs mig lång.
Farväl min kära syster, farväl min kära bror!
Men jag vet, att sorgen är tung.

Farväl du höga himmel! Farväl du gröna jord!
Tiden görs mig lång.
Nu reser jag till berget, där bergakungen bor.
Men jag vet, att sorgen är tung.

Så redo de sig över den mörka, långa skog.
Tiden görs mig lång.
Hon bitterligen grät, men bergakungen log.
Men jag vet, att sorgen är tung.

Så gingo de berget sex gånger omkring,
Tiden görs mig lång.
Så öppnades dörren, och de stego in.
Men jag vet, att sorgen är tung.

Ung dottern framsatte den röda gullstol:
Tiden görs mig lång.
O vilen er här, min sorgbebundna mor!
Men jag vet, att sorgen är tung.

Och hämten mig in de glasen med mjöd!
Tiden görs mig lång.
Därur vill jag dricka mig självan till död.
Men jag vet, att sorgen är tung.

Och första drycken hon av mjödglasen drack,
Tiden görs mig lång.
Ögonen de lycktes och hjärtat det brast.
Men jag vet, att sorgen är tung.

  • Publicerad:
    2017-02-03 20:00