I helgen kastade sig aktivister ur Motståndsrörelsens 5:e näste ännu en gång ut i de djupaste dalskogarna för att genomföra ett vildmarksäventyr, denna gång vågade man sig på ett tuffare äventyr än någonsin tidigare.

Här följer en redogörelse för vilka utmaningar deltagarna mötte, under berättelsens gång kommer vi att infoga kommentarer från en av deltagarna, Ingemar Westerbring, så att ni läsare får en så rättvis bild som möjligt av äventyret.

Redan under fredagseftermiddagen samlades deltagarna i en för helgen hyrd lokal där Motståndsrörelsens vildmarksguide höll ett föredrag som denna gång avhandlade vinnartänkande; vikten av att ha en positiv attityd och att allting alltid blir så som man tänkt att det ska bli. Ingemar Westerbring säger såhär om föredraget: ”Föredraget var bra därför att det stämmer så väl överens med verkligheten. Man ska tänka positivt, eftersom hur lätt man lyckas med prestationen till största delen är beroende av mental inställning och inte råstyrka”.

Efter föredraget serverades en måltid. Efter att alla ätit sig mätta började klockan bli mycket, man satt dock uppe ännu ett par timmar och pratade om allt möjligt, innan man slutligen gick och lade sig för att sova. Klockan var då mellan 23.00 – 00.00 på kvällen.

Deltagarna kunde då sova och drömma om den frukost man blivit lovad tidigare under kvällen, som skulle serveras klockan 10.00, innan avmarsch. Att man verkligen skulle få sova ut till frukost var det då inte tal om, klockan 01.15 stormade vildmarksexperten tillsammans med nästeschef Pär Sjögren in i lokalen, de väckte samtliga deltagare och beordrade om omedelbar avmarsch.

Kvicksilvret visade på minusgrader när deltagarna, vilka endast kunnat tillgodogöra sig en till två timmars sömn, fick börja med att jogga en bit fram till en skogsbilväg, där Pär Sjögren i förväg hade parkerat en stor släpvagn med väggar och tak. Denna släpvagn fick man dra och knuffa upp för ett berg, vilken bestod av kilometer efter kilometer av uppförslut. ”För att lyckas ta släpvagnen till målet blev vi tvungna att samarbeta och rotera. Några fick lyfta släpvagnen fram medan de andra fick skjuta på och bromsa den”, säger Westerbring.

Efter ett antal timmar hade man så kommit fram till den plats där man skulle dumpa släpvagnen. Därifrån fick deltagarna själva, med hjälp av karta och kompas ta ut kompassriktningar till olika destinationer och avancera framåt i mörkret, pulsande i snön, genom obanad terräng i den djupa skogen.

Efter att ha vandrat många kilometer hade man kommit ut ur vildmarken och fram till den slalombacke där frukosten skulle serveras. Man sprang den sista sträckan fram till frukostserveringen, bara för att upptäcka att någon frukost fanns där inte. Westerbring kommenterar: ”Att frukosten uteblev var en noga uttänkt taktik av vår instruktör, i föredraget talade han om vikten av att man ska förvänta sig det oförutsedda. Den uteblivna frukosten blev då ett praktiserande av den idén”.

Istället för frukost väntade ett antal stockar. En av dessa stockar skulle man bära med sig in i vildmarken igen, och naturligtvis vandrade man en annan väg tillbaka in i skogen.

Vildmarksguiden berättar att han medvetet planerat rutten på ett sådant sätt att deltagarna fick bära stocken genom värsta möjliga terräng. Dels fick man gå uppför långa och branta uppförsbackar, där man fick samarbeta för att överhuvudtaget få upp stocken, dels fick man korsa myrar som inte frusit ännu på grund av den milda vintern, vilket ledde till att deltagarna trampade igenom myren.

Som om inte detta var nog fick deltagarna också bära stocken genom de tätaste snår, vilket de naturligtvis fick slita för att lyckas med. Man fick bära stocken i många timmar innan det hade blivit dags att lägga ifrån sig den. ”Timmerstocken var i själva verket ett substitut för att transportera annat materiel, exempelvis en kanot genom oländig terräng. Att bära stocken var också en viktig del av den mentala träningen där man dels får lära sig att ställa upp för sina kamrater och bita ihop för att lyckas tillsammans”, inflikar Westerbring.

Nu hade man fått lämna ifrån sig den tunga stocken, men äventyret var inte på långa vägar slut ännu. Vandringen fortsatte genom obanad terräng ännu en stund, fram till dess att man kom fram till ett uppkört skoterspår. Nu var de flesta trötta, varför man fick följa skoterspåret en bit. Bara för att man fick följa spåret skulle det dock inte bli lätt, istället för att gå fick man jogga och skoterspåret bestod av en ständig uppförsbacke.

Landskapet man korsat hittills hade bestått av många berg och djupa dalar, därav alla dessa uppförsbackar. Landskapet deltagarna hade framför sig bestod ännu av lika många berg och lika många dalar. Vandringen fortsatte upp för dessa berg. När man tillslut kom ner i en av dalarna fann man en sjö. Nu hade deltagarna varit ute länge, de hade fått vandra utan mat, utan vatten och utan sömn.

Väl framme vid sjön hade det blivit dags för en kortare paus på 10-15 minuter. Efter pausen fick deltagarna än en gång ta ut kompassriktningar till specifika platser man skulle vandra till, exempel på dessa platser är sjöar, myrar och fäbodar. Under vandringen passade man också på att repetera navigation utan karta och kompass, bland annat hur man navigerar med hjälp av stjärnor, månen eller trädets grenar.

Även om alla vid det här laget var trötta och navigationen vid något tillfälle blev lite fel så gav ingen upp, gruppen löste gemensamt den uppgift man blivit tilldelad och fann vägen framåt genom vildmarken.

Medan man fortsatte att på egen hand navigera genom vildmarken så hade det åter igen blivit mörkt. Temperaturen hade sjunkit till många minus och snön föll medan man fortsatte att pulsa fram genom den obanade terrängen. När man tillslut, efter mycket slit, svett och möda, återvände till lokalen hade professionella kockar förberett mat som serverades de trötta och hungriga deltagarna. Efter maten serverades dessutom efterrätt och kaffe. Efter maten fick deltagarna vila upp sig, innan man senare, under söndagen, begav sig av hemåt igen.

Innan vi avslutar denna artikel passar vi på att fråga Westerbring hur tankarna kring aktiviteten går i efterhand och vad han har att säga till de som ännu inte provat på detta. Han svarar:

”Man måste inse vikten av sådana här aktiviteter, kampen består av många olika saker, dels upplysningsarbete och fysisk träning men också av den här väldigt viktiga mentala träningen . Den skapar ett ökat självförtroende i både gruppen och individuellt. Lära sig lita på sina kamrater och den positiva upplevelsen att faktiskt vistas ute i naturen, även under ansträngande former. Det handlar om att flytta sina egna gränser och varje sådan här strapats är ett delmål i att flytta fram sina gränser längre och längre.

I ett samhälle där allting går ut på att vara så lätt som möjligt, där det t.o.m. anses normalt att ta bilen till en lokal där man ska springa på ett löpband kan man förstå att det krävs extra ansträngning att motivera sig till att bryta sitt tankemönster och göra träningen så verklighetstrogen som möjligt.

Det finns ingenting att förlora på att delta, vi hjälper nämligen varandra, har en bra sammanhållning och vi slutför tillsammans. Nästa gång vill vi se att även DU deltar!”

Av: Marcus Andersson

  • Publicerad:
    2012-02-24 00:00