ANTIKVARISKT • Artikel från Vägen Framåt, 7 november 1948. Författad av Per Engdahl.

Man möter ofta i historiska framställningar den uppfattningen, att vikingatidens Sverige var ett barbarland, som först med kristendomens intåg så småningom började inlemmas i den västerländska kulturkretsen. Sveriges kristnande under 1000- och 1100-talen framstår som en stor kulturell uppgångsperiod. Denna uppfattning är emellertid icke hållbar. Tvärtom kan det på goda grunder ifrågasättas, huruvida icke den period, då kristendomen segrade i vårt land, måste betraktas som en av vår historias typiska nedgångsepoker.

Under vikingatiden var Sverige eller rättare sagt Mälardalen ett maktpolitiskt centrum i Norden, som ingenstädes överglänstes. Mellansveriges maktställning symboliserades genom Uppsalakonungen, som innehade sin ställning främst som offerkonung, d.v.s. som den främste representanten för den religiösa kulten. Uppsalakonungen var gudarnas ättling. Det var som sådan han åtnjöt vördnad överallt i Norden och i de av nordmännen grundade besittningarna såväl i väster som i öster.

Det svenska vikingaväldet bestod förutom av det egentliga Sverige också av sydöstra Finland och Baltikum, Östpreussen och det nordligaste Polen samt ett nät av stödjepunkter utmed de ryska floderna ned mot Svarta havet. Därtill kom den av svenskarna direkt behärskade staden Hedeby i Slesvig, genom vilken svenskarna behärskade sjövägen till Dorestad i Holland samt till England. Danmark var åtminstone tidvis underordnat det svenska väldet, och Norge torde i förhållande till Sverige närmast ha varit en andra rangens makt med ett visst i varje fall formellt beroende.

Den ekonomiska grundvalen för denna svenska stormaktsställning var handeln med orienten, där svenskarna mot skinn, pälsverk och slavar tillbytte sig det rikt flödande persiska silvret, delvis också guld från Nubien strax norr om Abessinien. Ett välde av denna i vår historia enastående utsträckning krävde en omfattande förvaltningsorganisation och ett fast samhällsskick. Båda dessa faktorer skulle vara otänkbara utan en verklig kultur. Att denna till sina yttre former förefaller oss sena tiders barn brutal och skräckinjagande, att den inneslöt urgamla relikter från länge sedan svunna årtusenden kan icke dölja den faktiska utveckling, som man kan avläsa i den mäktiga religionshistoriska process, som från de primitiva fruktbarhetsriternas Frej leder vidare till den individuellt nyanserade Tor, vikingarnas älsklingsgud, och slutligen till Oden, enhärjaren i Valhall, som framförallt var det härskande skiktets gud.

Vikingaväldets upplösning sammanhänger direkt med sinandet av de persiska silvergruvorna. Därmed försvann den ekonomiska ryggraden. Samtidigt inträngde kristendomen från väster till Danmark. Konung Gorm och hans drottning, Tyra Danebod intog det svenska Hedeby och enade det danska riket. Deras son, Harald Blåtand blev Nordens förste kristne konung. Förbindelserna västerut gjorde Danmark till det först kristnade landet i Norden. Danmarks kristnande sammanfaller med den danska riksenhetens konsolidering å ena sidan och den svenska stormaktens försvagande genom orienthandelns tillbakagång å den andra.

Danmarks storhetstid under Sven Tveskägg och Knut den store bygges upp på en dansk koncentration i det kristna korsets tecken. Samtidigt som kristendomen i Danmark innebär början till uppgången, påskyndar den i Sverige en nedåtgående kurva. Olof Skötkonungs dop är ett uttryck för de svenska kungarnas begynnande orientering mot väster, vilket i sin tur hängde samman med östhandelns åtstramning. Den berömda konflikten mellan Torgny Lagman och Olof Skötkonung torde främst ha varit en strid mellan ett konservativt östparti, som ännu drömde om österväldets renässans, och en väsentligt orienterad modernare falang med konungen som sin talesman. Då emellertid Uppsalakonungen innehaft sin ställning just som offerkonung, förlorade Olof Skötkonung genom sin övergång till kristendomen denna ställning, och den katolska medeltidskyrkan med sin koncentration kring påvedömet kunde icke erbjuda den svenska monarkin någon ersättning. Det råder inget tvivel om att Olof Skötkonung såg längre och klarare än sina konservativa motståndare. Men han kunde icke med kristen hjälp återvinna en ställning, parallell med sina hedniska förfäders. Striden mellan kristendom och hedendom blev därför en inre partifejd, som försvagade Sverige inåt, samtidigt som östväldet bröt samman efter det att den siste svenske fältherren i österled, Yngvar, som en forntidens Karl XII stupat på ett djärvt men omöjligt företag till trakterna norr om Kaukasus.

Medan den kristna missionen för Danmarks vidkommande betydde början till en ny storhet, innebar den för Sveriges del krönet av en utveckling, som närmast fick karaktären av en politisk och ekonomisk katastrof. Från att tidigare ha spelat en världshistorisk roll sjönk Sverige ner till en betydelselös kyrkoprovins någonstans i norr och det skulle dröja ända fram till Vasatiden, innan vårt folk än en gång skulle kunna spela en självständig roll i de europeiska folkens gemensamma historia.