KOMMENTAR. Efter terrordådet i Manchester har många återigen börjat fundera på hur man skulle kunna förhindra det mångkulturella våldet. Trots otaliga grymheter så har Europas gränser hållits vidöppna eftersom invandringskritikerna inte vågar yttra sig. Jesse Torniainen skriver här om invandringskritiker som skäms för sina åsikter.

Terrordådet i Manchester.

Dagens debattkultur kontrolleras så pass starkt av antinationalistiska krafter att till och med aktiva och ”radikala” nationalister i sina offentliga uttalanden dras till den politiska korrekthetens håll, även om deras sanna åsikter egentligen är mer radikala. Vad får människan att agera så här?

Kansallinen Vastarinta skrev i mars föregående år om de påtryckningar med hjälp av beteckningar som nationalister utsätts för:

Det vanligaste sättet varmed man försöker få en nationalist att retirera i argumentationen är att man kallar honom för rasist.
[…]
Pseudonationalistiska PS-Nuoret (Sannfinländarnas ungdomsförbund, ö.a.) publicerade förra året ett helt dokument för att bevisa att de minsann inte är rasister. Emellanåt börjar också andra politiker eller offentliga personer förklara sina ståndpunkter med att det inte är frågan om rasism, utan om invandringskritik.
[…]
I somras såg vi kanske ett av Finlands mest roande händelseförlopp som konstruerats kring begreppet rasism, när Hommaforums (ett finskt invandringskritiskt internetforum, ö.a.) grundare Matias Turkkila deltog i mångkulturvurmarnas gratiskonsert Meillä on unelma (Vi har en dröm), under vilken han attackerade sin partikamrat Olli Immonen, som stått emot mångkulturen. Turkkilas syfte var att för världen och mångkulturens ivrare bevisa att han under inga som helst omständigheter är en rasist.

Sannfinländarnas ursäkter är givetvis gammal skåpmat sedan åratal tillbaka. Det beror på att de själva ger sig in i motståndarnas spel, vars syfte är att få partiet att ständigt retirera mer och mer. Partiets medlemmar intalar sig själva att man på så vis kan nå större popularitet hos folket, så att man kan nå en position ur vilken man kan påverka på riktigt. Men i den här texten låter vi nu bli att ta ställning för Sannfinländarnas regeringsambitioner.

Poängen är att få av de som retirerar ursprungligen eller ens idag är så milda i sina åsikter som de ger sken av i offentligheten. Sannolikt skulle även de i mer privata diskussioner berätta om sina mer radikala åsikter än vad de offentligt ger uttryck för. Undertecknad har åtminstone flertalet gånger varit på plats när någon sagt sig stödja Motståndsrörelsens ideologi, ”men det kan man inte säga högt”.

Men varför agerar de som de gör? Svaret är politisk korrekthet, rädslan för att bli stämplad som ”rasist” och ”nazist”, att man låter den politiska karriären gå före ideologin samt att man skäms för att öppet stå för sina egentliga åsikter.

Att man dansar efter den politiskt korrekta pipan är en sann cancer för politiken, för den bestäms av de som har makten, den folkfientliga median samt andra finskfientliga opinionsbildare som får mycket publicitet. Hur kan en nationalistisk människa underkasta sig ett dylikt spel, som regisseras av individer som hatar alla som inte delar deras globalistiska världssyn?

De går till och med så långt att de är beredda att ta avstånd från människor och organisationer som försvarar finländarna, bara för att behaga sina politiska motståndare – man tar till och med avstånd från sina egna partikamrater, såsom ovanför nämnda fall med Turkkila visar. Självklart kommer de grupperingar som bestämmer den politiska korrektheten aldrig att vara nöjda, hur mycket du än tar avstånd och vänder din kappa hit och dit med vinden, varför ett dylikt slickande är desto märkligare. Vad uppnår du genom att behaga dina politiska motståndare?

Videoklipp från den i artikeln nämnda Meillä on unelma-demonstration:

Givetvis är det möjligt att med hjälp av den politiska korrektheten uppnå en fin och personligt lönsam politisk karriär, såsom ett visst regeringsparti nu har lyckats göra. Troligtvis har många nutida riksdagsledamöter anslutit sig till Sannfinländarna på hederliga grundval med syfte att faktiskt driva en invandringskritisk politik, men regeringstiden har visat att den här fina tanken hamnat rejält i bakgrunden när man väl fått den där makten genom vilken man hade kunnat påverka.

Istället har flera av dessa personer uppnått bra karriärer och rejäla löner, såsom exempelvis Jussi Halla-Aho, som tillskansat sig många invandringskritiska människors röster. Han tog sig ända till Europaparlamentet, men har inte där uträttat någonting av godo för åtminstone finländarna. Det här är bara ett exempel av flera som visar hur karriären går före de skäl som ursprungligen fick en att ge sig in i politiken. Pengarna styr.

Att stämpla folk som ”rasister” eller ”nazister” är ett sätt att tysta människor ända från gräsrötterna till de i maktens korridorer. I den ovanför nämnda artikeln kommenterade vi stämpelyxan enligt följande:

”Mantrat ’Jag är inte rasist, men…’ har blivit närmast ett skämt även i privata samtal. Ofta kan även nationalsocialister och andra radikala nationalister hamna i situationer där en politiskt oupplyst bekant undrar: ’Är du rasist?’. Än mer sannolikt är att frågan ställs av någon mångkulturivrare som vill få nationalisten att göra sig till åtlöje genom att börja förklara sig.

Ifall du hamnar i en sådan situation bör du absolut inte börja förklara: ’Självklart är jag inte det, eftersom…’. Om du börjar flacka och förklara, så har du redan hamnat på defensiven i diskussionen och låter motståndaren bestämma debattens takt. Hela rasismhysterins kärna går ut på att tysta eller förödmjuka nationalister samt att styra debatten bort från exempelvis invandrarkriminalitet eller folkutbytet i Europa. Tyvärr verkar taktiken alltför ofta lyckas, med tanke på invandringskritikers och Sannfinländarnas offentliga krumbukter. I förbigående kan vi nämna att bakom rasismbegreppet står den judiske homoaktivisten Magnus Hirschfeld samt den ökände judiska kommunisten Leon Trotskij (Lev Bronstein).

 

När någon frågar ”Är du rasist?”, är det viktigt att ställa motfrågan ’Vad menar du med rasism?’. Ofta kan inte mångkulturivrarna ens själva definiera sina älsklingstermer, men ifall de lyckas med det så får du klarhet i frågan och kan besvara frågan utifrån det. Samma logik gäller alla andra vaga begrepp och anklagelser, som kastas mot nationalister. Be mångkulturivraren att definiera det vaga begreppet. Å andra sidan: ifall hela rasismämnet känns ointressant, så kan man enkelt kringgå frågan med att konstatera: ’Mig besvärar det inte att bli kallad för rasist’.”

Att man svingar med stämpelyxan talar egentligen om att yxans svingare inte har någon aning om vad han pratar om. Ifrågasätt därför alla som använder sig av sådana begrepp, eller ännu bättre: Bry dig inte om vad dina motståndare anser om dig, för de kommer antagligen inte att tycka om dig i vilket fall som helst.

Som jag skrev ovanför så har jag flera gånger varit med om att någon berättat att han stödjer Motståndsrörelsens ideologi och verksamhet, men att de ”inte kan säga det högt”. Efter det konstaterandet brukar man också få en vänskaplig ögonblinkning. Varför skulle de inte kunna säga det högt? Varför förutsätter någon alls, att om man till att börja med börjar driva en politik genom att ljuga, oavsett om det är frågan om gräsrötter eller högre stadier, så försvinner detta ljugande när man väl nått makten, varpå en ärlig linje börjar?

Ifall du verkligen anser någonting om en viss fråga, så rekommenderar jag att du är ärlig redan från början. Allting annat är att dansa efter motståndarnas pipa och det leder ingenstans. Det säger nog också något om den ärliga linjen, att av alla tillställningar som anordnades på Finlands självständighetsdag så var Motståndsrörelsens öppna, nationalsocialistiska marsch den största. Det vore intressant att veta hur det är möjligt trots att organisationen inte spelar med i det kulturmarxistiska spelet utan är istället alltid ärliga vad gäller sin verksamhet och ideologi.

Sanningen är en sak som drar folk till sig. Det att gömma sig bakom vaga förklaringar ökar bara den förvirrade massans storlek.

/Jesse Torniainen

  • Publicerad:
    2017-05-24 20:50