Delade flygblad i främlingsvålds-drabbade Älvdalen – polis vill ha ”förövarnas” identiteter
2024-12-08 18:00
RASKRAVALLERNA. Både Wall Street Journal och Bretibart ser likheter mellan Maos kulturrevolution i Kina och dagens svarta och kulturmarxistiska drev mot vita människor i väst.
De som deltar i afrikanernas raskravaller under etiketten Black Lives Matter (BLM) och deras förnedrande behandling av vita underkuvade poliser och andra medborgare, kan nu jämföras med Röda Gardet och Kulturrevolutionen i Kina under 1960- och 70 talen.
Peggy Noonan skrev i en krönika publicerad i Wall Street Journal för drygt ett år sedan, att tecknen på en kulturrevolution i väst är tydliga. Noonas text har fått ökad giltighet i det tumult som nu råder på många håll i västvärlden.
Noonan skriver att det börjar bli dags att ”göra sig redo för kampsammanträden, för det ligger en air av kinesisk kulturrevolution i luften”.
Kampsammanträden var under den kinesiska kulturrevolutionen offentliga möten där misstänkta oliktänkande förnedrades och torterades.
Likheterna mellan BLM-kravallerna och kulturrevolutionen i Kina är slående. De som kom från ”en suspekt klass”, det vill säga dagens vita människor och därmed utgör ”folkets fiender”, det vill säga de icke-vita rasernas fiender, behandlades även under den kinesiska kulturrevolutionen på kränkande sätt.
De som i Kina utpekades som ”folkets fiender” utkommenderades till offentliga platser under det indoktrinerade folkets kommenderade burop, där de kläddes i förnedrande utstyrsel och gråtandes fick gå ner på knä och be det kinesiska folket om ”ursäkt” inför det Röda Gardet.
Samtidigt gick unga, fanatiska och karriärmedvetna kommunister runt och spottade ”folkets fiender” i ansiktet, slog dem och skällde ut dem, tills offren var psykiskt nedbrutna.
Under den kinesiska kulturrevolutionen skulle tusentals traditionella artefakter förstöras, samtidigt som man skulle bygga en ny identitet, skild från västerlandets.
Noonan skriver att den kinesiska kulturrevolutionen var en bitter tid i Kinas historia, som hade katastrofala konsekvenser för samhället.
Paralleller till de ”franska” och ”ryska” revolutionerna
Dessa effekter liknade den judeo-boljsevikiska revolutionen i Ryssland som ledde till Lenins och senare Stalins diktatur, och även den judiska revolutionen i Frankrike i slutet på 1700-talet. Terrorn mot den vita befolkningen under den ”franska” revolutionen började egentligen inte på allvar förrän revolutionen var genomförd.
Som historikern Rene Sedillot skriver i sin bok Le coût de la Révolution française (Den franska revolutionens pris), beräknas det att den terrorism och de franska revolutionskrig som den nya ”jämställda” makten utsatte fransmännen för skördade åtminstone 600 000 dödsoffer.
Mindre än tio procent av de som avrättades i giljotinerna på de offentliga avrättningarna var aristokrater, den ”klass” av fransmän som de revolterande judarna och deras anhängare sade sig bekämpa.
Nio procent av de avrättade ”folkets fiender”, avslöjar protokoll från tiden, tillhörde adeln; 28 procent var bönder och 30 procent arbetare. Resten var tjänare, enligt en artikel i Dagens Nyheter 1 juli 1989.
”Folkets fiender” i Frankrike, var med andra ord helt vanliga människor. Enbart i Paris avrättades 30 personer varje dag. Bödlarna riktade huvudsakligen in sig på vita, blonda människor, sådana som utsetts vara bärare av den gamla världens värderingar och ”ondska”.
Offentliga ”kampsammanträden” var därmed inget helt nytt som de kinesiska kommunisterna uppfann.
Ingen vet hur många som mördades i den kinesiska revolutionen men en del historiker säger att det handlar om upp till två miljoner ”oönskade” medborgare.
Skamritualerna är den tydligaste likheten
Wall Street Journals kolumnist Peggy Noonan tänker dock mest på de rituella förödmjukelser som skedde, och som i flera avseenden liknar dagens antivita ”vit skuld”-manifestationer vid fötterna på afrikanska BLM-ledare.
Kinas ledare, Mao Zedong, betraktade misstänksamt alla omkring sig, men han insåg aldrig att det var hans egen katastrofala politik som skadade landet. Istället skyllde han på intellektuella och andra ”klassfiender”, ekonomiskt företagsamma, på dem som höll kvar vid gamla religioner eller nationella traditioner.
Mao satte universiteten och gymnasieelever på uppdraget att utrota ”ogräset” i samhället och ställa dem till svars. Dessa studenter blev till det paramilitära Röda Gardet, skriver Noonan.
Dessa instruerades att ”rensa bort alla onda vanor som det gamla samhället hade” och utrota det som kom att kallas ”de fyra gamla”: Gamla idéer och traditioner, gamla vanor och gammal kultur. ”Sopa bort alla monster och demoner”, löd uppmaningen från statsmedierna.
Så kom det också att bli under flera år av terror i Kina.
I dessa förödmjukande riter där ”missanpassade” kineser plågades, leddes bland andra lärare som misstänktes för att sakna progressiva, proletära åsikter, genom gator och ibland på arenor, alltmedan en publikmassa skulle uttrycka sitt missnöje över de ”missanpassade”.
Det skulle, skriver Noonan, alltid finnas en känsla av fara i luften, en närmast elektrisk känsla av att de oönskade medborgarna kunde komma att mördas. Offren anklagades offentligt, tillrättavisades, och angreps fysiskt. Många av de anklagade avgav falska bekännelser i ett fåfängt hopp om att bli skonade från straff.
Det kvittade om någon av dem faktiskt var ”skyldig” till att ha fel åsikter. Det viktiga var att skapa rädsla och utöva terror mot dem. Det är mycket lättare att dominera och styra över ett förstört samhälle, skriver Noonan. Vilket är på väg att ske i USA och kanske på fler platser.
Det dröjde till Maos död 1976 innan terrorn slutade. Med tiden kom det enda tillåtna partiet, Kinas kommunistiska parti, att ta avstånd från det som de hade utsatt sitt folk för, och kallade kulturrevolutionen för ”förödande”.
Dreven mot ”folkets fiender” idag
I vår tid motsvaras dessa oönskade och officiellt hatade ”missanpassade” av den vita befolkningen, vi som byggde civilisationerna i väst, till vilka oräkneliga rasfrämlingar som inte har fattat ett smack av vad vi gjorde, nu har fått den röda mattan utrullad åt sig att förstöra, av destruktiva, progressiva krafter med stort politiskt inflytande och stort kapital.
Noonan skriver att luften i det allmänna debattklimatet är mättad av anklagelser och förnedring. Detta syns mycket på universiteten, där studenter högljutt och ibland våldsamt protesterat mot åsikter som de vill förbjuda.
De sociala medierna är överfyllda av politiska och ideologiska gäng som mobbar dem som inte stämmer in i de mest resursstarka agendasättarnas hets. I ett intressant avsteg från den västliga demokratiska traditionen, skriver Noonan, är de inte intresserade av att vinna över sina motståndare till den egna sidan. De vill bara brännmärka och tysta dem, skriver hon.
På Twitter är detta mycket framträdande, anser Noonan. Rättvisekrigare får förhandsexemplar av nya böcker och bannlyser dem för att vara avvikande i åsikter mot de rätta åsikterna, för att de är ”okänsliga, rasistiska, approprierande”, eller anti-HBTQ.
Böcker har stoppats från utgivning dagar innan publikationsdatum, innan några ”avvikande dissidenter” har haft chansen att läsa dem. Alla är rädda, skriver Noonan, men förföljarna är inte nöjda med att få ursäkter för de oliktänkandes eller de ”omedvetnas” ursäkter. Alla ursäkter eldar bara på hetsen ännu mer, skriver hon.
Noonan skriver också att ledarna på de stora vänsterliberala tidningarna lever i ständig oro för att att de har så många läsare – och skribenter – som är mer vänsterdoktrinstrogna än de själva, och ännu argare. På de stora tidningarna pågår det kulturrevolutionära skämmandet på intranäten, skriver hon.
Breitbart stämmer in i analysen
Joel Pollak på Bretibart News skrev igår en krönika där han hävdar att BLM nu gör exakt det som Peggy Noonan beskrev som en amerikansk kulturrevolution. Den leds av en svart radikal ungdomlig utrensningmobb som helt ska göra sig av med traditionell kultur och en enpartistats auktoritet.
I Amerikas fall handlar enpartistaten om den ”blå arpikelagen” av demokratiskt styrda städer, varav de flesta stater inte har haft republikanska ledare på årtionden, och – skriver Pollak – förmodligen aldrig kommer att få det igen.
Pollak ser dock en skillnad mot Kina: Kulturrevolutionen där syftade till att stärka centralmakten, BLM verkar inte göra annat än att destabilisera hela USA.
Men även Pollak ser, precis som Noonan, att den mest tydliga likheten är de offentliga ritualer där individer som sägs representera landets gamla ”system” ska förödmjukas. Men afrikanerna och de andra demonstranterna i BLM- och Antifamobbarna nöjer sig inte med sådana åtbörder av ”solidaritet”.
Mobbarna kräver att polismän ska knäböja inför svartheten, de kräver att den tidigare auktoriteten ska förödmjukas, som när Massachusets polischef lade sig huvudstupa på marken med armarna bakom ryggen som om han var handfängslad:
Ett tydligt exempel på dessa kampsammanträden inträffade också i lördags, då Minneapolis borgmästare, juden Jacob Frey försökte appellera till den afrikanska mobben att acceptera honom som ”en i gänget” genom att förödmjuka sig. Han sade i mikrofonen – bakom sin coronamask, tittandes upp mot scenen där BLM-afrikanerna tornade upp sig – att han insett sina ”egna misslyckanden”, sitt ”trasiga inre”, och att detta fått honom att se allvaret i den rådande situationen.
Detta räckte inte på långa vägar för afrikanerna, som krävde ett ”ja eller nej” på frågan om Frey tänkte möta afrikanernas krav att avskaffa polisen i Minneapolis. När han tvekande svarade ”nej”, blev han bortkörd av burop med löftet om att afrikanerna skulle se till att polisen avskaffades.
Efter det inträffade, har förslaget lagts från Minneapolis länsstyrelse och dess ledare Lisa Bender att Minneapolis faktiskt bör lägga ner sin polisverksamhet. Att ringa till polisen är enligt henne ett ”vitt privilegium”, och när ingen polis i framtiden kommer för att hjälpa vita som ringer polisen för att få hjälp, kommer de vita ”äntligen” att få en smak av det våld som plågar de ”utsatta” områdena, sade Bender.
Amerikas egen kulturrevolution styr nu dess landsmän, och det demokratiska partiet som kämpat hårt för att mångkulturen skulle få mer makt och fiskat röster för att lova dem det, är nu maktlösa och kan inte stoppa utvecklingen, skriver Joel Pollak.
Ingenting av dagens trend mot ett argare och mer motmänskligt klimat tyder på att världen kommer att bli bättre. BLM-kravallerna gör sannerligen ingenting för att förbättra något, tvärt om.
Vad dagens kulturrevolution i USA och i andra västländer kommer att föra med sig för plågor, får framtiden utvisa.