KOMMENTAR • Vad är det vi egentligen skall mäta när det kommer till arbete kontra bidragstagande? En replik till Arbetargrabben.

Jag vill börja med att tacka Arbetargrabben för att denne tog sig tid att skriva ned sina synpunkter då jag anser att dennes tankar hjälper mig att lyfta fram mina egna. Utgångspunkten från min text börjar i mitten av Arbetargrabbens text och jag vill också påpeka att jag inte har lyssnat på andras resonemang från Radio Nordfront som Arbetargrabben hänvisar till då jag önskar att texten baseras på min syn på saken.

Hela frågeställningen vittnar om en tyvärr politiskt omogen massa av människor. Frågeställningen borde snarare vara en som lämpar sig för vuxna människor. Vill du vara beroende av någon annan? Vill du vara försörjaren till din familj eller lägger du denna livsviktiga funktion som far och man, på en stat som vill ersätta dig?

Den viktigaste frågeställningen är enligt mig vilka metoder som skall användas för att säkra rasens överlevnad. Precis som naturen är föränderlig så behöver också metoderna anpassas efter tid och miljö. Alla andra frågeställningar om moral och beteende kokas ned till: Gynnar detta beteendet rasen eller inte? Om ja, finns det en brytpunkt där beteendet blir ogynnsamt? För att utröna förhållandena så krävs det kunskap och fantasi och den principfasta människan tenderar ha ett alltför svart-vitt tänkande. Inte för att man skall kasta undan den principfasta människans tankar då de ofta är formade efter rasens lynne och de rådande normerna, vilket gör att man får en större förståelse när man formulerar propagandan och de behövs som ett visst ankare för de som söker skapa en omvälvande revolutionär samhällsmoral. En vanlig fallgrop för varje individ är att man tenderar att utveckla moral och system som passar den egna karaktären bättre för det ger i slutändan evolutionära fördelar. Det är alltså ingen slump att arbetsskygga latmaskar som önskar leva på andra tyr sig till bidragsgivande politiska partier som gynnar deras grupp.

Andemeningen i Arbetargrabbens andra halva av sitt inlägg är att historiskt sett har de som valt bidragslinjen inte gjort något utan har använt bidragslinjen som svepskäl för deras egna privata problem. Bidrag gör dig beroende av en fientlig stat, du degraderar dig själv och ger din avkomma en sämre livskvalité. Det är även egoism att leva på andra och så långt bort från folkgemenskapen man kan komma.

Vad är resultatet?

Målsättning för varje organisation eller rörelse är att få fler och fler människor att bidra med mer resurser till den egna rörelsen än den ideologiska fiendens. Resurser i form av manskap, timmar för engagemang, pengar/resurser med mera. Vad jag som individ kollar på är hur mycket personen kan eller väljer att bidra med. En person som har familj och arbetar kommer som norm inte kunna ge lika många timmar i engagemang som bidragsberoende personer men kan däremot ge mer pengar.

Låt oss då nyktert analysera efterkrigstidens resultat för den nationella rörelsen. Jag vågar hävda att den absoluta majoriteten har förvärvsarbetat under den här tiden, möjligtvis är det några få enskilda procent som har levt ett liv i bidragsberoende.

Den absoluta majoriteten av dessa människor valde att satsa på Sverigedemokraterna som därmed fångade upp stora resurser från den befintliga nationella miljön. Vad de har gjort med dessa resurser är att liberalisera medlemmar och sympatisörer och i princip valt att förhärliga ett annat folk (judar) högre än det egna. För att säkerställa den linjen sparkade man ut det dåvarande ungdomsförbundet och byggde upp ett nytt som man döpte till ”Ungsvenskarna” men som egentligen arbetar för att ge judarna mer privilegier i Sverige än svenskarna själva genom att trycka på att de som demonstrerar mot Israel skall kunna skickas hem om de anses störa den allmänna ordningen. De efterfrågar inte något sådant för de som kritiserar och demonstrerar mot svenskar, kanske för att alla kan bli svenskar i deras ögon.

Vad har då återstoden av den nationella rörelsen som arbetat skrapat ihop under alla dessa årtionden i form av större materiella resurser? Ett offentligt hus i Älgarås. Det andra huset skänktes bort av en individuell person om jag förstått saken rätt och samlades därför inte folkgemenskapligt ihop även om ett sådant arbetet har utförts på det. Det finns några mindre lokaler runtom i landet tillsammans med i princip ett icke-existerande eget företagande med det uttryckliga syftet att bygga upp företaget för att främja parallellsamhället. Det icke-existerande företaget gör att vi logiskt kan dra slutsatsen att majoriteten har bidragit att förverkliga andras (ofta liberala) idéer genom sitt arbete. De har bidragit att förverkliga allt från den kälkborgerliga entreprenörens arbete till storfinansens. Istället kunde dessa ha byggt något eget som motvärn mot den liberala hegemonin.

8 arbetstimmar om dagen, 5 gånger i veckan plus restid blir det då oftast i liberalismens tjänst, i hur många fall har betalningen för detta arbete varit otroligt låg så att man nästan tjänar lika mycket på att gå på bidrag? Frågar jag mig retoriskt. Trots denna insamling av pengar så ser vi på resultatet att det är skralt, hade jag varit en fiende till de nationella så hade jag hoppats att vi fortsatte i samma hjulspår för fortsätter vi i samma stil så kommer vi inte utgöra något reellt hot de nästkommande årtiondena heller. Innan någon får för sig att påpeka att det finns ont om pengar för allting är så dyrt så vill jag påpeka att det är bara att titta på Jehovas vittnens alla möteslokaler i landet. Detta skvallrar om att merparten av de nationella har lagt pengarna individuellt eller inom den nära familjen istället för att bygga en större folkgemenskap. En sådan gemenskap är egentligen inte svår, amishfolket har kunnat bygga upp samhällen även genom att bakbinda händerna med att inte använda el eller motorfordon.

Förutom att arbetet bidrar till att stärka det liberala systemet i sig så beskattas även arbetaren i hög omfattning, över hälften av arbetet går till en skattkista som plundras dagligen. Jag är övertygad om att dokumentationen över den här plundringen är så omfattande att det hade varit omöjligt att gå igenom den för en människa under hela dess livstid.

Evolutionär måttstock

För en individ eller ett folk så handlar den evolutionära kampen om hur många nya individer som kan skapas och överleva över tid. Låt oss då ta ett exempel från bidragsdjungeln.

I ett nytt reportage om långtidsarbetslösa i Sverige har Expressens västsvenska edition GT pratat med den kvinnliga somaliern Shukri Mohamed Hassan i Åmål, som har bott i Sverige i åtta år. Som sexbarnsmamma har hon kunnat leva på ett jättelikt bidrag.

– Jag har fått 32.000 kronor i månaden. Sverige är ett bra land, säger Shukri Mohamed Hassan till GT.

I somras fick hon dock, via Åmåls kommun, ett enklare jobb som skogsröjare vid ett skidcenter, fyra timmar om dagen. Även detta arbete är dock finansierat av skattebetalarna, via länsstyrelsen.

Hassan har alltså fått ut 32 000 kronor i flera år men tvingas nu jobba fyra timmar om dagen för att få samma bidrag. Jag hävdar att den här kvinnan är inte bara smartare än majoriteten av de nationella utan hon vinner även evolutionärt. Nu kanske försvarsmekanismer hos vissa läsare är i full blom, bondrasisten kanske anser att hon trots allt detta är ändå bara en neger. Arbetargrabben anser kanske att hon är beroende av staten och därmed bör hon rankas lägre ner än denne. Vissa kanske lägger förhoppningarna att hon i framtiden kommer att straffas med lägre bidrag eller att individerna i familjen kommer ändå bli gängkriminella. Oavsett vad så utmanar jag vem som helst att presentera motargument efter mina uppställda evolutionära premisser där de kan visa att hon inte vinner över de flesta nationella. Hon får ut i snitt vad jag fick ut på mitt arbete när jag jobbade för över 5 år sedan och det var ändå ett bra betalt jobb för en outbildad knegare. Hassan är enligt mig alla dagar i veckan vinnaren och ni andra (majoriteten) är förlorare. Sluta upp med att vara det!

LÄS: Personer ur den judiska familjen Namdar nolltaxerar och lever på bidrag trots miljontillgångar.

Till alla de som kanske i vanmakt tänker att jag kanske då borde springa direkt och gifta in mig i den somaliska gruppen så vill jag även förtydliga att jag hellre stannar kvar och utmanar samt provocerar den vita majoritetens tankegångar så att ni kanske kavlar upp ärmarna tillräckligt mycket för att göra något åt det här. Bara i dagarna har de sura rönnbären vält in som ni som skattebetalare tvingas tugga i er. Först önskade den sverigedemokratiskt stödda regeringen att den utländska arbetskraften skall få förtur över den svenska till nya jobb efter Northvoltskandalerna, sedan har det kommit fram att regeringen skickat 109 miljoner svenska kronor till Ghana så att de kan köpa in elmopeder.

Vem är beroende av vem?

Bidrag gör dig beroende av en fientlig stat, du degraderar dig själv och ger din avkomma en sämre livskvalité. Det är även egoism att leva på andra och så långt borta folkgemenskapen man kan komma.

Hos arbetarbina i det här liberala samhället så har det utvecklats en försvarsmekanism där man försöker moralisera sin egna arbetande position genom att påpeka att bidragstagare är beroende av dem när det faktiskt är precis tvärtom, låt mig förklara.

Arbetarbinas andra försvarsmekanismer är att utveckla sin materialistiska personlighet genom konsumtion för att glömma att de endast får kvar mindre än hälften för sitt arbete, och då skall vi inte glömma alla framtida skuldsedlar som den här staten lovar att ni skall få ut i framtiden såsom pensionen och sjukvård. Bägge saker kan ni se i stjärnorna efter. För att inte tala om barnen som ni känslomässigt måste negligera genom att tvingas lämna över dessa till främlingar på dagis eller de liberala indoktrineringsskolorna. ”Skolor” som lär barnen att hata sitt eget folk och att mer invandring är ett måste, samtidigt som de vita inte skall skaffa barn på grund av miljön. Vilket gör att motståndskraften hos folket försämras när nästa generation förloras.

För att bibehålla konsumtionen krävs ett arbete och jobbskapande trivs vanligtvis i fungerande stater. Det nuvarande finansiella systemet är uppbyggt på att det krävs en viss procentuell arbetslöshet för att kunna hantera den ständigt stigande inflationen. Det innebär att en absolut majoritet trycker ned en minoritet i arbetslöshet genom att använda det finansiella systemet.

Vad händer om bidragen blir så låga att de arbetslösa inte kan leva på dem? Vi pratar om 10 procent öppen arbetslöshet idag. Svaret är att dessa människor börjar stjäla, om du tycker att matpriserna är höga nu, vänta bara med hur de är när handlarna måste kompensera för alla stölder och hur allting kommer vara inlåst likt i USA. Naturligtvis kommer vissa bli fasttagna när de försöker stjäla, vad kostar då en intagen per dag? Enligt Kriminalvården är summan runt 3 500 kronor/dygnet för häktade och runt 3 800 kronor/dygnet för intagna, för de som är på frivård är summan ungefär 350 kronor/dygnet.

Enkel lågstadiematematik visar att det är betydligt billigare att ge bidrag än att göra människor kriminella i det här liberala systemet. Nu kanske någon tänker, bort med bidragen och skapa låglönejobb! De som väljer den kriminella vägen skall skjutas av, de skall pryglas offentligt och det skall upprättas arbetsläger, koncentrationsläger och dödsläger! Om vi tänker realpolitiskt så tänker inte liberalerna göra detta, de beskattar hellre arbetsbina hårdare för att blidka bidragstagarna och upprätthålla systemet. Detta har fungerat för arbetsbina har vägrat att ta till det våld som krävs för att inte bli utsugna, arbetarna önskar hellre att det nuvarande systemet fortsätter att existera istället för att riskera tryggheten vilket är en oerhörd egoism och något som verkligen har varit destruktivt för de svenska barnen och den europeiska rasen.

Dessutom kan borttagandet av bidrag och hård repression leda till en revolutionär stämning, vilket är det sista det här liberala systemet önskar sig. Därmed är bidragstagarna INTE beroende av staten utan den här staten under den judiska kontrollen är beroende av hålla den arbetslösa människan på god fot och det sker genom resursfördelning till arbetarbinas nackdel i utbyte mot lugn och ro för fortsatt konsumtion.

Det finns inget bättre bevis på detta än att både jag och Hassan kommer att få våra bidrag nästa månad också och du, Arbetargrabben, står delvis för den notan.

Slutord

Arbetargrabben lyfter fram ett citat från Adolf Hitler för att poängtera arbetets vikt, vad jag har kunnat få fram så sägs dessa orden när nationalsocialisterna har makten, detta är väsentligt. Folkgemenskap är när folk av samma nation eller närliggande nationer av samma ras går ihop, men så är inte fallet idag, att vara delaktig i skattesystemet är att bygga upp en gemenskap med rasfrämlingar som oundvikligen leder till rasblandning. Något som de flesta nationella ser som något negativt idag och i synnerhet nationalsocialister.

Om de nationella hade kunnat sluta upp att förfäkta sådana här idéer och istället valt ett tankemönster där man gör det som krävs för att gynna den egna gruppen så hade kanske fler kunnat gå på bidrag när man fick ut som mest och lagt resterande tiden på arbete och nationella projekt. Då hade vi haft en betydligt mer framskjuten position än vad vi har idag. Detta fönster med bidrag kommer försvinna över tid, det är oundvikligt men tills det att det gör det så gäller det att passa på för att sedan helst gå över till ”svart arbete” i verkligheten judeobeskattat arbete, där man får behålla pengarna själv och fördela dem efter egen vilja. Allra helst arbete där man kan börja förverkliga ett riktigt parallellsamhälle, så kan liberalerna och marxisterna få umgås med sina importer tills vi är tillräckligt starka.

Måttstocken vid min bedömning är att vi behöver titta på varje individ individuellt hur de bidrar till den nationella kampen. En person som arbetar på ett företag som är starkt knutet till att förverkliga liberala system och som betalar mycket skatt men som skänker stora summor pengar och bidrar med spetskompetens anses då av mig som mycket viktigare än en person som bara går på bidrag och skänker knappt några pengar eller någon tid.

Samma är det på motsvarande håll där en bidragstagare som skänker mycket timmar för att de inte jobbar men som inte bidrar med så mycket pengar anses av mig vara mycket mer värdefull än en person som ägnar stora delar av sin tid åt att knega på ett lågavlönat jobb och som bidrar väldigt lite med både tid och pengar/resurser.

En av frågorna som alla måste ställa sig är hur mycket de bidrar till den nationella rörelsen och hur mycket de bidrar till att upprätthålla det nuvarande liberala samhället. Bidrar man mer till det liberala samhället då skall man inte bli förvånad över att man inte kommer någonstans politiskt och att man samtidigt alienerar människor genom att bara gnälla istället för att våga förverkliga något som hjälper till en frigörelse från det man påstår sig hata.

Jag tänkte avsluta den här kommentaren med att ställa en direkt fråga: Hur många timmar ägnade du den senaste månaden åt att bekämpa detta judiska system och vad har detta arbete gett för resultat?