REPORTAGE. Roland Finser är tysken som lämnade sin karriär inom maktens toppskikt och sitt födelseland för en framtid i Sverige. I en intervjuserie i tre delar berättar han för Nordfront bland annat om samtalet i bilen som fick honom att inse att Tyskland är dömt till undergång, hur han tvingades bli en visselblåsare i Sverige och hur detta i kombination med tidigare erfarenheter fick honom att förstå vilka som egentligen styr världen – och varför.

Roland Finser höll tal under Folkets demonstration i Stockholm tidigare i år. Nu väljer han att berätta sin historia på Nordfront i ett intervjureportage med Maria Larsson. FOTO: Fredrik Johansson.

Del 1 – ”Looking for freedom”

Del 2 – Visselblåsaren i Vissefjärda

Del 3 – Världsorkestern – vilka håller i taktpinnen?

Det är den 11 november 2013. Roland Finser sitter i sin bil på en parkeringsplats och väntar i mörkret. Han är där i egenskap av livvakt, och det han väntar på är bilen som innehåller skyddspersonen, en ledamot inom tyska Telecom. Roland har precis kontrollerat den sista sträckan upp mot huset. Nu ska han bara eskortera ”huvudbilen” den sista biten innan han får hoppa av sitt pass för dagen. 

När han sitter där med motorn igång, ser han plötsligt hur något rör på sig i mörkret. I en sekund hinner han tänka att den snabbt rörliga skuggan är en joggare, tills han hör någon skrika med hög röst: ”Raus aus dem auto!”, med vad han uppfattar som östeuropeisk accent. När skuggan är tillräckligt nära ser Roland en maskerad man med höjt vapen. Roland duckar instinktivt, drar sitt vapen samtidigt som han sätter fordonet i rullning. Då beskjuts bilen plötsligt. Skotten spränger sidorutan i bitar från cirka 40 centimeters håll. Roland lyfter sitt vapen ovanför huvudet, skjuter tillbaka, rakt ut i mörkret, samtidigt som han lyckas ta sig därifrån. 

— Händelsen i sig är egentligen inget att haka upp sig på. Som livvakt måste man vara beredd på att sådant kan hända, säger Roland. Det är det som hände efteråt som fick mig att reagera. Trots att jag var ett offer så behandlades jag inte som ett sådant. Jag förhördes i två- tre timmar om allt möjligt. Jag kände inget stöd alls från polisens sida. Jag var som livvakt så kallat vapenlaglig, men man verkade inte vilja förstå vad det innebär. 

Ärendet nådde aldrig den vanliga polisen utan handlades av en speciell avdelning som ansvarar för bland annat personskydd. Trots att Roland kunde ge vissa uppslag om vad händelsen kunde ha för orsaker så lade åklagaren ner ärendet kort därpå. 

Roland är övertygad om att attacken var riktad mot honom som person. Han hade vid den tidpunkten lyckats bygga upp en karriär inom säkerhetsbranschen. Han hade även börjat se saker inom politiken som han inte tyckte om. Han var dock inte öppet kritiskt, på grund av sin tystnadsplikt bland annat, men hade startat ett politiskt fristående nätverk bestående av rakryggade människor från olika delar av samhället med syftet att så småningom kunna arbeta för väldigt speciella klienter.

–Vi kunde jobba för vem som helst. Vårt gemensamma nätverk och vår gemensamma kompetens var enorm. Det fanns ingenting som vi inte tillsammans kunde ha löst. Vi hade kunskap inom bland annat elektronik, ekonomi, militär, organisation och polis. Vi ansågs förmodligen som rätt farliga eftersom vi hade både kunskap och pengar. Tyska regeringens dotterbolag inom säkerhet ville så klart lägga monopol på dessa större uppdrag, där det fanns både pengar och prestige att hämta.

Detta blev dock droppen som fick honom att lämna Tyskland för Sverige. Han kommer nu här att berätta om både sin yttre och inre resa, fram tills idag, och de insikter som nått honom längs vägen.

”Att inte berätta vore att svika”
I 14 år har Roland Finser, 36 år, jobbat inom säkerhetsbranschen. Som livvakt och säkerhetskonsult har han rört sig inom maktens absoluta toppskikt, bland kungligheter, diplomater, politiker och affärsmän. Erfarenheterna har hjälpt honom att lägga ett komplicerat pussel kring hur världen fungerar, menar han. Det finns planer, som inte uppkommit över en natt, som kan förklara mycket av det vi ser runtomkring oss idag.

Han vill berätta om det han vet och kan berätta om. Både om det som nu händer och den framtid han tror att vi går till mötes om ingenting görs. Att inte berätta vore att svika, inte bara sig själv, utan också kommande generationer. Han pratar om sanningen som det viktigaste människan har att hantera. Så snart sanningen börjar förvrängas tappar mänskligheten sitt fotfäste.  Därför kallar han sig visselblåsare och frihetskämpe – med stolthet.

Roland Finser under sin tid bland Tysklands maktelit. Här på middag tillsammans med bland annat Tysklands dåvarande justitieminister Sabine Leutheusser Schnarrenberger. FOTO: Privat.

Roland växte upp i Bayern, som enda barnet till två högpresterande föräldrar. Hemmet var välkomnande och varmt och han beskriver vuxenvärlden runtomkring sig som bestående av en rad intressanta och ”tuffa” personligheter. Hans farfar tillhörde exempelvis SS-Panzer-Division Totenkopf, en pansardivision inom Waffen-SS som stred i Frankrike 1940 och på Östfronten 1941–1945.

Han besökte Östtyskland en enda gång som liten, och minns färgen grått och trasiga gator. Inte alls att jämföra med idag. Det har skett en enorm upphämtning, och här vill han särskilt lyfta fram Sachsen som ett bra exempel på hur människors sammanhållning kan åstadkomma stora saker. Ur en tillvaro där människor är beroende av varandra på riktigt växer ofta en särskild sorts lojalitet och solidaritet fram. I Sachsen finns idag en speciell och sluten kultur där man värnar sitt eget folk och inte är särskilt positivt inställda till invandring.

Som barn var Roland full av energi och nyfikenhet, men var inget flockdjur vad gällde umgänget med andra barn. Han höll sig lika gärna i ensamhet, där han roade sig själv, eller umgicks med de vuxna, ställde all världens frågor och skaffade sig i och med det tidigt en bred allmänutbildning. Det behövdes, menar han. Nivån i skolorna sjönk i takt med att kriget i forna Jugoslavien trappades upp och flyktingarna vällde in i bland annat Tyskland. Och det är samma situation som vi ser upprepa sig ännu en gång.

— Det är självklart att utbildningsnivåerna sjunker när man formligen öser in främmande barn i skolorna. Särskilt när dessa barn måste börja från noll vad gäller språket, säger han.

I det idylliska Bayern växte Roland Finser upp. Som så många andra bayrare gick han i kyrkan varje söndag. Idag har han dock inte mycket till övers för organiserad religion.

Mycket spring i benen gjorde också att det största intresset kom att bli idrott. Redan som 6-åring gjorde han entré på tennisplanen. Han tränade målmedvetet och hårt och bara några år senare fick han börja spela med de vuxna. I samma veva började han även med kampsport och simning. Ja, idrotten blev tidigt en stor passion. En slags följeslagare som genom livet lärt honom allt om disciplin och målmedvetenhet.

Han gick också i kyrkan varje söndag, som del i ett sammanhang där katolicismen var starkt närvarande. Lite påverkades han också av serien Törnfåglarna, säger han och skrattar, en romantiserad berättelse om en katolsk präst som slits mellan plikten och kärleken.

Idag säger han att Katolska kyrkan bara drivs av en enda sak – makt. Han har en diplomatvän som arbetade och levde i Vatikanstaten under ett antal år. Från sitt rum hade denne vän utsikt över innergården och kunde vittna om att all världens lobbyister anlände dit, i en aldrig sinande ström. Ett annat anmärkningsvärt exempel är att Katolska kyrkan idag är den största skogsägaren i Tyskland, och så mäktiga att de inte behöver lyssna på någon.

Enligt Roland Finser är Katolska kyrkan idag endast intresserad av makt. Till Vatikanen letar sig också all världens slags lobbyister, som tas emot med öppna armar av ledningen för världens mäktigaste kyrkoorganisation.

Roland menar vidare att om man skulle börja prata om kristendomens grundmening så har Katolska kyrkan verkligen “missförstått” denna, på samma sätt som många andra ”kyrkor” eller samfund. Jesus förespråkade exempelvis ingen rovgirig individualism. Han sa tvärtom att människan inte ska sträva efter mer än den behöver, menar Roland.

Med uppdrag åt Tysklands elit
Efter en skoltid, där Roland så kämpat med motivationen tvekade han mellan att bli präst eller polis. Båda yrkena föreföll som bra val om man ville hjälpa människor. Han kom dock så småningom i kontakt med en vän till familjen som erbjöd honom en alternativ karriär inom finansvärlden.

Han hoppade på det tåget och gjorde snabb karriär, för att något år senare befinna sig på ett viktigt politiskt möte som kom att bli avgörande för Rolands fortsatta karriär. Efteråt stötte han nämligen ihop med en av politikern Karl Dieter Sprangers livvakter från tyska SÄPO. De svingade några bägare, och Roland, som vid det laget hade börjat tröttna på ett liv med allt för mycket skrivbordsjobb, passade på att ställa en massa frågor kring livet som livvakt.

Den tillvaro som målades upp påminde om hans tidigare drömmar om att hjälpa människor. Samtidigt lät det som en både spännande och omväxlande karriärväg. Han tog därför kontakt med en bekant som ägde ett säkerhetsbolag inom bland annat diplomatskydd. Han fick genomgå ett 5-dagarstest, blev uttagen till en utbildning inom bland annat vapen och personskydd och plötsligt hade livet tagit en helt ny vändning.

Roland Finser tränas upp som livvakt. FOTO: Privat.

Till en början handlade uppdragen mest om evenemangssäkerhet. En stor del av dessa gällde de berömda folkfesterna där människor samlades i gigantiska öltält, inmundigade drycker och hade det trevligt. men så en dag fick Roland en förfrågan om han ville ansvara för säkerheten vid ett stort event med diplomater och toppolitiker från hela Europa. Det var Stavros Konstantinidis som sände frågan, en advokat och god vän till Roland som han beskriver som en slags spindel i nätet som många vänder sig till om de vill bli sammankopplade med inflytelserika människor. Roland satte ihop ett bra team, ansvarade för säkerheten, både gällande diplomatkonferensen och den efterföljande välgörenhetsbalen senare under kvällen.

Det var advokaten Stavros Konstantinidis som öppnade många dörrar till Tysklands elit för Roland Finser. Här ses Konstantinidis tillsammans med den Bayerska delstatens inrikesminister Joachim Herrmann på en födelsedagsfest.

Detta är 2002, uppdraget blir lyckat och med en sådan ”höjdare” som referens öppnas så klart många dörrar. Han når så småningom vad som kallas för internationell standard, vilket i korthet innebär att han kan smälta in i vilket befintligt team som helst, samt har rätt att bära vapen på allmän plats, i ett flertal länder, utan att behöva ansöka om tillstånd.

”Råttorna har redan lämnat skeppet”
2010 sitter så Roland i egenskap av livvakt i en bil tillsammans med Hans-Joachim Metternich, politiker och nära vän med Tilo Sarazzin, som vid det tillfället befinner sig inom direktionen för Tysklands centralbank. Själv är Roland 28 år gammal och har precis börjat drömma om barn och familj. Metternich är då 66 år, har barn och barnbarn och är vd för banken Rheinland – Pfalz. ISB. De möts i ett ytligt samtal om framtiden. Roland vet att han sitter bredvid en man som har högsta insyn i vad som pågår i landet, och även om han måste ta hänsyn till sin professionalitet som livvakt, kan han inte låta bli att ställa en avgörande fråga när han ändå har chansen. Han undrar så klart hur Metternich ser på framtiden för det tyska folket.

Svaret på frågan brände som ett glödgat järn mot huden, förklarar Roland, men det kom ändå inte helt oväntat. Svaret löd: ”Roland, råttorna har redan lämnat det sjunkande skeppet. För Tyskland finns ingen räddning längre.”

”Det finns ingen framtid för det tyska folket”, var beskedet Roland Finser fick av den tyske före detta politikern och numera bankiren Hans-Joachim Metternich. Här på bild tillsammans med sin sekreterare. FOTO: Privat.

Det hann ändå rinna ytterligare vatten under broarna innan Roland till sist valde att lämna Tyskland. Under tiden fortsatte karriären med en mängd nya, intressanta uppdrag. Angela Merkel har han exempelvis mött vid ett par tillfällen, och på frågan om vad han anser om henne svarar Roland att det är uppenbart att hon styrs av någon annan. I inledningen av karriären framstod hon som trevlig och mänsklig.

— Idag är hon som en iskall robot, utan äkta känslor. Många kallar henne för ”teflondamen” eftersom allt rinner av henne. Hon bryr sig inte om någon eller något. Inte på riktigt, säger han.

Någonting är ruttet i förbundsstaten Tyskland
Nyligen har Roland också via sitt nätverk i Tyskland fått veta att det just nu händer mycket under ytan i det forna hemlandet. Mediabranschen håller på att bygga upp en massiv förstärkning av den interna säkerheten, med bland annat mängder av livvakter. Något verkar vara på gång och media kan mycket väl vara inblandade likt fotsoldater i det som komma skall. Om det kan man bara spekulera, men han vill gärna redan här poängtera att han inte hyser särskilt stor tilltro till mediavärlden, vilken han anser är fullständigt korrupt.

Roland berättar här att hans personliga politiker- och journalistförakt kommer från allt det han fått se genom åren. Som livvakt och säkerhetsansvarig ska man förhålla sig neutral, helst stänga öronen, men det har varit svårt för Roland.

— Jag har sett och hört så mycket som vanliga människor aldrig kommer i närheten av. Politiken är fullständigt korrupt och det är få som drivs av någon äkta vilja att göra skillnad. Jag har till exempel suttit med på politiska möten där man diskuterat kontroversiella saker. Därefter har medverkande journalister instruerats till att stryka vissa saker. Och det gör de. De skildrar det som politikerna vill att de ska sända vidare till folket.

Roland Finser politiker- och journalistförakt grundar sig i hans egna erfarenheter i Tyskland, där Roland noterat hur makten och media lever i en märklig symbios.

Roland nämner ett exempel där han bevittnade hur en minister klev ur en bil för att möta några journalister. På andra sidan gatan stod ett 80-tal motdemonstranter, men under den efterföljande rapporteringen vare sig hördes eller syntes några protester.

Det Roland vet med säkerhet just nu angående Tyskland är att regeringen, med Merkel i spetsen, aktivt motarbetar människor som försöker gå samman i grupper där man förbereder sig för en eventuell krissituation. Detta är hyckleri av högsta mått, menar Roland. Å ena sidan uppmanar man folk till krisberedskap via olika reklamkampanjer, för att å andra sidan motarbeta alla större initiativ med hjälp av specialpolis. Nyligen greps en polis av just denna anledning, med motiveringen att en statsanställd måste sätta tilltro till regeringens förmåga att ta hand om sitt eget folk i krisartade lägen.

Till sist, 2013, efter att Roland hamnat i den beskrivna eldstriden i tjänst, blev så måttet rågat. Orden om undergångens Tyskland ekade fortfarande i bakhuvudet och längtan efter en lugnare tillvaro började ta över allt mer.

Han och flickvännen såg över alternativen och Sverige framstod till sist som det självklara valet, då de båda ville till ett land med näraliggande kultur och ett närbesläktat språk. Klimatet fick heller inte skilja sig alltför mycket. Det var också viktigt att landet ägde sin egen valuta och inte var medlem i Nato. Även Rolands mamma hakade på tåget och snart började uppbyggnaden av det nya livet, i det nya landet.

Som nyinflyttad till Sverige blev Roland inbjuden till James Bondmuseet i Nybro för att berätta om sitt tidigare liv som agent runtom i världen. Han inkluderade låten ”Looking for freedom”, i sitt framförande, i tron på att han nu hamnat rätt, att Sverige var en fristående demokrati och ett föredöme gällande yttrandefriheten.

Lite visste han då att Sverige stod på samma lista som Tysklands – nämligen undergångens.

I del 2:

Roland kom till det nya hemlandet, köpte sig en gård och ville bara leva i lugn och ro. Men så kom kallduschen.

  • Publicerad:
    2017-10-12 06:00