ANTIKVARISKT • Artikel från Den Svenske Nationalsocialisten, den 9 maj 1936. Skribent är Rapp.

Antikvariskt

Nordfront publicerar klockan 09:00 varje tisdag en antikvarisk artikel. Artiklarna är hämtade från äldre tidningar och skrifter. Syftet med publiceringarna är att digitalisera och bevara material som annars riskerar att falla i glömska, samt att berika våra läsare med en unik insyn i äldre tiders tankar och samhällsdebatt.

Sitter du på material som skulle lämpa sig för att publiceras i det här projektet? Kontakta då redaktionen@nordfront.se, gärna med en tydlig förklaring kring vad du vill att vi publicerar, varför och en färdigskannad kopia av materialet.

DSN omnämnde i korthet, i förra nr den strålande kampdagen i Södertälje. En av deltagarna i stockholmarnas resa, vår gamle medarbetare Rapp ger här nedan en fylligare skildring av den starka nationalsocialistiska upplevelse, som dagen gav alla dem, som fick vara med.

STOCKHOLM den 4 maj

Det var ”Lindholmsväder” igår. Solen strålade från en vårblå himmel och milda vårfläktar svepte över Mälarens lugna vatten, när stockholmarnas båtar vid tiotiden på morgonen stävade ut mot Kungshatt. Det var Lindholmsväder, och med den förutsättningen blev det också genast från början ett strålande kamphumör hos alla deltagarna. Från den ena båten hördes musikkårens taktfasta toner leda sången, i den andra fanns det blott ett dragspel, men sången var inte sämre för det. SA, partikamrater och Nordisk Ungdom var det, som på detta sätt med friskt mod förberedde sig för dagens drabbning i Södertälje, där årets första kampdag skulle avhållas.

Mälarens stränder började bli gröna, och det var en vacker färd innan vi hunno fram till hamnen i Södertälje. Där mötte oss ortens nationalsocialister, men någon uppvaktning från de röda sluppo vi se. De marxistiska överherrarna hade spritt ut små lappar, där de förbjödo arbetarna att bevista ”nazisternas” möten – en blockad som dock senare kom att brytas av tusentals arbetare. Men de bråkstakar, som tänkt ”behandla nazisterna” kommo av sig redan i början, när de fingo se de unga arbetarna i Stockholms SA – de pojkarna ska man nämligen akta sig för att leka med. Det var alltså lugnt och fridfullt i den lilla kringelstaden, och vi kunde i ro ställa upp till marsch.

Nu hade emellertid en hel del folk kommit ut på gatorna, när den första nationalsocialistiska marschen drog genom Södertäljes gator. Främst gick musikkåren, närmast följd av Nordisk Ungdom med sina standar. Därefter kom SA och mot slutet kvinnliga medlemmar och övriga partikamrater.

Omkring 800 deltagare räknade denna uppmarsch, och bland åskådarna hörde man förundrade utrop: Så många de är! Glatt gick marschen runt i staden, fanorna lyste i solen och sångerna stego klart mot vårhimlen – det var mången ärlig arbetare, som i den stunden begrep, att han stod inför något nytt och starkt.

MASSMÖTET PÅ TORGET

På Trädgårdstorget upplöstes kolonnerna och det offentliga mötet tog vid. Efter inledningen av Rehnfeldt talade Sven Eriksson från Kumla över ämnet ”Demokratin i själatåget”. När han besteg talarstolen visade det sig, hur mycket svenska folket gillar de marxistiska diktatursträvarna – det fräcka förbudet att besöka mötet föraktades fullständigt. Minst sextonhundra personer trängde ihop sig på torget och lyssnade med spänt intresse till det intressanta föredraget. Ofta dånade applåderna och bifallsropen, och marxisterna i gathörnen vredo sig av ilska.

Det verkligt lyckade mötet slöts med frihetssången efter avslutningsord av pk Jönsson, avdelningschefen i Södertälje.

SA MARSCHERAR TILL ÖSTERTÄLJE

Nu gavs order, och snabbt hade SA formerat sig i tre kraftiga kolonner. Musikkåren spelade upp – den har nu vuxit till 40 man och kan sannerligen konsten att spela – och i taktfast marsch och förstklassig rättning begav sig truppen ut över bron mot Östertälje. De röda försökte kanske här och där att ställa till med små provokationsförsök, men de voro för fega till några attacker, och SA låter förresten inte provocera sig. Rakt fram riktades blickarna, säkert gick marschen och i bästa ordning anlände vi till Östertälje, där nytt möte skulle hållas.

Även här gällde marxisternas blockadorder, men den fick samma verkan som inne i staden. Folket bröt blockaden, och det blev omkring 1200 personer, som samlades för att lyssna till pk Norgrens anförande. Det var samma stämning här som på Trädgårdstorget, applåder och stormande bifall, och kraftiga voro hell-ropen, som till sist höjdes för det framtida nationalsocialistiska Arbetar-Sverige.

Men tiden var knapp, klockan halv 7 skulle båtarna gå igen, och därför kom det genast order om förnyad uppställning. Än en gång höjdes fanorna och marscherade SA. Solen låg emot oss, och fanorna lyste som eldar i täten för varje kolonn, det var en så strålande vacker syn, att hjärtat började klappa fortare i bröstet på mången gammal kämpe. Det var ungdomen som marscherade, det var framtidens hakkorsfanor vi förde över våra led, och det var vårens hoppgivande sol som lyste över oss. Ett oförglömligt minne, en segerdag som bådar en segertid!

Många hundra personer hade samlats på kajen, när båtarna lade ut, och nu hälsades de med sång från de avresande stockholmarna. Blott alltför raskt gick hemfärden över den kvällsfagra Mälaren, solen sjönk i vattnet under stormande sångjubel från unga strupar, och skymningen hade lagt sig, innan vi återkomma till Stockholm, som med tusende ljus hälsade oss. En kampdag var till ända, en sådan kampdag, efter vilken man med förtröstan kan utropa: vi ger oss aldrig, kamrater!

Och varför skulle vi väl ge oss? Segerns gudar strida ju bakom våra sköldar!