KOMMENTAR. Motståndsrörelsens ledare i Norge, Haakon Forwald, reflekterar kring demonstrationen i Göteborg och organisationens position i Norden.
Den 30 september gick Nordiska motståndsrörelsens omtalade Göteborgsdemonstration av stapeln. Trots att demonstrationen hade motarbetats kraftigt av både politiker, polis och lögnpress så mötte över 650 rakryggade män och kvinnor upp. Lägger man till de cirka 150 som mötte upp på den officiella samlingsplatsen, samt de som stoppades vid gränsen, så hamnar vi inte långt från vår målsättning på 1 000 personer. Vi kan i vilket fall som helst konstatera att med 650 deltagare så genomfördes den största nationella demonstrationen i Göteborg i modern tid.
Demonstrationen omtalades i både nordisk och internationell media, samtidigt som rekordmånga besökte våra hemsidor för att ta reda på sanningen om vad som försiggick. Vi satte dagordningen, och det var vår organisation och vår politik som diskuterades under veckan före och efter den 30 september.
En linje har dragits i sanden
Demonstrationen var också dagen då Motståndsrörelsen utmanade systemet, och på ett listigt sätt tvingade det till att visa sina kort – vilken sida det står på. En linje drogs i sanden. På ena sidan står folket och motståndet – på den andra: systemet, lögnpressen, globalisterna, sionisterna och deras lakejer och nyttiga idioter.
Ifall man ser tillbaka några månader så blir det svårt att inte dra paralleller till den tilltänkta demonstrationen i Fredrikstad. Polisen kom med ett förbud, men polisen stod likväl redo med över 300 man i närheten av Fredrikstad den 29 juli. Ville de provocera fram en reaktion från Motståndsrörelsen? Hade de förhoppningar om att organisationen skulle trotsa förbudet så att de kunde genomföra massgripanden? Inte omöjligt.
LÄS ÄVEN: ”Historia har skrivits!”
Motståndsrörelsens position i Norden
Det är ett faktum att man själv ofta är sin egen värsta kritiker, och så är det definitivt med den nationella oppositionen och inte minst Nordiska motståndsrörelsen. Vi undervärderar oss själva, och i vissa fall skulle man nästan kunna tro att vi själva köper fiendens propaganda om oss.
Ett bevis för vår tillväxt, och något som även Adolf Hitler använde som måttstock för ens kamparbete, är hetsen man blir utsatt för i sionistpressen. Nordiska motståndsrörelsen har under både våren och sommaren blivit utsatt för en svartmålning utan dess like i fiendepressen. Det hela kulminerade i en hetskampanj av ofattbara dimensioner i framförallt nordisk, men även internationell, press – som både föregick och fortsatte efter demonstrationen den 30 september.
Hetsen och svartmålningen har inte endast ökat i omfattning och frekvens, utan också i intensitet. Från de sedvanligt vinklade propagandaartiklarna har man nu kastat handsken och gått till frontalangrepp med den värsta sortens lögner.
Några andra som också har kastat både handsken och masken är systemet – mer specifikt politikerna och polisen. I Finland har polisen satt igång med den juridiska processen där man försöker förbjuda organisationen, medan man i Sverige försöker att kraftigt inskränka nationalsocialisters grundlagsstadgade rättigheter.
Den svenska polisledningen har också intagit en direkt fientlig inställning till Motståndsrörelsen, där man tidigare åtminstone försökte ge ett intryck av att man upprätthöll någon slags likhet inför lagen. Jag skriver polisledningen, då detta naturligtvis inte gäller samtliga polismän, utan snarare ledningen och de som lydigt följer order.
Att polisen i lögnpressen erkänner att de bevisligen hade gillrat en fälla för att fängsla så många motståndsmän som möjligt den 30 september, samt att man var villig att bruka massivt våld för ändamålet, är ett exempel på detta. Att man misshandlar och utvisar personer från andra länder, som endast vill delta på en tillståndsgiven demonstration, är ett annat.
Journalister, kulturpersonligheter, förståsigpåare, polischefer och politiker tar också öppet till orda om att förbjuda Motståndsrörelsen. Men varför sker allt detta just nu, och varför med just Motståndsrörelsen?
Det beror på att stödet för organisationen bland gemene man och kvinna kontinuerligt växer och att allt fler vill donera, bidra eller helt enkelt engagera sig i kampen. Vi når ut till folket genom våra hemsidor, genom våra radioprogram, genom våra torgmöten, flygbladsutdelningar och inte minst genom våra demonstrationer. Trots att fienden hetsar sig hes och trots att systemet både motarbetar och trakasserar – så växer det folkliga stödet.
De vet att vi har vind i seglen och ett brett och växande stöd bland Nordens befolkning. De vet också att vi besitter både viljan, kunskapen och förmågan att nyttja oss av detta för att förverkliga våra mål.
Fienden skakar av skräck vid tanken på att vi ska bli en folkrörelse. De skakar av skräck vid tanken på att folkrörelsen ska kulminera i en folkstorm, en nordisk revolution, och att vårt mål om ett fritt Norden ska bli verklighet.
Vi däremot – vi välkomnar stormen!
Mörka tider må vänta oss, men om den enda vägen framåt går genom helvetet, ja, då måste vi bryta fram den vägen och nedkämpa allt som ställer sig i vår väg.
— Citat ur Handbok för aktivister i Nordiska motståndsrörelsen
Hoppa till huvudinnehåll
