Dagens datum 6 juli: 1859 föddes den svenske författaren, poeten och adelsmannen Verner von Heidenstam. Tidigare i livet titulerade han sig som så många andra som liberal, men kom senare i livet att omfamna nationalsocialismen samt fascismen och göra kopplingen mellan den vid 1900-talets början alltmer aggressiva bolsjevismen och världsjudendomen.

Johan_Krouthén_-_Porträtt_av_Verner_von_Heidenstam

Släkten von Heidenstam uppstod i Heide, när kungens livmedikus – Verner von Heidenstams farfars far, Peter Petersen – upphöjdes till adeln år 1770. Verner föddes den 6 juli 1859 i Olshammar, där släkten hade sin bruksgård, till föräldrarna Nils Gustaf von Heidenstam och Magdalena Charlotta Rütterskjöld. Fadern var ingenjör och anställd vid Lotsverket för att konstruera fyrar. Modern kom från den adliga släkten Rütterskjöld/Reuterskiöld. Under vinterhalvåret bodde familjen i Stockholm, vid Humlegården. Resten av tiden bodde man på Olshammarsgården i Hammars församling, nära Vättern. Han växte upp med ett stort bibliotek, där man bland annat kunde hitta verk av klassiska författare som Xenofon, Tacitus och Plutarchos, men även svenska författare som Esias Tegnér, Johan Ludvig Runeberg och Johan Olof Wallin.

Tiden på Beskowska skolan började bra och Verner fick goda betyg, men hans hälsa var något vacklande och han hade på den tiden vissa problem med stavningen och detta kom givetvis att drabba betygen. Det skulle dock inte stoppa honom från att bli en av vårt folks främsta författare och poeter senare.

När han var 17 år gammal, i september år 1876, så beslöt han sig för att resa tillsammans med sin kusin Ernst. Man begav sig till Alexandria samt Kairo och var borta fram till våren 1877, då man reste hem över Grekland och Italien. Det dröjde dock inte länge innan unge von Heidenstam, nu med blodad tand, ville ge sig av ut i världen igen. Sagt och gjort, på hösten reste han åter till Beirut, Jerusalem och Kairo. Det var där som han kom på att han ville bli målare och började rita i skissblock samt skriva verser. Målare blev han aldrig, men väl poet och författare. Resandet, genom avbrott från vardagen, väckte inom honom den nordiska kreativiteten. Under åren fram till 1880 verkar han ha varit på resande fot utanför Sverige större delen av tiden, men han brevväxlade dock med sin mor, som skarpt avrådde honom från att bli konstnär.

1880 gifte han sig med adelsdamen Emilia Uggla och flyttade med henne till Rom, där han hoppades kunna bli en erkänd konstnär. Paret blev storligen uppskattade i Roms skandinaviska konstnärskoloni, men i juli 1881 bestämde de sig för att flytta till Paris istället, för att Verner skulle kunna studera målning vid École des Beaux-Arts. År 1882 ändrades planerna återigen, då von Heidenstam övergav sin dröm om att bli målare. Istället flyttade Verner och Emilia till San Remo i nordvästra Italien, nära den franska gränsen, för att skriva poesi. Han besökte dock Sverige inkognito under en kort period 1883, varpå man bestämde sig för att flytta till Schweiz, men man fortsatte med resandet. Han skrev under denna tid reseberättelsen Från Col di Tenda till Blocksberg. Det var även under denna tid som han skickade dikthäften, inspirerade av bland andra Runeberg, till Zacharias Topelius, en känd finlandssvensk författare, historiker, tidningsman och poet.

Heidenstam brevväxlade även med August Strindberg, som man tror påverkade honom politiskt i unga år. Vänskapen dem emellan kom att vara i många år, men tog slut efter att Strindberg kritiserat Heidenstam för hårt och kontakten blev alltmer sällsynt från och med 1887. De hade bland annat rest runt bland svenska konstnärer bosatta på kontinenten. Nu kände von Heidenstam dock en allt större hemlängtan och därför flyttade han tillsammans med Emilia hem till Karlavägen 7, nära Humlegården. En annan anledning var faderns allt större hälsoproblem och deras tidigare dåliga relation. De försonades dock under Carl Gustafs sista tid i livet och fadern tog livet av sig den 2 juni 1887, troligen för att hans existens som sjuk kändes allt mindre värdig och alltför smärtsam.

1888 uppsökte Verner von Heidenstam förläggaren och mediamogulen Albert Bonnier, grundare av den judiska mediadynastin i Sverige. Albert och Karl Otto Bonnier läste båda igenom Heidenstams diktmanus och verkade gilla vad de läste. Det var på Bonniers förlag som han fick sin diktsamling Vallfart och vandringsår publicerad, i april 1888. Verket väckte enorm uppmärksamhet och fick mycket god kritik då den porträtterade skönhet och romantik. Både Georg Nordensvan och Gustaf af Geijerstam höjde verket till skyarna.

Året därpå, våren 1889, publicerades Verner von Heidenstams roman Endymion, en bok om en amerikansk familj som reser i orienten. Redan samma år kom han ut med boken Renässans, en kritik mot den rådande naturalismen och dess depressiva cynism. Efter denna debut och fortsatt arbete var Verner von Heidenstam ett etablerat namn inom den svenska intelligentsian. År 1892 utkommer hans bok Hans Alienus. Boken är mycket konstigt skriven, en blandning av genrer och med delvis hädiska inslag, något som kanske föll Karl Otto Bonnier i smaken. Kulturjournalister och andra kritiker var desto svalare i sitt mottagande, då de ännu på denna tid överlag inte var några kulturmarxister.

Verner von Heidenstam hade vissa problem med att hålla sig trogen mot sin fru Emilia och hade en affär med en kvinna vid namn Ellen Belfrage, vilket resulterade i sonen Nils som föddes 1892. Verner och Emilia begärde och beviljades skilsmässa år 1893. Han kom under sitt liv att vara gift tre gånger, med Emilia Uggla, Greta Sjöberg och sin slutgiltiga livskamrat, danska Kate Bang.

1896 påbörjade han dock en resa i Karl XII:s fotspår, från Sankt Petersburg till Konstantinopel. Därefter påbörjade han ett verk om Karl XII i två volymer, som sedermera kom att bli standardläsning i svenska folkskolan. Boken såldes i hela 120 000 exemplar. Boken ifråga är relativt verklighetstrogen snarare än överdrivet kritisk eller nationalromantisk och har ett relativt folkligt perspektiv på det hela. Efter att han nått framgång med sin historieskildring så skrev han även fler, bland annat om Heliga Birgitta i boken Heliga Birgittas pilgrimsfärd och Bjälboarvet, en bok om Birger jarls söner Valdemar och Magnus. När Selma Lagerlöfs berättelse om Nils Holgersson blivit en skolbok för barn i ämnet Geografi ville Bonniers ge ut en bok om svensk historia och då tillföll detta Verner von Heidenstam. Resultatet av detta var en bok med namnet Svenskarna och deras hövdingar, som är en samling noveller skrivna mellan 1908 till 1910 och tar upp det mesta av vikt från vikingatiden fram till att Jean Baptiste-Bernadotte tillträder den svenska tronen.

År 1899 utkom dikten Ett folk i Svenska Dagbladet och här börjar väl egentligen Verner von Heidenstans nationella karriär. Vid den tiden var han fortfarande något av en liberal och demokrat, men alltjämt nationalist och en stark förespråkare av folkgemenskap. Det var i dikten Ett Folk som han fällde de bevingade orden:

Det är bättre av en hämnare nås
än till intet se åren förringa,
det är bättre att hela vårt folk förgås
och gårdar och städer brinna.
Det är stoltare att våga sitt tärningskast,
än tyna med slocknande låge.
Det är skönare lyss till en sträng som brast,
än att aldrig spänna en båge.

Fram till storstrejken 1909 hade han i stort sett stått över klassfrågor och politisk pajkastning, men intog därefter en alltmer konservativ hållning och ställde sig negativ till liberal demokrati och förkastade arbetarrörelsen som en kraft som byggde på avund och kulturförakt. Han ställde sig istället positiv till det förgångna och det välordnade. Det var även under denna tid som han utbytte kritiska publikationer med bland annat Strindberg över dylika frågor, en strid han tyvärr förlorade då hans utgångspunkt och världsåskådning var konservativ och rojalistisk.

När första världskriget utbröt 1914 så var Heidenstam försiktigt tyskvänlig, då det tyska riket krigade mot den gamla arvsfienden Ryssland och stod för de nationalkonservativa och rojalistiska ideal som låg Heidenstam om hjärtat i hans jakt på nationell pånyttfödelse. 1916 vann von Heidenstam nobelpriset för litteratur ”såsom ett erkännande av hans betydelse som målsmannen för ett nytt skede i vår vitterhet”. Det tyska sammanbrottet på grund av den judisk-bolsjevikiska generalstrejken 1918 var någonting som Heidenstam tog mycket hårt och det var här han, liksom många andra, blev medvetna om judarnas framfart i Europa. 1921 skrev han om det judiska folket i ett brev till den kände upptäcktsresanden Sven Hedin:

Man häpnar. Hvad ha alla dessa asiater med oss att göra? Hur mycket friskare skulle luften ej vara öfver Europa, om vi sluppit dem.

Heidenstam var även mycket positivt inställd till Benito Mussolini och fascismen. När han i april 1933 intervjuades av den tyska tidningen Der Tag så är han uteslutande positiv till nationalsocialismen och Adolf Hitler med uttalandet: ”Jag visste att Tysklands stund skulle komma och hälsar nu nationens uppvaknande.” Till en annan tysk tidning, Berliner Lokalanzeiger, sade Heidenstam: ”Min åsikt är nu som förr, att det nya Tyskland genom sin segerrika kamp mot bolsjevismen bringat den kommunistiska vågen i Europa att stagnera och därigenom – som vi hoppas – räddat den europeiska civilisationen.” 1935 fick Verner von Heidenstam besök av Rudolf Hess i Övralid. I Tredje Riket och av nationalsocialisterna var Verner von Heidenstam en mycket uppskattad författare och utnämndes 1936 till hedersdoktor vid Heidelbergs universitet. Tidigare hade han bland annat förlänats Goethemedaljen i Frankfurt am Mein 1932.

Från 1937 och framåt blev han dock allt mer sjuk och dog slutligen i demens den 20 maj 1940, 80 år gammal.


  • Publicerad:
    2014-07-06 21:26