KOMMENTAR. Nordfronts nyhetsredaktör Simon Holmqvist skriver om varför Nordfront väljer att fortsätta skriva Vitryssland istället för mainstreammedias nya benämning ”Belarus”.

Militärparad i Minsk under den vitryska självständighetsdagen 2017. Foto: belarus.by (CC BY-SA 4.0).

Efter det senaste valet i Vitryssland har globalisternas strålkastare uppenbarligen riktats mot landet, som är en av få stater i Europa som ännu inte fallit i den liberala demokratins klor. Vitryssland har i princip kvar ett gammalt sovjetiskt system, även om den typ av politik som förs i landet har föga gemensamt med mycket av vad dagens marxister – eller för den delen gårdagens bolsjeviker – förespråkar.

För läsare som vid sidan av alternativmediasajter som Nordfront även följer mainstreammedia, eller lögnpressen som vi också brukar benämna den, har det kanske sedan en tid tillbaka blivit uppenbart att man i dessa tidningar och tv- och radiokanaler inte längre kallar landet för Vitryssland utan ”Belarus”. Med andra ord samma namn som landet självt använder (Рэспу́бліка Белару́сь / Respublika Bjelarus) eller som man använder i exempelvis engelskan.

Nordfront har dock valt att fortsätta kalla landet Vitryssland, och jag tänker i den här artikeln förklara varför.

Namnbytet ett globalistiskt direktiv från regeringen och lögnpressen
Jag tänker inte gå in i något etymologisk försvar av användandet av Vitryssland framför Belarus. Vissa menar att Vitryssland är en korrekt svensk översättning av Belarus, att ”bela” betyder vit och att ”rus” syftar på Ryssland. Andra menar att det inte alls stämmer och påpekar att begreppet ”rus” inte är samma sak som den ryska federationen, som man påstår att ”ryssland” i ”Vitryssland” syftar på. Men vårt ställningstagande har föga med den diskussionen att göra.

Vad som däremot spelar roll är att det språkliga skiftet från Vitryssland till Belarus i svenskan i första hand är ett politiskt direktiv från regeringen. Den 24 november publicerade utrikesminister Ann Linde (S) en debattartikel i judiska DN där hon proklamerade att Utrikesdepartementet officiellt bytt det svenska namnet på landet från Vitryssland till Belarus, samt att man från och med nu ”förordar […] användningen av Belarus i det svenska språket”.

I artikeln argumenterar utrikesministern delvis utifrån att det hela är ett ”erkännande för det belarusiska civilsamhället och folket som länge velat framhäva sitt lands nationella identitet och suveränitet”. Det låter förstås vackert, men det är också tydligt i debattartikeln att man önskar att landet på så sätt fjärmar sig från Ryssland, som idag är dess viktigaste allierade.

”Utrikesdepartementet överger därmed en benämning som kan associeras med Ryssland eftersom ändelsen ’rus’ inte syftar på Ryssland”, skriver Linde.

Rent tekniskt stämmer det förstås att det inte nödvändigtvis syftar på Ryssland, eftersom ”rus” var en benämning på nordmän som grundade det slaviska Kievriket som både Ryssland, Vitryssland och Ukraina kan spåra sina rötter till.

Förändringen med namnbytet skedde dock inte direkt. Men i samband med att mainstreammedia har börjat rapportera om ”massiva protester” mot Vitrysslands regim har man också i tidning efter tidning konsekvent börjat använda Belarus istället för Vitryssland. Som om detta vore en slump.

”Icke-önskvärda historiska kopplingar till Ryssland”
I ”Språkbrevet” – som ger språkliga instruktioner till medarbetare på SVT och SR – kan man läsa att Mediespråksgruppen (med representanter från TT, public service, SvD, DN, Aftonbladet, Expressen, Omni, den finlandssvenska mediespråkvården och Språkrådet) tidigare i år tog ett gemensamt beslut att överge benämningen Vitryssland till förmån för Belarus.

I brevet hänvisar man till UD:s beslut att officiellt börja använda Belarus. Men man utvecklar också resonemanget vilket ytterligare förstärker bilden av att det är en känga mot Ryssland:

Namnet Vitryssland har inte uppstått ur rysk imperialism, men vi ser att det ändå ofta förknippas med icke-önskvärda historiska kopplingar till Ryssland. Genom att använda benämningen Belarus på svenska, minskar risken för sammanblandning med Ryssland, och namnet uttrycker tydligare den självständighet gentemot Ryssland (språkligt, kulturellt och historiskt) som många belarusier vill lyfta. Självständigheten är lite av kärnan i hela Belarusfrågan, oavsett vilka argument som används.

Detta sker alltså samtidigt som liberala och sionistiska krafter gör allt för att understödja regeringsfientliga och EU- samt Natovänliga krafter i Vitryssland att störta den nuvarande ordningen – med andra ord att landet ska vända sig från Ryssland och istället till EU och Nato. Det vi ser är således inte alls någon idealistisk strävan för Vitrysslands självständighet. Tvärtom vill man binda landet vid globalismen och därmed föröva landet den självständighet man de facto har, trots vänskapsbanden med grannlandet i öst.

Nordfront såg redan under Ukraina-konflikten kritiskt på hur Västvärlden understödde förmenta ”självständighetssträvanden” och att detta endast var en täckmantel för att flytta landet från Rysslands intressesfär till globalismens. Den globalistiska världsordningen skyr som bekant inga medel för detta och vi minns alla hur man till och med använde sig av välmenande nationella för ändamålet i Ukraina.

Efter valet i Vitryssland har vi kunnat se hur EU planerar ekonomiska sanktioner mot landet samtidigt som krigsalliansen Nato – i den sedvanliga symbiosen – vapenskramlar längs Vitrysslands polska gräns. Vitrysslands president Aleksandr Lukasjenko har också pekat ut just ”utländska krafter” bakom de protester som varit mot honom efter valet, samtidigt som ”västerländsk” media inte skrivit en rad om de stora patriotiska demonstrationer som hållits i Minsk till stöd för honom och mot EU/Nato-hetsarnas försök att ta över landet.


Aleksandr Lukasjenko höll nyligen ett passionerat tal inför tusentals vitryssar i Minsk.

”Hellre diktator än bög”
Likväl är det en komplex fråga: Vitryssland kallar sitt eget land Belarus och det gör även Ryssland. Sedan tidigare har man även övergett varianter av ”Vitryssland” till förmån för Belarus i bland annat franskan och engelskan. Varför kan då inte även Nordfront göra det? Det enkla svaret är att Nordfront anser att Vitryssland i flera hundra år har varit en fullständigt acceptabel svensk översättning av Belarus och vi ser med bestörtning hur fientliga krafter i samlad trupp försöker sätta sina klor i landet, förändra det till det sämre och att namnbytet är ett orwellianskt och nyspråkaktigt uttryck för denna önskan. Vi vill förstås på inget sätt delta i att sätta en kil mellan Ryssland och Vitryssland, eftersom det är en förutsättning för att de fientliga krafterna ska lyckas med sin diaboliska plan.

Att vi fortsättningsvis använder Vitryssland kan och ska inte heller ses som en slags omfamning av det vitryska statsskicket i allmänhet eller president Aleksandr Lukasjenkos politik i synnerhet. Vi tar inte heller ställning i frågan om det förekommit valfusk eller inte, eftersom vi omöjligt kan avgöra det. Men vi stödjer varje nations självklara rätt att sträva efter självständighet gentemot de (((globala krafternas))) imperialism och vi noterar förstås med viss förtjusning att det vitryska samhället varken har problem med prideparader, massinvandring eller annan dekadens – något som knappast lär vara fallet om landet ska ”demokratiseras” eller ”närma sig Väst”. Slutligen påminner vi oss även om att Lukasjenko själv när han anklagades för att vara en diktator ska ha fällt de bevingade orden ”Jag är hellre en diktator än en bög”.

Därför fortsätter Nordfront att skriva Vitryssland, oavsett vad utrikesminister Linde, Språkrådet eller judisk media säger om saken.

  • Publicerad:
    2020-08-19 18:01