RUSSLEMAN • Bevisen för att fortsatt underkastelse under judisk-amerikanskt hegemoni förstör Europa är överväldigande och kan inte längre förnekas.

Ryggraden i detta argument är den grundläggande uppfattningen att det judisk-amerikanska imperiet utgör ett existentiellt hot mot Europa och européerna. Allt som försvagar detta imperium är därför per definition positivt för européerna. Samtidigt pågår en omfattande propagandakampanj riktad mot nationalister, med syfte att förhindra att politisk opposition mot imperiet blir vår främsta fråga.

Varför det "judisk-amerikanska" imperiet?

Även om jag anser att ZOG (’Zionist Occupied Government’) är en fullt adekvat beteckning i de flesta fall, kan den sakna specificitet i vissa sammanhang. Det judisk-amerikanska imperiet är judiskt eftersom den internationella judenheten är den klart dominerande fraktionen som ytterst har vetorätt och sitter i förarsätet bakom alla viktiga politiska beslut som fattas av imperiet. Detta är objektivt observerbart på en rad områden. Dessa omfattar ”förintelsen” som den grundläggande moraliska myten bakom imperiet, judars kraftigt oproportionerliga politiska inflytande i imperiet samt hur sionismen fungerar som den styrande principen för utrikespolitiska beslut. Slutligen utgör Israel uppenbart en större geopolitisk prioritet för USA än hela Nato tillsammans.

Det är amerikanskt eftersom amerikansk militärmakt, ekonomiskt inflytande och kulturell hegemoni utgör imperiets ryggrad. USA har mer än 40 militärbaser i Europa och tenderar att ha mellan 80 000 och 100 000 militärer stationerade på vår kontinent vid varje given tidpunkt. Dollarns ställning som världens reservvaluta, den massiva dominansen av dollartransaktioner i internationell handel och det faktum att internationella banker vanligtvis är beroende av konton hos amerikanska banker och institutioner för att genomföra slutliga avräkningar i amerikanska dollar utgör ett påtryckningsmedel som imperiet använder för att säkerställa efterlevnad av sina mål. Hollywood, amerikanska medier och senare den amerikanska tekniksektorn är källan till merparten av det kulturella förfall vi ser i dag, inklusive ”woke”.

Och slutligen kan den judisk-amerikanska staten (med Israel som USA:s första delstat) beskrivas som ett de facto-imperium, inte därför att landet formellt annekterar de flesta av de territorier det utövar inflytande över, utan därför att det besitter en ovanligt omfattande förmåga att forma andra staters säkerhetspolitik, ekonomiska val, institutioner och politiska beteende. Det kan bäst förstås som ett informellt eller nätverksbaserat imperium: ett imperium som i högre grad bygger på militär närvaro, allianser, finans, sanktioner, teknik och institutionell regelutformning än på formella guvernörer och kolonier.

USA: Inte "vitt" utan antivitt

Många på den så kallade nationalistiska högern hyllade den amerikanska militärinterventionen i Venezuela tidigare i år som ett exempel på vit militärmakt som hävdade sig mot ”bruna” och ”marxister”. Ingen kunde förklara exakt vad vita fick ut politiskt av denna operation, förutom vaga hänvisningar till att det alltid är bra att störta ”kommunistiska diktatorer”. Ironin här är att USA och Venezuela inte på långa vägar är så demografiskt olika som dessa människor vill göra gällande. Den senaste demografiska folkräkningen som genomfördes i Venezuela uppskattade andelen ”blancos” (individer med huvudsakligen europeiskt ursprung) till omkring 43 procent. Som jämförelse uppskattas den vita befolkningen i USA (latinamerikaner ej inräknade) till 56 procent. Även om en del av den latinamerikanska befolkningen skulle kunna räknas som vita spanjorer och portugiser uppvägs detta utan tvekan av den stora andelen illegala invandrare i USA som inte har fångats upp i folkräkningen. Därmed återstår, grovt räknat, en demografisk skillnad på 13 procent mellan de två länderna när det gäller deras respektive vithet.

Med tanke på att USA officiellt för första gången hade en majoritet av födslar bland icke-vita omkring 2023 blir USA:s underförstådda status som ett ”vitt” land allt svårare att försvara och är, i bästa fall, bara ett par decennier från att likna Venezuela under den nuvarande demografiska utvecklingen. Trump-eran kan på många sätt beskrivas som det vita USA:s sista suck, och samtidigt det ögonblick då USA:s övergång till ett posteuropeiskt samhälle slutgiltigt fastställdes på grund av Donald Trumps fullständiga brist på åtgärder för att lösa invandringsfrågan, till förmån för krig för Israels räkning i Mellanöstern. Det faktum att USA kommer att ha en majoritet av icke-vita inom fem till tio år och att denna förändring nu kan betraktas som oundviklig innebär, enligt min mening, att landet redan nu inte längre bör betraktas som ett vitt land med ett huvudsakligen europeiskt kulturarv. Den amerikanska kulturen har varit judisk under ett mycket tunt skikt av vit europeisk kultur i minst ett halvt sekel. Till och med Frankrike, som har en av de värsta demografiska situationerna i Europa, befinner sig i ett betydligt bättre läge med en vit befolkning på åtminstone mellan 70 och 80 procent (en exakt uppskattning är svår att göra eftersom Frankrike inte använder ras som kategori i sina folkräkningar). Vissa skulle kunna hävda att den etniska kulturidentiteten är lika förstörd i många europeiska länder, men jag skulle hävda att detta är ett resultat av amerikansk kulturell hegemoni och att den underliggande etniska kulturen relativt snabbt skulle göra sig gällande igen så snart dessa länder bröt sig loss från detta.

Poängen är att det inte längre finns någon anledning för européer, allra minst europeiska nationalister, att känna någon samhörighet med USA eller amerikanismen i dag.

USA har emellertid inte bara varit den centrala aktören bakom vårt kontinents kulturella förfall. Amerikanska militära interventioner, direkt eller indirekt, har också varit en central drivkraft bakom det europeiska folkutbytet. Med hjälp av AI-verktyg kom jag fram till en uppskattning på mellan 7 och närmare 10 miljoner icke-vita migranter i Europa som kan knytas direkt till orsakssamband där USA spelat en central roll (de källor som användes för att ta fram dessa uppskattningar finns samlade längst ned i artikeln).

Detta borde understryka det absurda i kommentarer från falska populister som JD Vance när de angriper europeiska stater för ansvarslös massinvandring. Europa är ett lapptäcke av amerikanska vasallstater och USA är den centrala upprätthållaren av den fanatiska antinationalistiska och antivita politik som ligger till grund för Europas demografiska omvandling. Den politiska klass i Europa som har varit ansvarig för folkutbytet är densamma som installerades i Västeuropa av USA 1945 och expanderade österut efter 1991. USA skapade både förutsättningarna för massmigration genom sina ändlösa militära interventioner och drev på för att öppna Europas gränser genom sitt nätverk av icke-statliga organisationer, där George Soros Open Society Foundations bara är ett enskilt kugghjul i ett enormt maskineri.

Vägen till ett suveränt Europa går genom Tyskland

Natos främsta mål beskrevs uttryckligen av organisationens förste generalsekreterare, Lord Ismay, på 1950-talet: ”Hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere.” Det krävs en överväldigande naivitet för att inte inse att organisationen redan vid denna tidpunkt kunde förstås som ett implicit amerikanskt imperium, snarare än en allians av jämbördiga stater. Natos verkliga mål har enligt denna uppfattning alltid varit att säkerställa att ingen organisk opposition mot judisk makt åter kunde få fäste i Europa. Detta visar sig tydligast genom USA:s krav på att Tyskland skulle förbli medlem i Nato som villkor för att acceptera den tyska återföreningen 1990, trots att Sovjetunionen i praktiken lät Warszawapakten kollapsa utan något betydande motstånd vid samma tidpunkt. Resultatet blev en betydande demilitarisering av Tyskland, där de två tyska staternas sammanlagda arméstyrka på 585 000 man reducerades till 370 000 efter Två-plus-fyra-avtalet, kombinerat med en omfattande avveckling av tidigare östtyskt krigsmateriel.

Sovjetunionens preferens för ett neutralt Tyskland utanför alla alliansblock skulle ha skapat betydligt bättre förutsättningar för en rörelse mot ett självständigt Europa. Faktum är att ett självständigt Europa som står på egna ben inte har kunnat existera utan ett starkt Tyskland sedan början av 1900-talet. Europa lades i ruiner i två världskrig för att hålla Tyskland nere, bara för att landet ändå skulle bli den ekonomiska motor som driver Europeiska unionen. Tyskland står ensamt för en fjärdedel av EU:s totala bruttonationalprodukt i en union med 27 medlemsländer. Utöver detta är den tyska industriella ekonomin sammanlänkad med stora delar av Europa, från Nederländerna till Rumänien. Tyska företag utvecklar, finansierar eller monterar produkter med högt förädlingsvärde, medan leverantörer på andra håll i Europa producerar komponenter och insatsvaror. De färdiga produkterna säljs i Europa eller exporteras till resten av världen, och exportintäkter och investeringar cirkulerar tillbaka genom detta nätverk som utgör ryggraden i den europeiska ekonomin. En av de centrala grundpelarna bakom detta ekonomiska system har fram till nyligen varit rysk energi, då Ryssland stod för 55 procent av Tysklands gasimport. Konsekvenserna har inte låtit vänta på sig. I juni rapporterades det att Volkswagen nu överväger att stänga fyra tyska fabriker och minska personalstyrkan med upp till 100 000 arbetstillfällen.

Poängen är att sedan Sovjetunionens fall på 1990-talet har Natos militära projekt och EU:s ekonomiska projekt varit strukturellt motstridiga. För Europa hade den mest logiska lösningen varit att inleda en process för att frigöra sig från amerikansk militär hegemoni och integrera Ryssland i en ny europeisk säkerhetsarkitektur, där tyskt och ryskt ekonomiskt samarbete kunde ha varit ett första steg på vägen. I stället fick vi något så absurt som Natos expansion österut, vilket ryssarna aldrig kunde betrakta som något annat än en aggression mot dem, med tanke på att alliansen grundades som en motpol till dem.

Ukrainaren i rummet

Alla är i dag bekanta med Maidan-”revolutionen” 2014, men betydligt färre känner till Oranga revolutionen 2004, då den proryske Viktor Janukovytjs seger i presidentvalet det året ogiltigförklarades till förmån för den provästlige Viktor Jusjtjenko. Det är väldokumenterat att George Soros International Renaissance Foundation (IRF) spelade en betydande roll i denna färgrevolution. IRF grundades för övrigt i Kiev 1990; dess mål var att integrera ett postsovjetiskt Östeuropa i den judisk-amerikanska ordningen.

Ur ett rent realpolitiskt perspektiv har det aldrig varit logiskt för Europa att gå in i en konfrontation med Ryssland över Ukraina, vare sig politiskt eller militärt. Ur ett europeiskt perspektiv innebär ett förnyat kallt krig med Ryssland ett Europa splittrat mot sig självt och därmed sårbart för yttre påverkan. Även om Ryssland utan tvekan alltid har existerat i en särskild eurasisk kontext i förhållande till resten av Europa, bor fortfarande tre fjärdedelar av ryssarna på den europeiska kontinenten, och Ryssland har därför legitima säkerhetspolitiska intressen i förhållande till Europa, till skillnad från USA, vars närvaro alltid har varit naken imperialism.

Maidan-revolutionen 2014 representerade ögonblicket då den interna motsättning som jag har beskrivit ovan ställdes på sin spets, och europeiska eliter gjorde fortsatt underkastelse under USA till sin främsta prioritet. Oavsett vad man anser om legitimiteten i Maidan-revolutionen i sig går det inte att förneka att det amerikanska utrikesdepartementet var djupt involverat i att påverka händelseförloppet, vilket bland annat framgår av de ökända läckta telefonsamtalen mellan Victoria Nuland och den amerikanske ambassadören Geoffrey R. Pyatt. En judisk diplomatisk tungviktare inom det amerikanska utrikesdepartementet som talar med till synes full övertygelse om att det är hennes och USA:s beslut hur den ukrainska regeringen ska se ut efter Maidan ger inte direkt intrycket av en organisk process där folket själva har kontrollen. Hennes specifika uttalande ”Fuck the EU” understryker vidare hur USA medvetet såg sina politiska intressen i Ukraina som motstridiga med Europas.

Ukrainafrågan väcker starka känslor, så mina kommande punkter kommer att bygga på det jag anser vara hårda realpolitiska fakta.

1. Det finns inget scenario där Ryssland någonsin skulle ha accepterat ett Ukraina i en antirysk militärallians. I ett hypotetiskt scenario där Kanada eller Mexiko hade börjat röra sig mot medlemskap i en uttryckligen antiamerikansk militärallians skulle USA ha invaderat dessa länder. Detta är ren realpolitik.
2. Vidare finns det inget scenario där Vladimir Putin skulle ha lutat sig tillbaka och sett på medan en chauvinistisk ukrainsk regering förtryckte miljontals etniska ryssar i Donbass och östra Ukraina. Han skulle ha förlorat all politisk legitimitet på hemmaplan i Ryssland och potentiellt ha ställts inför ett kuppförsök.
3. Även om jag inte skulle förneka den ukrainska etnicitetens rätt till självbestämmande i sig, framstår det som något ironiskt att så många nationalister betraktar Ukrainas nationella gränser som heligt oföränderliga, när dessa skapades av Sovjetunionen under den absoluta höjdpunkten för judiskt inflytande över den staten, samtidigt som de kräver att europeiska nationalister ska inta en maximalistisk proukrainsk och antirysk hållning i konflikten. Om Sovjetunionen var det värsta som någonsin har hänt, är per definition dess politiska uppdelning av Östeuropa misstänkt i den mån den består än i dag. Den ukrainska etniciteten kan mycket väl ha existerat före 1900-talet, men den ukrainska staten är en sovjetisk skapelse. Det var absurt av ukrainska nationalister att förvänta sig att de skulle kunna lägga om kursen i en starkt antirysk riktning utan att göra några politiska eftergifter i öst.

När det gäller de efterföljande händelserna borde Europa utan tvekan ha pressat Ukraina att ingå Minskavtalen, vilket skulle ha inneburit en särskild status för Donetsk och Luhansk inom Ukrainas gränser. Det var det bästa avtal Ukraina hade kunnat säkra, och västvärlden hade ingen moralisk rätt att klaga över Krim efter att USA självt hade raserat folkrätten genom sin invasion av Irak mer än tio år tidigare.

I stället har vi i dag ännu ett krig på europeisk mark med miljontals döda européer, i en tid då de europeiska folken redan stod inför ett existentiellt hot. Den tydliga politiska vinnaren är USA, vars mål i fråga om Ukraina har varit cyniska och stått i strid med europeiska intressen redan från början. Faktum är att det judisk-amerikanska imperiet hotas av en lös koalition av auktoritära stater i öst, främst Ryssland, Iran och Kina, och nu i allt högre grad behöver luta sig mot sina vasallstater för att upprätthålla sitt avtagande hegemoni. Genom sin roll i att bidra till att Ukrainakrisen uppstod från första början och genom att därefter vara en aggressiv pådrivare för eskalering skapade USA en konflikt vid Rysslands tröskel som uppnådde en rad politiska mål.

För det första förstörde konflikten den växande ekonomiska integrationen mellan Tyskland och Ryssland, i linje med ”håll ryssarna ute och Tyskland nere”. Ryssland tvingades fokusera på situationen i Ukraina och behövde omfördela resurser från andra områden. Det viktigaste av dessa var Syrien, där Assadregimen föll bara två år senare, en geopolitisk sionistisk ambition som sträcker sig flera decennier tillbaka. Slutligen kunde USA utnyttja situationen till att kraftigt öka sin export av naturgas till EU, som beslutade att minska importen av den jämförelsevis betydligt billigare ryska naturgasen i ett fåfängt försök att knäcka den ryska ekonomin. Därmed kan beslutet att minska importen av rysk naturgas omöjligen beskrivas som ett steg mot självständighet för Europa, eftersom det ökade beroendet av den stormakt utanför Europa som redan var den dominerande. Utöver detta införde Bidenadministrationen två lagar, ”Inflation Reduction Act” och ”CHIPS and Science Act”, som innebar betydande subventioner till amerikansk industri knappt ett halvår efter krigsutbrottet 2022, vid en tidpunkt då Europa stod inför skenande energipriser och stor ekonomisk osäkerhet. Detta ledde utan tvekan till kapitalflykt från Europa till USA och kan inte beskrivas som något annat än imperialistisk plundring.

Ha allt detta i åtanke när vi nu diskuterar hur USA förändrade sin hållning i fråga om Ukraina under den andra Trumpadministrationen. Efter att USA spelade en betydande roll som en av Ukrainas främsta givare under Bidenadministrationen har Europa sedan länge passerat USA som Ukrainas största ekonomiska stödgivare, med totalt 214 miljarder euro i stöd fram till april 2026 jämfört med USA:s 115 miljarder euro. Efter att Trump inledde sin andra mandatperiod stoppade han allt stöd till Ukraina, med resultatet att amerikanska vapen som därefter skickas till Ukraina betalas av europeiska skattebetalare. Detta är den verkliga innebörden av den så kallade återupprustningen av Europa. Det handlar inte om att bygga upp våra egna arméer som skulle kunna användas för att upprätthålla europeisk suveränitet, utan om inköp av amerikanska militärprodukter som skickas för att sprängas i Ukraina, i ett krig som politiskt endast gynnar USA. Trumps så kallade närmande till Vladimir Putin i Alaska var inget annat än politisk teater, och att europeiska ledare reagerade på detta genom att ’stå upp mot Trump’ genom att ta på sig en större ekonomisk börda för proxykriget mot Ryssland befäste Europas underkastelse under USA, snarare än att föra oss mot självständighet.

Ett döende imperium som vill dra ned oss med sig

Efter att det judisk-amerikanska imperiet i år inledde sitt illegitima anfallskrig mot Iran chockades USA:s arabiska ”allierade” av att USA inte visade något intresse för att försvara dem mot Irans vedergällningsangrepp, medan USA koncentrerade alla sina resurser på att försvara Israel. Finns det någon av oss som såg detta och ändå är naiv nog att tro att USA skulle agera annorlunda i Europa om Ukrainakrisen skulle eskalera till ett kontinentalt krig och ryska missiler och drönare började regna över europeiska städer? Att vara en vasallstat i det judisk-amerikanska imperiet är nu liktydigt med att ständigt dras in i krig som lätt hade kunnat undvikas genom en självständig utrikespolitik, bara för att sedan överges av USA i nödens stund, vilket har skett både i Ukraina och i kriget mot Iran. Detta kommer ovanpå att vi plundras, utnyttjas och översköljs av antivitt kulturellt skräp från imperiet. Det är fullständigt oförsvarligt ur ett rationellt realpolitiskt perspektiv som sätter Europas politiska intressen först, och det bästa vi skulle kunna göra för vår egen del vore att omedelbart inleda en verklig fredsprocess med Ryssland för att undvika ett större europeiskt storkrig, samt att nå en överenskommelse med Iran, som kommer att vinna kriget, om passage genom Hormuzsundet, oavsett vilka motåtgärder vi kan förvänta oss från USA.

USA och Israel är inte våra allierade. USA är på väg att bli ett i huvudsak posteuropeiskt samhälle med en kultur som är fientlig mot sin vita befolkning, vilken är förtryckt och saknar politiskt inflytande. Israel vill skicka varenda arab och muslim som landet inte kan döda till Europa, där deras närvaro kommer att utnyttjas för att skapa ytterligare stöd för sionismen i en ändlös, giftig cirkel.

Imperialistiska amerikanska och sionistiska mål står i dag i motsättning till Europas intressen på alla områden, och konsekvent opposition mot dessa är liktydigt med verklig europeisk nationalism och kamp för ett suveränt Europa. Denna politik kommer emellertid aldrig att komma från den nuvarande politiska klassen i Europa, vars djupa förruttnelse och korruption avslöjades av Epstein-filerna. De betraktar sin fortsatta politiska överlevnad som så djupt knuten till fortsatt underkastelse under det judisk-amerikanska imperiet att de hellre kör vår kontinent ner i avgrunden än att bryta mot den politiska status quo.

USA är en avtagande stormakt, framför allt på grund av det krig landet har fört mot den krympande vita majoritet som alltid har utgjort grunden för USA:s ekonomiska, teknologiska och militära makt. USA kan inte förbli världens främsta stormakt och samtidigt förstöra denna vita majoritet som är källan till denna makt. Detta kommer emellertid inte att hindra imperiet från att försöka dra ned oss i avgrunden medan det kollapsar. Endast genom ett revolutionärt uppror mot den dysfunktionella politiska ordning som påtvingades Europa av yttre makter 1945 kan vi rädda våra länder och våra folk. Det kommer inte att bli lätt, men det är den enda väg som har någon chans att fungera.

Demografiska källor och källor om migrantbefolkningar

Destatis: Tysklands statistiska centralbyrå. Utrikes befolkning efter födelseland och medborgarskap. Användes särskilt vid revideringen av uppskattningen av antalet syrier.

Eurostat: Befolkningsmångfald i EU efter medborgarskap och födelseland, baserat på nationella befolkningsdata för EU- och Eftaländer. Eurostat redovisar även de begränsningar som följer av olika nationella definitioner samt ofullständig registrering av naturaliserade medborgare och oregistrerade migranter.

Eurostat: Demography of Europe 2026 och statistik över förvärv av medborgarskap. Använd för att ta hänsyn till naturaliserade syrier och andra som inte längre framgår av statistiken över utländska medborgare. Eurostat rapporterade att omkring 110 100 tidigare syriska medborgare fick medborgarskap i ett EU-land under 2024.

OECD: Beståndet av utrikes födda efter födelseland. Använt för att korskontrollera europeiska OECD-länder och nationella dataserier.

UN DESA: International Migrant Stock 2024. Matrisen över ursprungs- och destinationsländer gav en gemensam utgångspunkt för den utrikes födda befolkningen efter ursprungsland.

UNHCR: Refugee Data Finder. Använd för att kontrollera antalet flyktingar, asylsökande och andra tvångsfördrivna efter ursprungs- och destinationsland.

Källor om Medelhavet och Libyenrutten

IOM Displacement Tracking Matrix – Libya Migrant Report, omgång 55. Använd för antal migranter i Libyen, deras nationaliteter och geografiska fördelning.

IOM: Four Decades of Cross-Mediterranean Undocumented Migration to Europe. Använd för att jämföra migrationssystemet efter 2011 med de rutter som existerade före Gaddafiregimens fall.

IOM: Migrants Caught in Crisis: The IOM Experience in Libya. Dokumenterar fördrivningen av migrantarbetare under kriget 2011. IOM registrerade att omkring 790 000 migrantarbetare och familjemedlemmar korsade Libyens gränser under krisen.

IOM: Missing Migrants Project: Mediterranean. Använd för utvecklingen och omfattningen av den centrala Medelhavsrutten.

UNHCR: Operativ portal för sjöankomster till Europa. Använd för uppgifter om årliga ankomster över Medelhavet, avreseorter, rutter och nationaliteter.

Direkta amerikanska krig och militäroperationer

Brown University: Costs of War. Fördrivning orsakad av USA:s krig efter 11 september. Omfattar Afghanistan, Irak, Pakistan, Syrien, Libyen, Somalia, Jemen och Filippinerna.

Congressional Research Service: 2001 Authorization for Use of Military Force. Använd för utvidgningen av amerikanska militäroperationer från Afghanistan till Pakistan, Somalia, Jemen, Syrien och Libyen.

Congressional Research Service: Instances of Use of United States Armed Forces Abroad, 1798–2023. Använd för att identifiera direkta amerikanska interventioner och militära utplaceringar, bland annat i Irak, Afghanistan, Somalia, Haiti, Panama och Grenada.

NATO: NATO and Libya, February–October 2011. Dokumenterar den USA-ledda inledande fasen och den efterföljande Nato-ledda luft- och sjöoperationen.

Israel, Palestina och Libanon

Congressional Research Service: Israel and Lebanese Hezbollah: Conflict and Escalation. Använd för amerikanskt stöd till Israel samt de humanitära och migrationsmässiga konsekvenserna av konflikten i Libanon.

Congressional Research Service: U.S. Foreign Aid to Israel. Använd för att dokumentera omfattningen, kontinuiteten och den militära karaktären hos USA:s stöd till Israel.

Iran, Venezuela och Kuba: sanktioner och ekonomisk press

Congressional Research Service: Cuba: U.S. Policy Overview. Använd för det amerikanska embargot och de bredare ekonomiska restriktionerna mot Kuba.

Congressional Research Service: Iran: Background and U.S. Policy. Dokumenterar den omfattande amerikanska sanktionsregimen och den bredare strategiska konfrontationen.

Congressional Research Service: Oil Market Effects from U.S. Economic Sanctions: Iran, Russia and Venezuela. Använd för att bedöma sanktionernas effekter samtidigt som osäkerheten kring den exakta påverkan kvarstår.

Congressional Research Service: U.S. Sanctions on Iran. Använd för sektorsvisa sanktioner och deras ekonomiska verkan.

U.S. Government Accountability Office: Venezuela: Additional Tracking Could Aid Treasury’s Efforts. Använd för bedömningen av hur amerikanska sanktioner bidrog till ekonomisk press i Venezuela, samtidigt som hänsyn tas till att krisen började före de strängaste sanktionerna.

Mellanamerika och Haiti

Congressional Research Service: Central American Migration: Root Causes and U.S. Policy. Använd för att skilja historisk amerikansk inblandning från nyare migrationsdrivkrafter som våld, fattigdom, svagt styre och klimatrelaterade händelser.

Congressional Research Service: Haiti: Recent Developments and U.S. Policy. Behandlar interventionen 1994, den politiska krisen omkring 2004 och det fortsatta amerikanska inflytandet.

U.S. Department of State, Foreign Relations of the United States: Amerikansk militärhjälp till El Salvador. Primärdokumentation av amerikanskt stöd under inbördeskriget i El Salvador.

U.S. Department of State, Foreign Relations of the United States: Amerikansk strategi gentemot Nicaragua och stöd till Contras. Primärdokumentation av militärt, ekonomiskt och psykologiskt tryck.

U.S. Department of State, Office of the Historian: Central America, 1981–1993. Använd för amerikansk inblandning i Nicaragua, El Salvador, Guatemala och de bredare regionala konflikterna.

Jemen, Somalia, Afrika och Filippinerna

Congressional Research Service: The Philippines. Dokumenterar amerikanskt stöd till kontraterroroperationer i södra Filippinerna sedan 2002.

Congressional Research Service: Sub-Saharan Africa: Overview and U.S. Engagement. Använd för amerikanska kontraterroroperationer, flyganfall och säkerhetsbistånd i Somalia och andra afrikanska länder.

Congressional Research Service: Yemen: Civil War and Regional Intervention. Dokumenterar amerikanskt militärt, logistiskt och underrättelsemässigt stöd till den Saudi-ledda koalitionen.

Publicerades ursprungligen på Frihetskamp.no.